Me) SAMAR MMS veEe WILTUR väåa BV va vg vila In vR Al er ära och försvagar er bjeltek:aft.n Dit skall det ej komma,, svarade Gusta Adolf med värma och tryckte hans hand; men jag erkänner din trohet och tillgifvenhet. Då öppnades dörren och ett postbud inkom med bref från Stockholm. Det första som föl i Konungens händer var ifrån Ebba Brahe. Det lydde så: nAllernådigste Herre och Konung! Länge har jag hyst ett hopp, som kanbända varit allt för förmöätet, för en undersåte, att äga eri hjerta och dela er thron. Jag ser nu, ait jag måste lyda er furstliga moders råd och dfvergifva det. Jag har derföre på den högmägtiga drottning Christinas befallning gifvit min tro och löfte åt herr Jakob de la Gardie. Jag kan ick2 underlåta att tillägga, att ingenting i verlden skulle förmått mig dertill, om ej den underrättelsen kommit mig tillhanda, att Eders Maj:ts hjerta tillhörde en annan. Men alltid skall jag förblifva Ers Maj:ts trognaste undersåte, och bedja för den Konungs väl, som en gång så högt velat hedra mig., Bjelten, hvars kind aldrig bleknade då dödarne ljungade omkring honom ur kanonerna, stod nu en stund färglös och mållös vid genomlösande af detta bref. ,Farväl mitt skönaste ungdoms kopp, farväl med lifvets rosendrömmar !, utropade han. ,Hädanefter lefver jag blot; för landets ära och försvar; kanhända Gud äfven unnar mig en gång att skydda den sanna religionen och folkens frihet, som nu öfver allt angripes. — Men ack! De skönaste bladen hafva fallit ur min lefnads krans., Härmed räckte han brefvet åt Axel Oxenstjerna. Han läste det, och en tår, i den anrars alltid så lugna statsmannens ögon, besvarade Gustal Adolfs sorgsna blickar. Nej, nådigste herre,, sade Oxenstjerna, jag hoppas till Gud, ait eder blifvit beskärd en krans af ära och sällhet, skönare än den som tusende konungar ägt. Måtte min Konung påminna sig de orden, ait den är lycklig, som Herren agar i ungdemen. Stora dygder hafva ofta varit frukten af en sådan pröfning.n Du talar på en gång som en vän och en vördad lärare, svarade Konungen lugnare. pI morgon lemna vi Götheborg. Jag undrar för öfrigt, hvad hemliga budskap hafva gått häremellaa och Stockholm, låt Tegel komma in. Min Konung, sade Oxenatjerna, halft förlägen. ,Frukta ingenting,, svarade Konungen, Gustaf Adolf är öfver alla sqvailerundersökningar. Min lefnad skall med Guds kjelp blifva sådan, att han skall få gerna afskieka sina berättelser om min person oförseglade, och om han vill, må han uppslå dem som plakater på väggarne. Tegel inträdde, Ni lagar så, herr Erik, sade Konungen, ,att de handlingar, som äro j eder vård och angå denna stad, äro färdiga : underteeknas och beseglas till i afton, och fr a nn so 222M7Ne-———— FA OO AA sammankallar borgerskapet till i efiermiddag på Rådstugan; ty i morgon resa vi. Och J herr rikskansler. tillade han lika luget åt Oxenstjerna, ville vara god och uppsätta ett bref, hvarigenom vi tillägge vår trogne fältherre, her: Jakob de la Gardie, greflig heder och värdighet, äfvensom vi vilje låta en skrifvelse afgå, 3 vi lyekönske honom till det giftermål, ban är sipnad att ingå med vår fru moders Ihoffeöken Ebba Brahe. Skynda er med edra göromål, herr Tegel. Gud vare med er.n Så härdad herr riksprofossens marmorpann: annars var, vexlade likväl rörelser af harm och Iförlägenhet i hans ansigtsmuskler. Hufvudindamålet var vunnet, Gustaf Adolf och Ebbs åtskiljda. Men ack, den sköna intrig, som han ämnat utspinna i så oändliga trådar och lgenoms allt jemut förnyade rapporter göra sig -langenäm hos erkedrottningen, var nu så snöp: ligen afklippt. Hans ilska fick ingen tillfreds iIställelse att se någon svaghet hos Konunger vid denna katastrof, och hans onda samvet pIsamt Konungens blick skrämde honom at ti frukta, det Gustaf Adolf upptäckt hans delak ,Itigket i intrigen, Snopen som ett barn, son 1 Istiger upp på en pall att predika, och ser all -Ide papperslappar, han tagit med sig till kon eepb bortblåsta af ett vindkast, smög ban si åter till sin kammare. Förgäfves väntade Margareta Cabeliau denn afton på Konungen i paviljongen. Han kor