Article Image
Ål I nat sätt, och innan man vet ordet af, blir mor I hudstruken, i allsköns välmenicvg, af den pu Inblicist, som tog iniiiativet.n nLagerbjelke hade rätt, ehuru jag noga akta ride mig att låta märka, att jag begrep det; mer Ji ett land med indragnivgsmakt och juryr, sam. I mansatte af domstolar, utan sjelfständighet och ti månhet om sitt rykte, äro just sötsakernan en. i ida utvägen att få sanningen i dagen.n I opEn ny artikel af samma art! oGissa! Gissati I blef med välvilja upptagen af allmänheten. Grefjve Lagerbjelke höjde på axlarna, skakade hufjvudet — och teg.n Begge dessa uppsatser voro endast silhoueiter. Deras framgång gjorde mig dristigare, och jag beslöt att försöka några bröststycken under numn af n1809 års Män.n Den lycka, dessa gjorde, väekte ett par år sednare hågen att teckna bilder i kroppsstorlek. Se der avledningen till: mSkildringar ur det inre af dagens historia. Slutligen läna vi ett styeke, som angår dagens största notabilitet, ech tillika visar hvad H. Exc. Grefve Brahe för flere år sedan tänkte om dess popularitet, pag. 99: nJag beklagar Er upprigtigt, Excellentissime! att sjelfva Ert beskydd bibringar farhågor om beveke!segrundens ädelbet och om ädelheten i tänkesätt och uppförande hos det beskyddade subjektet. Kanske har Ni derföre att tacka den öfverlåtenbet , hvarmed Ni kastat Er i armarna på en person, hvilken Ni nu satt till rättvisans högste väktare i landet; och den konsecqucens (för att icke säga: hslisstarrighet), bhvarmed Ni uppehåller honom, till trots af en allmän omutlig opinion. Redan emot slutet af den långa riksdagen 1828—1830 kallades Er husläkare (man och man emellan): Föredragande för Domsagsärendenn, emedan ett balft dussin domsagor (hvaraf flera en lång tid hållits lediga) tillsattes med pergoner, hvilka stodo i kändt förhållande till bemälte Doktor. Dervid stadnade dock ej protekwonen och inflytandet. UnderStåthållaren Lindeereutz blef Justitie-Råd och Polismästaren Wanngvist UnderStåthållare, för att lemna rum åt Häradshöfding Nerman till ehef för hufvudstadens polis, med bibehållande af sin domsaga, såsom prebende. Redan den tiden visste Ni mycket väl hvad klockan var slagen. Ni berättade mig sjelf huruledes , när Venetiens luftballovg misslyckats på Djurgården, och det der samlade folket blef misslynt, samt Ni, vid Hans Maj:ts sida, gjorde en promenad i vagn uti granskapet, och blef verse t. f. Pohsmästaren uppldifven på ett plink, talande tilll menigheten, — att, säger jag, Er första tanka, vid åsynen af den oväntade upphöjelsen , var: nSe så, nu spetsa de min vän Nerman!, (Edra egna ord). Tycker Ni, upprigtigt sagdt, att detta Ert beskydd guand mem e medfört mycken båtnad, betraktad ur hvilken syvpunkt som helst? Och månne Ert system vuvnit myc-! ken styrka, besörjdt af dessa organer, inberäknad Herr f. d. Studeranden Justus Nermans j tjenstfärdighet vid Riksdagarne och hos Bon-i deståndet 2n aDet finnes familjer, som ej hafva stt berömma sig af en lika odelad huldhet. Det fianes i synnerhet en, hvars ena medlem, Er gunstlivg) och f. d. kamrat af underordnad grad, visserligen, äfven efter sitt fall, åtnjutit Er fortfarande) bevågenhet, i kraft möjligtvis af vågor hemligt uppdrag att iakttaga ställningar och förhållanden uti den ort, der gästfrihet blifvit honom förunnad. Men så har också den öfriga slägten fått betala fiolerna! Ni kommer väl ihåg en inteckningsfråga, hvars afgörande i Högsta Domstolen (som jag tror) 1881 eller 1832 väckte ett visst uppseende? Jag vill minnas, att Justitie-Rådet ven Rosen någon tid förut eller efteråt fick sitt gröna band; men med visshet mins jag, alt Edra affärer derigenom kommo på grön qvist. Och huru skulle de väl annat kunna! Sjeifve nu varande JustitieKanslern utgjorde Ert biträde i rättegången. En af de tappande parterne fick löfte om ett förord till någon Postmästarebeställning, men detta löfte grönskade aldrig. Var emedlertid lugn. Det är icke för att erinra om löftets upptyllande, jag nämner detta. Döden har redan befriat Er från obehaget att tänka på vidare undflykter i den saken. Denne Er f. c vederpart är längesedan lagd i grafven af torftighet och sorg.

29 september 1838, sida 3

Thumbnail