Den oväntade händelsen, att t. f. Hofkansleren, Hr von Hartmandorff, såsom tillförordnad fått säte och stämma i Stats-Bådet, har väckt någon förundran hos alla partier. Detyttrande, Minerva deröfver meddelat i dagens nummer, synes, såsom en expression af den nyans, hon tillhör, förtjena reprodueras. vAtt Herr von Hartmansdorff är tillförordnad att förrätta Hofkanslers-tjensten, det har man redan temligen länge vetat, äfvensom att han i denna egenskap lemnat spår efter sig i det Svenska samhället, hvilka icke så snart torde blifva utplånade. Sedan några dagar har man också vetat, af Statstidningen, att han lemnat ifrån sig portföljen för Ecclesiastik-ärenderna, den han hittills burit jomte bördan af Hofkanslersembetet. Nu förspörjes seånast, att Hr v. H. väl icke blifvit utnämnd till ordinarie Hofkansler, men likväl tagit, för detta embete, säte uti Stats-Rådet. Det förekommer högligen oväntadt. Då KensliRådet Myhrman förra gången förordnades att, under någon Friherre v. Schulzenheims tjenstledighet, förestå HofkanslersEmbetet, erhöll han icke säte i Stats-Rådet. Vi anmärkte då denna omständighet i vårt blad, såsom en irregularitet, den vi trodde strida mot grundlagens både bokstaf och mening. Det sades då, att bruket varit sådant, vid förra förordnanden till detta embete, och att endast en eller ett par gånger varit undantagsvis annorlunda förfaret. När nu sednast Hofkansleren Friherre von Schulzenheim utnämndes till Stats-Råd, förordnades Hr v. Hartmansdorff att. tills vidare förestå HofkanslersEmbetet, jemte sin innehafvande ordinarie Statssekreterare-tjenst Under den tiden har det icke försports, att Hr v. H. sultit, såsom Hofkansler, i Stats-Rådet, hvilket förmodligen haft sin grund uti samma praxis, som gällde under Hr Myhrmans förordnande. Men nu säges det, att Hr v. H. erhållit en ständig plats vid konseljbordet, sedan han till Biskop Heurlin öfverlemnat sin Statssekreteraro-portfölj. Uppenbarligen är detta icke för att uppfylla grundlagens fordringar, enär dessa icke förut varit så förstådda, som vi och många med oss förstått desamma. Det kan således icke tydas annorlunda, än såsom en serskild nådebovisning åt Hr v. Hartmansdorff, ett utmärkt vedermile af ett högt förtroende och en önskan att få höra hans rådslag, icke blott uti Ecclesiastik-ärenden, såsom tillförene, utzn i alla mål, som passera Konsoljen. Vi upprepa, hvad vi ofvanföre sade, att detta förekommer högligen oväntadt. Hr v. Hartmansdorff är neml. icke blott den impopuläraste af alla embetsmän i Sverges rike — ingen nämnd och ingen glömd —; det kunde måhända lemnas ur sigte, i fall han vore känd för mågon stor embetsmannaskicklighet, mnågon habilitet, som gränsade till oumbärlighet; men han anses tillika för att med ett ibland de inskränktaste hufvuden förena den största kända seghet och envishet, hvilken måhända vill passera för fasthet och karaktersstyrka, Enär nu, genom mängden af föregångna prejudikater, det är objektitt ådagalagdt, att Regeringen icke anser ett förordnande att förrätta HoiKeanslerstjensten medföra rättigheten att sitta i Statsrådet, då Hr v. H. sjelf länge haft ett sådant förordnande utan denna åtföljande rättighet, och då slutligen meningarne om denna tillförordnade HofKanslers embetsmannaqvaliteter icke äro delade bland dem, som anses för att förstå sig på sådant, så får man väl föreställa sig, att hans upphöjelse till ständig Rådgifvare bör förstås såsom ett frågtecken till den uti åtskillig oro stadda allmänna opinionen, eller kanske rättare såsom ett utropstecken. Vi lycköaska Hr v. H. till att hafva blifvit ett sådant tecken, och skola framför allt prisa honom lycklig, derest hen, som kan så mycket, också skulle kunna något grammatiskt arcenum, hrarigenom förebygges, att frågan och svaret icke komma att, efter den Strelingska regeln, stå i samma casus? Hvad man med visshet kan af allt detta sluta sig till, är att Hr v. Hartmansdorff lyckligen återfunnit sitt politiska courage, — -— 22 m— —