dana ett och samma gällande kreditiv på den
fördomsfria kritikens aktnieg och på sympatier
hos den nya tidens savnare upplysring! Hvad,
om romanen sålunda, liksom dramat och visan,
för dess upptagande inom den sköna litteratu-
recs sköte, äfvensom för bestämmandet af desz
högre eller lägre plats derinom, icke ficge
värderas efter anvan rangprioveip, ur annan ari-
stokraiisk synpunk!, än dem naturliga, som in-
nefattas i skaldeas olika talang uti behandlingen
af sitt ämne?
Detta är mitt oförgripliga sätt att se saken,
mitt sätt för mig. Skulle ni möjligen vara af
enahanda tro, välan, käre läsare, i sådant fall
cs. Slå icke igen boken! Aunsec ni en ro:
man föriåtlig, fast bjelten der teke äger tro-
mans värdighet, auser ni on bild ur de s. k. lägre
-klassernas lif, de arbetandes, de närandes, dem
som den rike och uppsatte betrakta med en
så förnöm axelryekving, men förutan hvilkas
händers verk han doek skulle svälta ihjel, an-
ser ni en tafla af den simpla jordbrukarens så
missaktade mödor, hans nödtvungoea kamwp för
hvarje tumsbrodd af sina äfven naturligaste rät-
tigboters terräng mot herremanneus eviga öf-
vermod, och mot de äfven hos ess och äonu i
våra dagar långt ifrån fullkomligt undanröjda
qvarlefvorna af feodalistiskt missbruk och för-
tryek, deona kamp, som i sitt slag utgör en så
betydelsefull tragedi i det lilla, ånser ni detta
äfven kunna äga sitt intresre och sin poesi, vä-
lan, i sådant fall ... slå icke igen boken!
Jag vet icke, om den tcekning ur Svenska
folklifvets, den innehåller, skall gära på er sam-
ma verkligen skskande mtryck, som den gjort
på mig; men om ni en gång kastit er in i be-
rättelsen, jag tror ieke att ni skall lägga beken
bort, utan att bafva läst den igenom. Det lig-
ger i dessa blad en egen bemlig kraft att hålla
uppmärksamheten vxken och fästad; dessa en-
kelt, men — det lider icke ringaste tvifvel —
till puukt och pricka efter naturen teeknade
detaljer af en värolös hemmansbrukares stän-
digt oroade oeh tyranniserade belägenhet irne-
fatta ett sådant öfrermått af skriande orättvisor,
af mot natur och sunudt förnuft stridande för-
hållanden, att boden pjuder i ens ådror, när
man liser derom, och at man koapp:st derun-
der kan sitta still på samma pla!s. Man ville
bundra gånger kasta boken ifrån sig, men det
är ett underligt slags vällust i ait njuta denna
harm och forbitt.iog öfver det upp- och ned-
vända, det galna, förvrängda och förfuskade i
samhället, och man vänder mekaniskt åter ett
blad, för at yteidligare ögga sin upprörda
känsla. Det är på samma gång någonting mot-
bjudande och någonting, som rycker en oemot-
ståndligt med sig.
Vår torftiga roman-litteratur bar uti detta för-
sök i en hos oss alldeles vy genre, gjort en
verklig vinst; och det är att önska, det den
pscudovyma författaren, Jon Bordt:on, som sy-
nes gjort mer än vanliga etyder i afseende på
den här framställda sidan af dagens lif, måtte
med det snraste gifva oss några ytterligare taf-
lor ur detta för de flesta så nya eller endast i
en half och falsk deger sedda drasaa i det ty-
sta, det låga, i hvad jag ville kalla sarchällets
jordvånivg; och det är så mycket mer att ön-
ska, som förf. i pärvaravde arbete lemnat vissi
partier, söm det tyckes, endast afslutade för
tillfället och i det skick att vänta fortsättning
eller utveckling i ett komibande. Författrrens
telang för öfrigt att gruppera och satbmanbinda
sina bilder är vätd beröm. Hvad stilen be-
träffar, är den lika originell, som den genre
författaren valt ; detär en stil af — eititionstec-
ken. Så upp hvilken sida fom helst, och ni
skall finna det utan att lösa tjuge rader, Det
ena citatet hänger det andra öfver ax!arra hela
berättelsen igenom; det är aldrig annat än: Mija
gaf härvid sia söta Tbomas, ett ögontast; el-
ler: Thomas lemnade med dessa ord sin hlla
skogsdufvan ensam i rumraet, eller något dylikt.
Denna form kan visserligen för någon gång vara
pikant nog, men, förekommande som här på
snart sagdt hvarannan rad, ger den det hela
en viss tungsam och tvungen karskter. Der-
emellan utmärker sig likväl berättelsen ofta nog
af ganska lyckliga iofall öch ett slags kärn-
språk af den arten, som slår spiken på buf-
vudet.
Jam sa. Jossan Mmdar med ara. LT