INTRIGEN,
elier Gustaf II Adolf till Götheborg.
(Forts. från N:o 219.)
Qvällen förföt under välfägnad, skämt och
löjen. Men tidigt följande morgonen var rådet
samladt och sjelfva hertigarne hade fått tllsä-
gelse att infinna sig. I deras närvaro fram-
fördes de sjelftagaa kämparae för fursiliga obe-
roendet. Chesnecopherus och Elofsson, måste
kväfallande göra atbön och hålla till godo en
allvarsam skrapa. Heriigarne funno denna Gu-
staf Adolfs omsorg om sitt företräde ingalunda
otilibörlig; men den stolia enkedrottaingens barm
svällde af förtrytelse, att hennes gurstlingar
skulle undergå en sådan förödmjukelse.
Nu påskyndade den verksamme konungen
statsgöromålen med all ifver, för att inom nå-
gra dagar få anträda sin resa till de södra land-
skaperna och sedan återvända till sin ryska se-
gerbana. Snart lemnade han sin bufvudstad,
utan att få tillfälle att vidare tala vid sin Ebba,
hvilken den försigtiga enkeårottningen tagit med
sig på ett besök hos drottning Catharina på
Strörasholm. Ledsen afreste konungen, blott
beledsagad af ett litet följe drabanter, samt riks-
rådet Skytte och herr Tegel. Men snart mun-
trades ban under resan, som nästan liknade ett
triumftåg. — Öfverallt voro folkhopar den unge
glade bhjeltekonungen till mötes, som lyckligt
befriat iandet från en fiende och vunnit stora
fördelar öfver den andre; öfverallt helsades han
med glädjerop. Löfklädda äreportar reste sig
öfver grindarna, och om aftnarna brunno tjär-
tunnor på bergen. Gustaf Adolf besvarade des-
sa okonstlade vördnadsbetygelser med glad väl-
vilja. På alla ställen inlät han sig i vänligt sam-
tal med åen församlade allmänheten, underrät-
tade sig om dess angelägenheter, afhörde deras
klagomål, mottog deras böneskrifter och af-
bjeipte mångerm nöd och orättvisa. Isynnerhet
var den till vapenöfningar församlade ungdomen
förtjust att se sin unge hjeltemodige konung.
Hade förut oro och saknad herskat i många
bröst, som blifvit ryckta från det älskade hem-
met oeh uikallade till krigets vådor, försvann all
tvekan vid konungens bliek och tilltal. Hos
alla uppflammade den önskan, att ärofullt segra
eller dö under en sådan anförare.
Ändtiligen nalkades den kungliga sviten, en
vacker Maj-morgon, Götheborg. Gustaf Adoits
kungliga bjerta klappsde nögt vid första anblic-
ken af den nya kolonien, som hans anande
snille spådde skulle blifva ett utaf de ärofulla-
ste monumenter i hans regeriog. Med säker
blick hade han valt platsen för den nya anlägg-
ningen, der som Möndals-ån utgjuter sig i den
rymliga vik, som i norr mottager Göiha elfs vå-
gor och med deisamma de dyrbarasie produk-
terna från Sverges medlersta provinser, un-
der det det trånga inloppet från Westerhafvet
gör det möjligt, att med lätthet försvara staden
till sjös mot hvarje framträngande fiende och
erbjuder trygghet åt hundrade främmande län-
ders flaggor. Detta, sade Gustaf med stolthet
för sig sjelf, skall med Guds hjelp blifva den
kanal, hvarifrån välstånd, odling och konsiflit
skola inströmma i mitt älskade Svea lard.n
Genom konungens omsorg hade borgerskapei
från det under kriget ödelagda Läödese och
gamla Götheborg redan samlat sig här, och den
nya anläggningen var redan i full tillväxt, efter
den af Adler Salvius uppgjorda plan. Gato:
stenlades, hus byggdes, kanaler gräfdes. Redar
föregående året hade flera hus blifvit fulländade
och bebodda öfver vintern, anlagda på gamle
Svenska sättet af runda timmerstockar, mec
kroppås och torftak. Men spåren af en högre
arkitektur röjde sig redan i några andra bygg
nader, som tillhörde de nyss inkomna Holländ-
ska kolonisterna. De voro uppförda af Hol-
ländsk röd eller blå tegelsten, vederbörliger
försedda med rappning, facad, inkörs- och gång
port, förskönade af hvar sin trädgård, sort glän
ste vidt och bredi omkring, såzom den god:
smakens stjernor. Till det största af dessa bus
tillbörigt villoflige borgaren och konungens in
tendent, herr Abraham Cabeliau, styrde kovun
gen sin kosa, sedan han likväl, som tillbörlig
var, först vid stadsporten (som oss emellan än
run hactad uf en temlisoen stor grind) un härda