sier, att Dean ej kunnat athalla 51g lh gora nagra slag dersiädes. Solen höll just på att sjunka i hafvet, ett rosemfärgadt skimmer, sådant, som man, enligt hvad en Götheborgsbo en gång sade mig, knappt får se utom i deras stad, utbredde sig öfver den spegelklara viken, öfver Hisingen och Oirillans kullar. Gustaf Adolf vandrade länge tank full omkring i den nyfödda parken; än betraktade han med en kännares intresse de nya trädskolorna, än smålog banåt den tankan, att dessa otuktade allger snart skulle komma under trädgårdsaxens aga och de lummiga trädens kronor om:kapas till lejon, björnar, påfoglar och dylikt, som då utgjorde trädgårdskonstens triumf. Men uzmder det han nedsatte sig på en stenbänk, för utt taga några ögonblicks hvila, hördes klangen af en luta från ett lusibus, som stod i den aflägsnaste ändan å trädgården, Eau skön stämma sjöng en då för tiden vid Franska höfvet mycket omtyckt romans, som var väl känd af konungen, och inneböll en riddares klagan öfver förlusten af hans älskarinna och hans föresats att förvärfva sig lagrar i stället för den myrten han förlorat. Det var Margareta Cabiliaus välkända röst. Konungen trädde ina i lusthuset. Den sköna låtsade blifva öfverraskad , men lät snart af den artige konungen öfvertala sig att återtaga sin luta och traktera henom med några nya sånger. På sången följde ett högst litligt samtal. Med äkta Fransyskt qvinnoslughet förstod Margareta att aflocka Gustaf Adolf den hemlighet, som tyngde hans bröst — den köld, som uppkommit mellan honom och Ebba Brahe; och, som msn lätt kan begripa, använde hom just ej reycken möda att försona Gustaf Adolf med sin älskarinna. Hon lät i stället ganska skickligt förstå, att Ebba Brahe aldrig måtte vara värdig en så ädel kärlek, att konungen vore skyld:g sig sjelf att glömma en så otacksam undersåte, att tusende qvinliga hjertan klappade af beundran för den unga hjeltekonungen; men att det vanligen är furstars eget fel, om de ej finna ett bjerta, då de ej förstå eller ej vårda sig att söka det. Gustaf försvarade väl sin Ebba, men slit svagare och svagare mot den qvinliga vältelighetens lifliga anfall. Knappt hade de båda disputerande märkt, att deras händer under den lifliga diskussionen hvilade i hvarandra. Men Gustaf Adolf njöt en af de gladaste stunder, som han ej haft på flera år. Musiken, samtalet och glädtigheten hade en nästan magisk verkan på honom: mot den lifliga Halffransyskans samtal, fann han de stunder så godt som platta och färglösa, hvilka han hade tillbragt i den enkla och fromma Ebbas sällskap, Rinaldo höll på att snärjas i Armidas bojor. Den tilltagande skymningen påminte ändtligen de samtalande att lemna paviljongen och begifva sig till huset. Men de visste icke, att de haf: ett vitine till sitt samtal. Trogen de instruktioner, Herr Erie Jöransson Tegel hade fått af enkedrottningen, smög han sig ut efter konungen, så snart han märkte honom vara utgången i trädgården. Musiken och de talandes röster förde honom snart till lusthuset, bakom hvilket han med största försigtighet valde sig en plats, hvarifrån han hörde samtalet, Detta var ett herrligt fynd för Herr Eric Jöransson, hvilken, så snart konungen och Margareta lemnat trädgården, skyndade till sitt eget rum och skref en depesch till hennes majestät. som var ett uiaf de ypperligaste bevisen för den tslang, hvarmed ban alltid briljerat att skrifva x för u och sju för tu. En enkel handtryckning och några förtroliga ord blefve i hans bret strax förvandlade till kyssar, omfamvingar och kärlekseder. Han kunde,, så slutade hans mästerverk, heones mojestät ödmjukast icke förhålla, att efter allt hvad han sett och hört, kunde hennes majestäts vishet bäst begrunda, om den fromma fröken Ebba Brahe icke hade förlorat dena kärlek, som hans majestät tillförene till henne burit hafvenm. Han fördristade sig framställa, om ej hennes majestät, som fo. stermoder, borde undervisa den unga fröker om, hur alit stod till, på det bon bäst bord kunna välj hvad rätt och lämpligast vore ete. Hvilzen triumf för Christina, då hon motto; detta bref. Sjelf kände hon Tegel så väl, at hon visste, hur förträffligt han förstod att bland dikt och seuning om hvarandra. Men det gjord ingenting. Brefvet var egentligen skrifvet fö Ebbas skull. Siraxt lät hon kalla fröken ia