manade sommartlikar och kiingande logelsang:
Den är skrifren om någonting alldeles nytt
någonting alldeles ohördt i romanen, någontiog
högst bisarrt, om mi så vill! Den handlar om
— en liten väderqvara på ett gammalt bodtak !
det romantiska macehineriet utgöres ål fyra qvärn-
vingar och ett par stenar om fem qvarters dia-
meter, och Intrigen dammar af mjölfrin början
till slut: Fi dove! Ni fisner det sjÄf, in-
gentiog kan vara mindre fashionabelt!
Föreställ er . . . . en väderqvara! Eller,
för att börja från början, föreställ er en af deisa
utaf naturen styfmoderligt behandlade varelser,
som stå så ofantligt lågt under grefvar och ba-
roner, som gå i vädmal och köra plogen, i stäl-
let för kabrioletten, lefva af potatis och sill,
och kal:as sböndem! För att bilden må vara
konseqvent och komplett, föreställ er denna per-
sonage under ett sådant namn, som Jösse Smedn
eller Målare- Jöns! Farväl Edmonder,, vE-
duarder,, vArthurer, nAlfreder, pHugoern, Ro-
landen! -J, hvilkas blotta namu ianebära en
verld af poesi och romantik! Ni måste träda
tillbaks, jag kan icke hjelpa er, ty vår förfat-
tare är en sträcg och underlig herre! Alltså
nJössen!
Vidare, förträflige läsare, föreställ er att
denne Jösse-Smed, en annars skäligen vilmående
bonde, en vacker dag mot slutet af året gör
den obehagliga upptäckten, att han icke äger
i sitt förråd något mjöl till julen, hvarföre han
nödgas skicka till qvarnen, föratt få några säe-
kar säd förmalda, så vida han med de sina vill
uvidgå det ödet, att bli utan julb-öd, ett öde,
v.szerligen icke så postiskt, som de vanliga ro-
manödena; men i sjelfva verket kanike något
allvarsammare; ty ni täckes nodlåta er att ob-
servera, det man på landsbygden icke äger ba-
garbodar, der man, liksom en romanbjelte i
staden, hvad timma som heldst på dagen hela
året får färdigt och färskt bröd för kontant be-
talning. Nu är förhållandet det, att gubben
Jösres gård Alebo är, hvad lagen kal!ar an-
tecknad såsom mäldelag under ctt större avstö-
verk, Forsby-qvarnar, tillböriga en baron Aha-
stolt; det vill säga, att om fader Jösses egen-
dom också ieke vore annat än ett knippe af
backar, der det blåste och pep från morgon
till qvåll, eller ett nät af vattsodrag, der det
spottade skum högt i vädret lika både höst och
vår, så skulle likväl lag:n, som så ofia endas!
är det gamla tyranniska och onsturliga missbru-
ket i domargeruk och med broderad vågskål på
kragen, skull: lagen säga: Ve dig, om du vå-
gar taga himlens vind eller den brnsande ström-
men i din tjenst, för att drifva ett bjul eller en
qvarnvinge åt dig sjelf! nej, bonde, vår herres
mtur är för vådig baronen vid Fersby, men
iogalunda för dig, och för bonom skall du, i
kraft af paragrafen den och den, bocka dig, fö
att han, mot fastställd taxa, må låta sina hög
välborna qvarnsitenar göra ett dagsverke på diw
plebejiska mäldsäd; der rätta dig eftem! Och
gamle Jöste stiekar alltså, efter gammal vana,
sipa säckar till Forsby, för att, med nådig ba-
ronens höggnanstiga tillåtelse fi, mot reda pen-
ningar, sin säd förvandlad till mjöl. i
Det förgår en fem, sex veckor. Andigeo
skickar Jösse sin brorssoa, nlille Davidn, till
qvaroarna, för att hemta mjölet. Vid avkom-
sten till Forsby fianer denne stugor och skjul!
uppfyllde af mäldsökande, bodar och girdar
upptagoua af sidsäckar på sädsäckar, och hans
egoa ännu ståcnde orörda i samma vrå, der de
sist ställdes. Men har änvu icke baft tid att för-
mala deras innehåll, man kan paturligivis icke
ens på friherrliga qvarnar göra det omöjliga
och mala åt hela verlden på en gång; lilla Da
vid får vänta eller vända om utaa julmjöl.
Betänk! den vackra Auna, fader Jösses dot-
ter, har redan jästen i ordning och degtrågeo
skurade, innan man vet ordet af är julen inne,
och ännu intet mjöl!
Jag frågar, är här ieke anledning tll harm,
om icke lika: romanesk, likväl fyliest så giltig
anledning, som trots något pikord mellan ett
par rivaliserande kavaljerer på en bal, elier
ett fel mot rangordningen i ett slädparti?
Också blir lille David helt röd om kinder
ne, ger den friherrliga mwjölvaren ett eller :n-
mat glåpord, som på et verkligen öfverlägtet
sätt besvaras med bån och gäckeri, och slutar
med att taga sina säckar, och fara sin väg, för