Me) SAMAR MMS veEe WILTUR väåa BV va vg vila In vR Al
er ära och försvagar er bjeltek:aft.n
Dit skall det ej komma,, svarade Gusta
Adolf med värma och tryckte hans hand;
men jag erkänner din trohet och tillgifvenhet.
Då öppnades dörren och ett postbud inkom
med bref från Stockholm. Det första som föl
i Konungens händer var ifrån Ebba Brahe.
Det lydde så:
nAllernådigste Herre och Konung! Länge
har jag hyst ett hopp, som kanbända varit allt
för förmöätet, för en undersåte, att äga eri
hjerta och dela er thron. Jag ser nu, ait jag
måste lyda er furstliga moders råd och dfver-
gifva det. Jag har derföre på den högmägtiga
drottning Christinas befallning gifvit min tro
och löfte åt herr Jakob de la Gardie. Jag
kan ick2 underlåta att tillägga, att ingenting i
verlden skulle förmått mig dertill, om ej den
underrättelsen kommit mig tillhanda, att Eders
Maj:ts hjerta tillhörde en annan. Men alltid
skall jag förblifva Ers Maj:ts trognaste under-
såte, och bedja för den Konungs väl, som en
gång så högt velat hedra mig.,
Bjelten, hvars kind aldrig bleknade då dö-
darne ljungade omkring honom ur kanonerna,
stod nu en stund färglös och mållös vid
genomlösande af detta bref. ,Farväl mitt skö-
naste ungdoms kopp, farväl med lifvets rosen-
drömmar !, utropade han. ,Hädanefter lefver
jag blot; för landets ära och försvar; kanhända
Gud äfven unnar mig en gång att skydda den
sanna religionen och folkens frihet, som nu
öfver allt angripes. — Men ack! De skönaste
bladen hafva fallit ur min lefnads krans., Här-
med räckte han brefvet åt Axel Oxenstjerna.
Han läste det, och en tår, i den anrars alltid
så lugna statsmannens ögon, besvarade Gustal
Adolfs sorgsna blickar.
Nej, nådigste herre,, sade Oxenstjerna, jag
hoppas till Gud, ait eder blifvit beskärd en
krans af ära och sällhet, skönare än den som
tusende konungar ägt. Måtte min Konung på-
minna sig de orden, ait den är lycklig, som
Herren agar i ungdemen. Stora dygder hafva
ofta varit frukten af en sådan pröfning.n
Du talar på en gång som en vän och en
vördad lärare, svarade Konungen lugnare. pI
morgon lemna vi Götheborg. Jag undrar för
öfrigt, hvad hemliga budskap hafva gått här-
emellaa och Stockholm, låt Tegel komma in.
Min Konung, sade Oxenatjerna, halft för-
lägen.
,Frukta ingenting,, svarade Konungen, Gu-
staf Adolf är öfver alla sqvailerundersökningar.
Min lefnad skall med Guds kjelp blifva sådan,
att han skall få gerna afskieka sina berättelser
om min person oförseglade, och om han vill,
må han uppslå dem som plakater på väggarne.
Tegel inträdde, Ni lagar så, herr Erik,
sade Konungen, ,att de handlingar, som äro j
eder vård och angå denna stad, äro färdiga
: underteeknas och beseglas till i afton, och
fr a nn so 222M7Ne-———— FA OO AA
sammankallar borgerskapet till i efiermiddag på
Rådstugan; ty i morgon resa vi. Och J herr
rikskansler. tillade han lika luget åt Oxen-
stjerna, ville vara god och uppsätta ett bref,
hvarigenom vi tillägge vår trogne fältherre, her:
Jakob de la Gardie, greflig heder och värdig-
het, äfvensom vi vilje låta en skrifvelse afgå,
3 vi lyekönske honom till det giftermål,
ban är sipnad att ingå med vår fru moders
Ihoffeöken Ebba Brahe. Skynda er med edra
göromål, herr Tegel. Gud vare med er.n
Så härdad herr riksprofossens marmorpann:
annars var, vexlade likväl rörelser af harm och
Iförlägenhet i hans ansigtsmuskler. Hufvudin-
damålet var vunnet, Gustaf Adolf och Ebbs
åtskiljda. Men ack, den sköna intrig, som
han ämnat utspinna i så oändliga trådar och
lgenoms allt jemut förnyade rapporter göra sig
-langenäm hos erkedrottningen, var nu så snöp:
ligen afklippt. Hans ilska fick ingen tillfreds
iIställelse att se någon svaghet hos Konunger
vid denna katastrof, och hans onda samvet
pIsamt Konungens blick skrämde honom at
ti frukta, det Gustaf Adolf upptäckt hans delak
,Itigket i intrigen, Snopen som ett barn, son
1 Istiger upp på en pall att predika, och ser all
-Ide papperslappar, han tagit med sig till kon
eepb bortblåsta af ett vindkast, smög ban si
åter till sin kammare.
Förgäfves väntade Margareta Cabeliau denn
afton på Konungen i paviljongen. Han kor