manade sommartlikar och kiingande logelsang: Den är skrifren om någonting alldeles nytt någonting alldeles ohördt i romanen, någontiog högst bisarrt, om mi så vill! Den handlar om — en liten väderqvara på ett gammalt bodtak ! det romantiska macehineriet utgöres ål fyra qvärnvingar och ett par stenar om fem qvarters diameter, och Intrigen dammar af mjölfrin början till slut: Fi dove! Ni fisner det sjÄf, ingentiog kan vara mindre fashionabelt! Föreställ er . . . . en väderqvara! Eller, för att börja från början, föreställ er en af deisa utaf naturen styfmoderligt behandlade varelser, som stå så ofantligt lågt under grefvar och baroner, som gå i vädmal och köra plogen, i stället för kabrioletten, lefva af potatis och sill, och kal:as sböndem! För att bilden må vara konseqvent och komplett, föreställ er denna personage under ett sådant namn, som Jösse Smedn eller MålareJöns! Farväl Edmonder,, vEduarder,, vArthurer, nAlfreder, pHugoern, Rolanden! -J, hvilkas blotta namu ianebära en verld af poesi och romantik! Ni måste träda tillbaks, jag kan icke hjelpa er, ty vår författare är en sträcg och underlig herre! Alltså nJössen! Vidare, förträflige läsare, föreställ er att denne Jösse-Smed, en annars skäligen vilmående bonde, en vacker dag mot slutet af året gör den obehagliga upptäckten, att han icke äger i sitt förråd något mjöl till julen, hvarföre han nödgas skicka till qvarnen, föratt få några säekar säd förmalda, så vida han med de sina vill uvidgå det ödet, att bli utan julb-öd, ett öde, v.szerligen icke så postiskt, som de vanliga romanödena; men i sjelfva verket kanike något allvarsammare; ty ni täckes nodlåta er att observera, det man på landsbygden icke äger bagarbodar, der man, liksom en romanbjelte i staden, hvad timma som heldst på dagen hela året får färdigt och färskt bröd för kontant betalning. Nu är förhållandet det, att gubben Jösres gård Alebo är, hvad lagen kal!ar antecknad såsom mäldelag under ctt större avstöverk, Forsby-qvarnar, tillböriga en baron Ahastolt; det vill säga, att om fader Jösses egendom också ieke vore annat än ett knippe af backar, der det blåste och pep från morgon till qvåll, eller ett nät af vattsodrag, der det spottade skum högt i vädret lika både höst och vår, så skulle likväl lag:n, som så ofia endas! är det gamla tyranniska och onsturliga missbruket i domargeruk och med broderad vågskål på kragen, skull: lagen säga: Ve dig, om du vågar taga himlens vind eller den brnsande strömmen i din tjenst, för att drifva ett bjul eller en qvarnvinge åt dig sjelf! nej, bonde, vår herres mtur är för vådig baronen vid Fersby, men iogalunda för dig, och för bonom skall du, i kraft af paragrafen den och den, bocka dig, fö att han, mot fastställd taxa, må låta sina hög välborna qvarnsitenar göra ett dagsverke på diw plebejiska mäldsäd; der rätta dig eftem! Och gamle Jöste stiekar alltså, efter gammal vana, sipa säckar till Forsby, för att, med nådig baronens höggnanstiga tillåtelse fi, mot reda penningar, sin säd förvandlad till mjöl. i Det förgår en fem, sex veckor. Andigeo skickar Jösse sin brorssoa, nlille Davidn, till qvaroarna, för att hemta mjölet. Vid avkomsten till Forsby fianer denne stugor och skjul! uppfyllde af mäldsökande, bodar och girdar upptagoua af sidsäckar på sädsäckar, och hans egoa ännu ståcnde orörda i samma vrå, der de sist ställdes. Men har änvu icke baft tid att förmala deras innehåll, man kan paturligivis icke ens på friherrliga qvarnar göra det omöjliga och mala åt hela verlden på en gång; lilla Da vid får vänta eller vända om utaa julmjöl. Betänk! den vackra Auna, fader Jösses dotter, har redan jästen i ordning och degtrågeo skurade, innan man vet ordet af är julen inne, och ännu intet mjöl! Jag frågar, är här ieke anledning tll harm, om icke lika: romanesk, likväl fyliest så giltig anledning, som trots något pikord mellan ett par rivaliserande kavaljerer på en bal, elier ett fel mot rangordningen i ett slädparti? Också blir lille David helt röd om kinder ne, ger den friherrliga mwjölvaren ett eller :nmat glåpord, som på et verkligen öfverlägtet sätt besvaras med bån och gäckeri, och slutar med att taga sina säckar, och fara sin väg, för