honom kunde jag, minst af alla, bjuda till at rättfärdiga mig. Om jag sagt honom, huru Ni bloitställt mig, hade han trott mig sakna kredi hos Er: och hvad kredit skulle väl då funnits för mina ofvannämnda underhandlingar med honom? I min förtviflan besökte jag den aktniogsvärde ordföranden på den division, der jag tjenstgjorde, sedermera Vicepresidenten Boström. Jag yppade för honom oförstäldt hela förhållandet. Hen förundrade sig, att det ens kunde bära sig så, som det gjorde, och han beklagade min olyckliga ställning. Så långt hade det kommit, att jag måste anse mig hugnad, då en utmärkt person skänkte mig — medömkan! Huru den ena efter den andra af de påräknade tillgångarna och källorna för tidningen sveko, beskrifves här, hvarvid förekommer följande, pog. 73: Den ersättning, ni beredde mig för uteblifvandet af utlofvade och påräknade källor, undergräfde så väl bladets som dess utgifvares popularitet. Denna ersättning bestod nemligen i på fransyska språket och merändels med blyerispenna med General Holsts, Kabinettskammarherren Eric Lewenhaupts och Ofverstelöj!nant Backmans handstilar, skrifoa uppsatser, angående politiska ställningar och tilldragelser, hufvudsakligen i Frankrike, Pohlen och Nederländerve, Dessa atiklar voro visserligen i sträng konservativ anda, men de voro ingalunda egnade att konservera tidningens kredit. Stundom behagade ni sjelf ur ett papper för mig diktera en och annan uppsats, äfven på frangyska. Jag hade väl med allt detta endast besväret att öfversälta; men jag hade tillika tvånget att bära hundhufvudet för artiklar, någon ging till och med så osammanhängande, att jag fick stickord för min oförmåga att ens skrifva ett rent språk och logiska meningar. Oppositionspressen agade mig för åsigter, som ej voro mina, och tillskref dem låga bevelsegrunder af pennvgetörst och lycksökeri, under det jag (ör att begagna Grefve Lagerbjelkes uttryck, sedan jag för honom yppat det inre af ställningar och förhålianden) ej ens hade nvatten och bröd för dagen,, och harm och förtrytelse, så mycket våldsammare just derföre, att jag måste bära den inom mig.n Blaud det, jag för mig ansåg angelägnast, var att söka förbättra Grefve Lagerbjelkes begrepp om mitt skiiftställeri. Jag sanemanskref en liten uppsats, kallad: Beröm och tadelv, hvaruti jag bemödade mig, så väl att uppfatta den frejdade litteratörens ideer, som att härma hans författare-maner. Jag sade honom naturligtvis ieke, att min mening varit sådan; men på er nästa soire, Excellentissime! lofordade Lagerbjeike särdeles ifrågavaramde uppsats, om hvilken ban yttrade: det der är mer, än början till talang., Från den stunden stego mina aktier hos honom, och hen intresserade sig mera för tidningen, der han likväl endast sjelf skref ett par smärre artiklar. De voro likväl mera egnade att gifva något intresse åt! bladet, än då jag från er, Exeellentissime ! eller någon annan fick mig tillsändt flera veckor — ibland månader — gamla utländska jornaler, clauderade i brädden, för att införa uppsatser, ! som då mera ägde hvarken nyhetens eller tillämplighetens behag, och hvilka oftast angingo förhållanden och personligheter, om hvilka ingen menniska i Sverige frågade efter att ens taga kännedom. Dessa lumpor af utländsk journalistik utgjorde min förtviflan, så länge jag ansåg mig pligtig att återgifva dem i svenskt tryck. Lagerbjelkes råd blef af mig slutligen följdt: att låtsa glömma bort dem, emedan man sannolikt längesedan glömt dem på det håll, hvarif:ån de skiekades. Jag täppte väl således sjelf mina källor; men j2g minskade åtminstone en billig anmärkning till klander mot det ändock öfver höfvan klandrade bladet. Vi förbigå kulissförhållandena vid Hertigens af Dalarna födelse, och i det famösa Däben-Vegesachska högmålet, och gå ända tillj ag. 103, der Förf, med en nästan rörandel pensel skildrar den slutliga förtviflan, hvari ban brag:es: Emedlertid måste tidningen Fäderneslandet