INTRIGEN, elier Gustaf II Adolf till Götheborg. (Forts. från N:o 219.) Qvällen förföt under välfägnad, skämt och löjen. Men tidigt följande morgonen var rådet samladt och sjelfva hertigarne hade fått tllsägelse att infinna sig. I deras närvaro framfördes de sjelftagaa kämparae för fursiliga oberoendet. Chesnecopherus och Elofsson, måste kväfallande göra atbön och hålla till godo en allvarsam skrapa. Heriigarne funno denna Gustaf Adolfs omsorg om sitt företräde ingalunda otilibörlig; men den stolia enkedrottaingens barm svällde af förtrytelse, att hennes gurstlingar skulle undergå en sådan förödmjukelse. Nu påskyndade den verksamme konungen statsgöromålen med all ifver, för att inom några dagar få anträda sin resa till de södra landskaperna och sedan återvända till sin ryska segerbana. Snart lemnade han sin bufvudstad, utan att få tillfälle att vidare tala vid sin Ebba, hvilken den försigtiga enkeårottningen tagit med sig på ett besök hos drottning Catharina på Strörasholm. Ledsen afreste konungen, blott beledsagad af ett litet följe drabanter, samt riksrådet Skytte och herr Tegel. Men snart muntrades ban under resan, som nästan liknade ett triumftåg. — Öfverallt voro folkhopar den unge glade bhjeltekonungen till mötes, som lyckligt befriat iandet från en fiende och vunnit stora fördelar öfver den andre; öfverallt helsades han med glädjerop. Löfklädda äreportar reste sig öfver grindarna, och om aftnarna brunno tjärtunnor på bergen. Gustaf Adolf besvarade dessa okonstlade vördnadsbetygelser med glad välvilja. På alla ställen inlät han sig i vänligt samtal med åen församlade allmänheten, underrättade sig om dess angelägenheter, afhörde deras klagomål, mottog deras böneskrifter och afbjeipte mångerm nöd och orättvisa. Isynnerhet var den till vapenöfningar församlade ungdomen förtjust att se sin unge hjeltemodige konung. Hade förut oro och saknad herskat i många bröst, som blifvit ryckta från det älskade hemmet oeh uikallade till krigets vådor, försvann all tvekan vid konungens bliek och tilltal. Hos alla uppflammade den önskan, att ärofullt segra eller dö under en sådan anförare. Ändtiligen nalkades den kungliga sviten, en vacker Maj-morgon, Götheborg. Gustaf Adoits kungliga bjerta klappsde nögt vid första anblicken af den nya kolonien, som hans anande snille spådde skulle blifva ett utaf de ärofullaste monumenter i hans regeriog. Med säker blick hade han valt platsen för den nya anläggningen, der som Möndals-ån utgjuter sig i den rymliga vik, som i norr mottager Göiha elfs vågor och med deisamma de dyrbarasie produkterna från Sverges medlersta provinser, under det det trånga inloppet från Westerhafvet gör det möjligt, att med lätthet försvara staden till sjös mot hvarje framträngande fiende och erbjuder trygghet åt hundrade främmande länders flaggor. Detta, sade Gustaf med stolthet för sig sjelf, skall med Guds hjelp blifva den kanal, hvarifrån välstånd, odling och konsiflit skola inströmma i mitt älskade Svea lard.n Genom konungens omsorg hade borgerskapei från det under kriget ödelagda Läödese och gamla Götheborg redan samlat sig här, och den nya anläggningen var redan i full tillväxt, efter den af Adler Salvius uppgjorda plan. Gato: stenlades, hus byggdes, kanaler gräfdes. Redar föregående året hade flera hus blifvit fulländade och bebodda öfver vintern, anlagda på gamle Svenska sättet af runda timmerstockar, mec kroppås och torftak. Men spåren af en högre arkitektur röjde sig redan i några andra bygg nader, som tillhörde de nyss inkomna Holländska kolonisterna. De voro uppförda af Holländsk röd eller blå tegelsten, vederbörliger försedda med rappning, facad, inkörsoch gång port, förskönade af hvar sin trädgård, sort glän ste vidt och bredi omkring, såzom den god: smakens stjernor. Till det största af dessa bus tillbörigt villoflige borgaren och konungens in tendent, herr Abraham Cabeliau, styrde kovun gen sin kosa, sedan han likväl, som tillbörlig var, först vid stadsporten (som oss emellan än run hactad uf en temlisoen stor grind) un härda