honom kunde jag, minst af alla, bjuda till at
rättfärdiga mig. Om jag sagt honom, huru Ni
bloitställt mig, hade han trott mig sakna kredi
hos Er: och hvad kredit skulle väl då funnits
för mina ofvannämnda underhandlingar med ho-
nom? I min förtviflan besökte jag den akt-
niogsvärde ordföranden på den division, der
jag tjenstgjorde, sedermera Vicepresidenten Bo-
ström. Jag yppade för honom oförstäldt hela
förhållandet. Hen förundrade sig, att det ens
kunde bära sig så, som det gjorde, och han
beklagade min olyckliga ställning. Så långt hade
det kommit, att jag måste anse mig hugnad, då
en utmärkt person skänkte mig — medömkan!
Huru den ena efter den andra af de påräk-
nade tillgångarna och källorna för tidningen
sveko, beskrifves här, hvarvid förekommer föl-
jande, pog. 73:
Den ersättning, ni beredde mig för uteblif-
vandet af utlofvade och påräknade källor, un-
dergräfde så väl bladets som dess utgifvares
popularitet. Denna ersättning bestod nemligen
i på fransyska språket och merändels med bly-
erispenna med General Holsts, Kabinettskam-
marherren Eric Lewenhaupts och Ofverstelöj!-
nant Backmans handstilar, skrifoa uppsatser,
angående politiska ställningar och tilldragelser,
hufvudsakligen i Frankrike, Pohlen och Neder-
länderve, Dessa atiklar voro visserligen i
sträng konservativ anda, men de voro ingalunda
egnade att konservera tidningens kredit. Stun-
dom behagade ni sjelf ur ett papper för mig
diktera en och annan uppsats, äfven på fran-
gyska. Jag hade väl med allt detta endast be-
sväret att öfversälta; men jag hade tillika tvån-
get att bära hundhufvudet för artiklar, någon
ging till och med så osammanhängande, att
jag fick stickord för min oförmåga att ens
skrifva ett rent språk och logiska meningar.
Oppositionspressen agade mig för åsigter, som
ej voro mina, och tillskref dem låga bevelse-
grunder af pennvgetörst och lycksökeri, under
det jag (ör att begagna Grefve Lagerbjelkes
uttryck, sedan jag för honom yppat det inre
af ställningar och förhålianden) ej ens hade
nvatten och bröd för dagen,, och harm och
förtrytelse, så mycket våldsammare just derföre,
att jag måste bära den inom mig.n
Blaud det, jag för mig ansåg angelägnast,
var att söka förbättra Grefve Lagerbjelkes be-
grepp om mitt skiiftställeri. Jag sanemanskref
en liten uppsats, kallad: Beröm och tadelv,
hvaruti jag bemödade mig, så väl att uppfatta
den frejdade litteratörens ideer, som att härma
hans författare-maner. Jag sade honom natur-
ligtvis ieke, att min mening varit sådan; men
på er nästa soire, Excellentissime! lofordade
Lagerbjeike särdeles ifrågavaramde uppsats, om
hvilken ban yttrade: det der är mer, än
början till talang., Från den stunden stego
mina aktier hos honom, och hen intresserade
sig mera för tidningen, der han likväl endast
sjelf skref ett par smärre artiklar. De voro
likväl mera egnade att gifva något intresse åt!
bladet, än då jag från er, Exeellentissime ! eller
någon annan fick mig tillsändt flera veckor
— ibland månader — gamla utländska jornaler,
clauderade i brädden, för att införa uppsatser, !
som då mera ägde hvarken nyhetens eller til-
lämplighetens behag, och hvilka oftast angingo
förhållanden och personligheter, om hvilka in-
gen menniska i Sverige frågade efter att ens
taga kännedom. Dessa lumpor af utländsk
journalistik utgjorde min förtviflan, så länge
jag ansåg mig pligtig att återgifva dem i svenskt
tryck. Lagerbjelkes råd blef af mig slutligen
följdt: att låtsa glömma bort dem, emedan man
sannolikt längesedan glömt dem på det håll,
hvarif:ån de skiekades. Jag täppte väl således
sjelf mina källor; men j2g minskade åtminstone
en billig anmärkning till klander mot det än-
dock öfver höfvan klandrade bladet.
Vi förbigå kulissförhållandena vid Herti-
gens af Dalarna födelse, och i det famösa Dä-
ben-Vegesachska högmålet, och gå ända tillj
ag. 103, der Förf, med en nästan rörandel
pensel skildrar den slutliga förtviflan, hvari ban
brag:es:
Emedlertid måste tidningen Fäderneslandet