Ål I nat sätt, och innan man vet ordet af, blir mor
I hudstruken, i allsköns välmenicvg, af den pu
Inblicist, som tog iniiiativet.n
nLagerbjelke hade rätt, ehuru jag noga akta
ride mig att låta märka, att jag begrep det; mer
Ji ett land med indragnivgsmakt och juryr, sam.
I mansatte af domstolar, utan sjelfständighet och
ti månhet om sitt rykte, äro just sötsakernan en.
i ida utvägen att få sanningen i dagen.n
I opEn ny artikel af samma art! oGissa! Gissati
I blef med välvilja upptagen af allmänheten. Gref-
jve Lagerbjelke höjde på axlarna, skakade huf-
jvudet — och teg.n
Begge dessa uppsatser voro endast silhoueiter.
Deras framgång gjorde mig dristigare, och jag
beslöt att försöka några bröststycken under numn
af n1809 års Män.n Den lycka, dessa gjorde,
väekte ett par år sednare hågen att teckna bil-
der i kroppsstorlek. Se der avledningen till:
mSkildringar ur det inre af dagens historia.
Slutligen läna vi ett styeke, som angår da-
gens största notabilitet, ech tillika visar hvad
H. Exc. Grefve Brahe för flere år sedan tänk-
te om dess popularitet, pag. 99:
nJag beklagar Er upprigtigt, Excellentissime! att
sjelfva Ert beskydd bibringar farhågor om beve-
ke!segrundens ädelbet och om ädelheten i tän-
kesätt och uppförande hos det beskyddade sub-
jektet. Kanske har Ni derföre att tacka den
öfverlåtenbet , hvarmed Ni kastat Er i armarna
på en person, hvilken Ni nu satt till rättvisans
högste väktare i landet; och den konsecqucens
(för att icke säga: hslisstarrighet), bhvarmed Ni
uppehåller honom, till trots af en allmän omut-
lig opinion. Redan emot slutet af den långa
riksdagen 1828—1830 kallades Er husläkare
(man och man emellan): Föredragande för
Domsagsärendenn, emedan ett balft dussin dom-
sagor (hvaraf flera en lång tid hållits lediga) till-
sattes med pergoner, hvilka stodo i kändt för-
hållande till bemälte Doktor. Dervid stadnade
dock ej protekwonen och inflytandet. Under-
Ståthållaren Lindeereutz blef Justitie-Råd och
Polismästaren Wanngvist Under- Ståthållare, för
att lemna rum åt Häradshöfding Nerman till
ehef för hufvudstadens polis, med bibehållande
af sin domsaga, såsom prebende. Redan den
tiden visste Ni mycket väl hvad klockan var
slagen. Ni berättade mig sjelf huruledes , när
Venetiens luftballovg misslyckats på Djurgården,
och det der samlade folket blef misslynt, samt
Ni, vid Hans Maj:ts sida, gjorde en promenad
i vagn uti granskapet, och blef verse t. f. Po-
hsmästaren uppldifven på ett plink, talande tilll
menigheten, — att, säger jag, Er första tanka,
vid åsynen af den oväntade upphöjelsen , var:
nSe så, nu spetsa de min vän Nerman!, (E-
dra egna ord). Tycker Ni, upprigtigt sagdt,
att detta Ert beskydd guand mem e medfört
mycken båtnad, betraktad ur hvilken syvpunkt
som helst? Och månne Ert system vuvnit myc-!
ken styrka, besörjdt af dessa organer, inberäk-
nad Herr f. d. Studeranden Justus Nermans j
tjenstfärdighet vid Riksdagarne och hos Bon-i
deståndet 2n
aDet finnes familjer, som ej hafva stt beröm-
ma sig af en lika odelad huldhet. Det fianes
i synnerhet en, hvars ena medlem, Er gunstlivg)
och f. d. kamrat af underordnad grad, visserli-
gen, äfven efter sitt fall, åtnjutit Er fortfarande)
bevågenhet, i kraft möjligtvis af vågor hemligt
uppdrag att iakttaga ställningar och förhållanden
uti den ort, der gästfrihet blifvit honom förun-
nad. Men så har också den öfriga slägten fått
betala fiolerna! Ni kommer väl ihåg en inteck-
ningsfråga, hvars afgörande i Högsta Domstolen
(som jag tror) 1881 eller 1832 väckte ett visst
uppseende? Jag vill minnas, att Justitie-Rådet
ven Rosen någon tid förut eller efteråt fick sitt
gröna band; men med visshet mins jag, alt E-
dra affärer derigenom kommo på grön qvist. Och
huru skulle de väl annat kunna! Sjeifve nu va-
rande JustitieKanslern utgjorde Ert biträde i
rättegången. En af de tappande parterne fick
löfte om ett förord till någon Postmästarebeställ-
ning, men detta löfte grönskade aldrig. Var
emedlertid lugn. Det är icke för att erinra om
löftets upptyllande, jag nämner detta. Döden
har redan befriat Er från obehaget att tänka på
vidare undflykter i den saken. Denne Er f. c
vederpart är längesedan lagd i grafven af torf-
tighet och sorg.