Den oväntade händelsen, att t. f. Hofkan-
sleren, Hr von Hartmandorff, såsom tillförordnad
fått säte och stämma i Stats-Bådet, har väckt
någon förundran hos alla partier. Detyttrande,
Minerva deröfver meddelat i dagens nummer, sy-
nes, såsom en expression af den nyans, hon till-
hör, förtjena reprodueras.
vAtt Herr von Hartmansdorff är tillförordnad att
förrätta Hofkanslers-tjensten, det har man redan tem-
ligen länge vetat, äfvensom att han i denna egenskap
lemnat spår efter sig i det Svenska samhället, hvilka
icke så snart torde blifva utplånade. Sedan några
dagar har man också vetat, af Statstidningen, att han
lemnat ifrån sig portföljen för Ecclesiastik-ärenderna,
den han hittills burit jomte bördan af Hofkanslers-
embetet. Nu förspörjes seånast, att Hr v. H. väl
icke blifvit utnämnd till ordinarie Hofkansler, men
likväl tagit, för detta embete, säte uti Stats-Rådet.
Det förekommer högligen oväntadt. Då KensliRådet
Myhrman förra gången förordnades att, under någon
Friherre v. Schulzenheims tjenstledighet, förestå Hof-
kanslersEmbetet, erhöll han icke säte i Stats-Rådet.
Vi anmärkte då denna omständighet i vårt blad, så-
som en irregularitet, den vi trodde strida mot grund-
lagens både bokstaf och mening. Det sades då, att
bruket varit sådant, vid förra förordnanden till detta
embete, och att endast en eller ett par gånger varit
undantagsvis annorlunda förfaret. När nu sednast
Hofkansleren Friherre von Schulzenheim utnämndes
till Stats-Råd, förordnades Hr v. Hartmansdorff att.
tills vidare förestå HofkanslersEmbetet, jemte sin
innehafvande ordinarie Statssekreterare-tjenst Under
den tiden har det icke försports, att Hr v. H. sultit,
såsom Hofkansler, i Stats-Rådet, hvilket förmodli-
gen haft sin grund uti samma praxis, som gällde un-
der Hr Myhrmans förordnande. Men nu säges det,
att Hr v. H. erhållit en ständig plats vid konselj-
bordet, sedan han till Biskop Heurlin öfverlemnat
sin Statssekreteraro-portfölj. Uppenbarligen är detta
icke för att uppfylla grundlagens fordringar, enär
dessa icke förut varit så förstådda, som vi och mån-
ga med oss förstått desamma. Det kan således icke
tydas annorlunda, än såsom en serskild nådebovis-
ning åt Hr v. Hartmansdorff, ett utmärkt vedermile
af ett högt förtroende och en önskan att få höra
hans rådslag, icke blott uti Ecclesiastik-ärenden, så-
som tillförene, utzn i alla mål, som passera Kon-
soljen.
Vi upprepa, hvad vi ofvanföre sade, att detta fö-
rekommer högligen oväntadt. Hr v. Hartmansdorff är
neml. icke blott den impopuläraste af alla embetsmän
i Sverges rike — ingen nämnd och ingen glömd —;
det kunde måhända lemnas ur sigte, i fall han vore
känd för mågon stor embetsmannaskicklighet, mnå-
gon habilitet, som gränsade till oumbärlighet; men
han anses tillika för att med ett ibland de inskränk-
taste hufvuden förena den största kända seghet och
envishet, hvilken måhända vill passera för fasthet och
karaktersstyrka, Enär nu, genom mängden af före-
gångna prejudikater, det är objektitt ådagalagdt, att
Regeringen icke anser ett förordnande att förrätta
HoiKeanslerstjensten medföra rättigheten att sitta i
Statsrådet, då Hr v. H. sjelf länge haft ett sådant
förordnande utan denna åtföljande rättighet, och då
slutligen meningarne om denna tillförordnade Hof-
Kanslers embetsmannaqvaliteter icke äro delade bland
dem, som anses för att förstå sig på sådant, så får
man väl föreställa sig, att hans upphöjelse till stän-
dig Rådgifvare bör förstås såsom ett frågtecken till
den uti åtskillig oro stadda allmänna opinionen, el-
ler kanske rättare såsom ett utropstecken.
Vi lycköaska Hr v. H. till att hafva blifvit ett
sådant tecken, och skola framför allt prisa honom
lycklig, derest hen, som kan så mycket, också skul-
le kunna något grammatiskt arcenum, hrarigenom fö-
rebygges, att frågan och svaret icke komma att, ef-
ter den Strelingska regeln, stå i samma casus? Hvad
man med visshet kan af allt detta sluta sig till, är
att Hr v. Hartmansdorff lyckligen återfunnit sitt po-
litiska courage,
— -— 22 m— —