Jen gång vid aftonmåltiden visade sig den till. bedda Konungen, för hvilken hennes koketter började öfvergå till verklig känsla. Hon tillbragte en sömnlös natt. I gryningen följande dagen väckte henne ett starkt buller i huset; och snart hörde hon häststarep utanför porten. Hon skyndade att kläda sig, och inträdde i den lstora salen. Från dess fönster såg hon Konungen till häst i spetsen för sin resfärdiga svit och sin far bugande på troppan. En hofbetjent smög sig hastigt in och lemnade henne ett paket. Det innehöll ett dyrbart smycke, ett gåfvobref till hennes far på ett par ej obetydliga gods i Götbebergs grannskap, samt en biljett ifrån Konunvgen af följande innehåll: nGoda Margareta! Pligterna mot min krona kalla mig oförmodadt härifrån. Kanhända beröfvar mig snart en fiendilig kula möjligheten att återse er. Kanske är det också vår pligt att uppskjuta detta återseende tills det kan ske med vänskapens lugua. Men så länge Gustaf Adolf lefver, skall han som en bror sörja för Margaretas välgång.n i — Förkrossad nedsjönk Margareta på en stol, och om Konungen sett henne i denna ställning, skulle hanps föresats måhända vacklat, en så rörande bild af smärta framstälide hon. I detta tillstånd fann hennes far henne och ropade tjenarinnorna att bära henxre till sängs, medan han Jugnt upplockade de papper hon slöppt, stoppade sin pipa och satte sig vid ett bord att läsa dem. Ja, Svenskarne,, utropade han, väro isklumpar allesamman ech deras konung med. Ack, om Henrik den store hade lefvat och jag fått min dotter till Frankrikes hof, så skulle hon väl blifvit hertiginna. Men vänta, min Herr Konung, det skall du dyrt betala. Kom aldrig och begär att låna penningar af mig under tolf procent, och vill du bafva mig till deltagare i ditt lumpna koppar-kompagni, så skall du också lemna privilegier derefter.n E—d. NSI URIN TEN PR pt Brr nn VEN