t
samlingars ändamöl är ait atiyda Guds belall-
ving: Bekänner inbördes synderna then ene
tkem andra. Derföre hafve vi beslutit, att!
församla oss tvenne gånger i veckan och bedja
en ibland de märvarande qvinnorna, att hon
först bigter och sedermera ställer till sin gran-
ne så många hennes tillstånd, synder och fre-
stelser så noga som möjligt rörande frågor.
Bland mängden af frågor, som här föreskrifvas,
äro äfven dessa: Har ingen hemiig last herra-
välde öfver eder? Viljen J, att vi säge eder
allt, hvad vi om eder tänke, och allt, hvad vi.
böre tales? Viljen J, att vi, då vi detta göre,
trångare inhägne eder, anatomisera eder ända:
till lifvet, och anställe undersökningen ända in-!
till hjertats grand? Bafven J någon inklina-!
tiov? Kännen J mera röje vid en karl, hvem j
det ock vara må, än vid Gud? Gör någon
eder sin uppvaktning? Hvad för känslor upp-
väckas hos eder, då han kommer, då han är;
hos eder, och då han går bort?
Till förmån för de fattiga förföljda Salzbur-!
garne, som bosatt sig uti Georgien, samlade
han på eget bevåg kollekter, och det med så-!
dan framgång, att de skola uppgått till 2000!
pund sterling, hvaröfver han förbehållit sig
disposition ; churuväl det varit långt lämpligare,
att öfverlemna dem iill de kommissarier, som
på konungens befallning voro förordnade, att
administrera denna kolonis angelägenheter.
Whi:efielis stallbroder, John FVesley, var
utaf samma skrot och korn. Här är dock icke
stället att upprepa alla de sekteriska orimlighe-
ter, som mångfaldigt förete sig uti hans talrika
brockyrer. Ett par berättelser torde tilifyllesi
karakterisera honom och öfvertyga om, hvilket
ofog han stundom dref,
Uti Bristol bad han Gud, att det måtte täe-
kas Horom ait lemna ett synbart tecken af
Dess närvarelse; hvarpå genast några personer
anfäktades af konvulsiva rörelser och började
på att förfirligt vrida lemmarne och att skrika,
så att åhörsrne fasade derför. Då man ville
bistå dem med någom hjelp och bära hem
dem, skrek Wesley: Låten dem qvarblifra;
att stilla dessa åtbörder, står lika så litet uti
deras förmåga, som solen kan upphöra attlysa.
— Härefter började församlingen att läsa och
sjunga en psalm, för att utbedja sig den Helige
Andes nedkomst öfver detta folk; hvarpå hon
tackade Gud, att han verkligen vore kommen
och sjöng en annan psalm. Sedan detta skett,
ställdes de nya upplyste på ett upphöjdt ställe,
der de af alla närvarande kunde skådas. (Jemf.
Journ. II. p. 333.)
Huru Wesley icke blott med ord, utan äfven
tillika med viåldsgerningar, predikade sina ur-
sinniga lärosatser, derom vittnar följande hi-
storia uti denna svärmares lefaad. Han be-
sökie en gårg med en af sine anhängare sin
vän, skalden och planteraren af de paradisiska
trädgårdare uti Leasowes, Shemstone. Denne
visade vännen dessa herrligheter, dess kaskader,
de fördolda vattenreservoirer, Virgils lund, ur-
norne, statverne, o. s v. Wesley beundrade
väl allt detta — gjorde likväl dervid den an-
märknivg, att man vid dylika ting icke borde
fästa sina tankar allt för mycket, utan dervid
hafva i sinnet något :ndeligt; att våra första
föräldrars syndafall tilldragit sig uti en paradi-
sisk trädgård, och att man borde pröfva sig,
buru mycket kärleken till Gud komme att lida
under kärleken till dessa jordiska ting. — I-
medlertid spisade begge vännerne mycket för-
nöjde med hvarandra ; och hvar för sig förfo-
gade sig till sin sängkammare. Så snart Shen-
sione uppstigit, ville han hemta sin vän till
frukost; — men hans gäster voro utan afskeå
bortreste. På Wesleys rum lig ett bref —
hvaruti han skrifvit tilt vännen, att Anden hade
kallat honom bärifrin — hvarpå en mängd af
förebrieser till Shenstone följde för hans verds-
lighet, hvilka tillräckligen betecknade den svär-
mande dåren. — Under natten hade denna
vidunderliga menniska förstört sin väns kaska-
åer, Pans staty, och till och med Shenstones
favorit violin, — sannolikt, för att ifrån den
he::liga naturen afleda hans smak och att ar-
beta på hans omvändelse. Den förträfflige
Shenstone utbrast, vid åskådandet af denna för-
ödelsens styggelse, endast uti dessa Virgils ord
Heu pietas! Heu prisca fides! (Ack, hvar ä
gu den gamla fromhet! Hvar är den gaml
redlighet!)