sier, att Dean ej kunnat athalla 51g lh gora nagra
slag dersiädes. Solen höll just på att sjunka i
hafvet, ett rosemfärgadt skimmer, sådant, som
man, enligt hvad en Götheborgsbo en gång sade
mig, knappt får se utom i deras stad, utbredde
sig öfver den spegelklara viken, öfver Hisingen
och Oirillans kullar. Gustaf Adolf vandrade
länge tank full omkring i den nyfödda parken;
än betraktade han med en kännares intresse
de nya trädskolorna, än smålog banåt den tan-
kan, att dessa otuktade allger snart skulle kom-
ma under trädgårdsaxens aga och de lummiga
trädens kronor om:kapas till lejon, björnar,
påfoglar och dylikt, som då utgjorde trädgårds-
konstens triumf. Men uzmder det han nedsatte
sig på en stenbänk, för utt taga några ögon-
blicks hvila, hördes klangen af en luta från
ett lusibus, som stod i den aflägsnaste ändan
å trädgården, Eau skön stämma sjöng en då
för tiden vid Franska höfvet mycket omtyckt
romans, som var väl känd af konungen, och
inneböll en riddares klagan öfver förlusten af
hans älskarinna och hans föresats att förvärfva
sig lagrar i stället för den myrten han förlorat.
Det var Margareta Cabiliaus välkända röst. Ko-
nungen trädde ina i lusthuset. Den sköna låt-
sade blifva öfverraskad , men lät snart af den
artige konungen öfvertala sig att återtaga sin
luta och traktera henom med några nya sån-
ger. På sången följde ett högst litligt samtal.
Med äkta Fransyskt qvinnoslughet förstod Mar-
gareta att aflocka Gustaf Adolf den hemlighet,
som tyngde hans bröst — den köld, som
uppkommit mellan honom och Ebba Brahe;
och, som msn lätt kan begripa, använde hom
just ej reycken möda att försona Gustaf Adolf
med sin älskarinna. Hon lät i stället ganska
skickligt förstå, att Ebba Brahe aldrig måtte
vara värdig en så ädel kärlek, att konungen
vore skyld:g sig sjelf att glömma en så otack-
sam undersåte, att tusende qvinliga hjertan klap-
pade af beundran för den unga hjeltekonungen;
men att det vanligen är furstars eget fel, om
de ej finna ett bjerta, då de ej förstå eller ej
vårda sig att söka det. Gustaf försvarade väl
sin Ebba, men slit svagare och svagare mot
den qvinliga vältelighetens lifliga anfall. Knappt
hade de båda disputerande märkt, att deras
händer under den lifliga diskussionen hvilade i
hvarandra. Men Gustaf Adolf njöt en af de
gladaste stunder, som han ej haft på flera år.
Musiken, samtalet och glädtigheten hade en nä-
stan magisk verkan på honom: mot den lifliga
Halffransyskans samtal, fann han de stunder så
godt som platta och färglösa, hvilka han hade
tillbragt i den enkla och fromma Ebbas säll-
skap, Rinaldo höll på att snärjas i Armidas bojor.
Den tilltagande skymningen påminte ändt-
ligen de samtalande att lemna paviljongen och
begifva sig till huset. Men de visste icke, att
de haf: ett vitine till sitt samtal. Trogen de
instruktioner, Herr Erie Jöransson Tegel hade
fått af enkedrottningen, smög han sig ut ef-
ter konungen, så snart han märkte honom vara
utgången i trädgården. Musiken och de ta-
landes röster förde honom snart till lusthuset,
bakom hvilket han med största försigtighet valde
sig en plats, hvarifrån han hörde samtalet, Detta
var ett herrligt fynd för Herr Eric Jöransson,
hvilken, så snart konungen och Margareta lem-
nat trädgården, skyndade till sitt eget rum och
skref en depesch till hennes majestät. som
var ett uiaf de ypperligaste bevisen för den
tslang, hvarmed ban alltid briljerat att skrifva
x för u och sju för tu. En enkel handtryck-
ning och några förtroliga ord blefve i hans bret
strax förvandlade till kyssar, omfamvingar och
kärlekseder. Han kunde,, så slutade hans
mästerverk, heones mojestät ödmjukast icke
förhålla, att efter allt hvad han sett och hört,
kunde hennes majestäts vishet bäst begrunda,
om den fromma fröken Ebba Brahe icke hade
förlorat dena kärlek, som hans majestät tillför-
ene till henne burit hafvenm. Han fördristade
sig framställa, om ej hennes majestät, som fo.
stermoder, borde undervisa den unga fröker
om, hur alit stod till, på det bon bäst bord
kunna välj hvad rätt och lämpligast vore ete.
Hvilzen triumf för Christina, då hon motto;
detta bref. Sjelf kände hon Tegel så väl, at
hon visste, hur förträffligt han förstod att bland
dikt och seuning om hvarandra. Men det gjord
ingenting. Brefvet var egentligen skrifvet fö
Ebbas skull. Siraxt lät hon kalla fröken ia