Jen gång vid aftonmåltiden visade sig den till.
bedda Konungen, för hvilken hennes koketter
började öfvergå till verklig känsla. Hon till-
bragte en sömnlös natt. I gryningen följande
dagen väckte henne ett starkt buller i huset;
och snart hörde hon häststarep utanför porten.
Hon skyndade att kläda sig, och inträdde i den
lstora salen. Från dess fönster såg hon Ko-
nungen till häst i spetsen för sin resfärdiga
svit och sin far bugande på troppan. En
hofbetjent smög sig hastigt in och lemnade
henne ett paket. Det innehöll ett dyrbart
smycke, ett gåfvobref till hennes far på ett
par ej obetydliga gods i Götbebergs grannskap,
samt en biljett ifrån Konunvgen af följande in-
nehåll:
nGoda Margareta!
Pligterna mot min krona kalla mig oförmo-
dadt härifrån. Kanhända beröfvar mig snart
en fiendilig kula möjligheten att återse er.
Kanske är det också vår pligt att uppskjuta
detta återseende tills det kan ske med vänska-
pens lugua. Men så länge Gustaf Adolf lefver,
skall han som en bror sörja för Margaretas
välgång.n i
— Förkrossad nedsjönk Margareta på en stol,
och om Konungen sett henne i denna ställning,
skulle hanps föresats måhända vacklat, en så
rörande bild af smärta framstälide hon. I detta
tillstånd fann hennes far henne och ropade
tjenarinnorna att bära henxre till sängs, medan
han Jugnt upplockade de papper hon slöppt,
stoppade sin pipa och satte sig vid ett bord
att läsa dem. Ja, Svenskarne,, utropade han,
väro isklumpar allesamman ech deras konung
med. Ack, om Henrik den store hade lefvat
och jag fått min dotter till Frankrikes hof,
så skulle hon väl blifvit hertiginna. Men vänta,
min Herr Konung, det skall du dyrt betala.
Kom aldrig och begär att låna penningar af
mig under tolf procent, och vill du bafva mig
till deltagare i ditt lumpna koppar-kompagni,
så skall du också lemna privilegier derefter.n
E—d.
NSI URIN TEN PR pt Brr nn VEN