t samlingars ändamöl är ait atiyda Guds belallving: Bekänner inbördes synderna then ene tkem andra. Derföre hafve vi beslutit, att! församla oss tvenne gånger i veckan och bedja en ibland de märvarande qvinnorna, att hon först bigter och sedermera ställer till sin granne så många hennes tillstånd, synder och frestelser så noga som möjligt rörande frågor. Bland mängden af frågor, som här föreskrifvas, äro äfven dessa: Har ingen hemiig last herravälde öfver eder? Viljen J, att vi säge eder allt, hvad vi om eder tänke, och allt, hvad vi. böre tales? Viljen J, att vi, då vi detta göre, trångare inhägne eder, anatomisera eder ända: till lifvet, och anställe undersökningen ända in-! till hjertats grand? Bafven J någon inklina-! tiov? Kännen J mera röje vid en karl, hvem j det ock vara må, än vid Gud? Gör någon eder sin uppvaktning? Hvad för känslor uppväckas hos eder, då han kommer, då han är; hos eder, och då han går bort? Till förmån för de fattiga förföljda Salzbur-! garne, som bosatt sig uti Georgien, samlade han på eget bevåg kollekter, och det med så-! dan framgång, att de skola uppgått till 2000! pund sterling, hvaröfver han förbehållit sig disposition ; churuväl det varit långt lämpligare, att öfverlemna dem iill de kommissarier, som på konungens befallning voro förordnade, att administrera denna kolonis angelägenheter. Whi:efielis stallbroder, John FVesley, var utaf samma skrot och korn. Här är dock icke stället att upprepa alla de sekteriska orimligheter, som mångfaldigt förete sig uti hans talrika brockyrer. Ett par berättelser torde tilifyllesi karakterisera honom och öfvertyga om, hvilket ofog han stundom dref, Uti Bristol bad han Gud, att det måtte täekas Horom ait lemna ett synbart tecken af Dess närvarelse; hvarpå genast några personer anfäktades af konvulsiva rörelser och började på att förfirligt vrida lemmarne och att skrika, så att åhörsrne fasade derför. Då man ville bistå dem med någom hjelp och bära hem dem, skrek Wesley: Låten dem qvarblifra; att stilla dessa åtbörder, står lika så litet uti deras förmåga, som solen kan upphöra attlysa. — Härefter började församlingen att läsa och sjunga en psalm, för att utbedja sig den Helige Andes nedkomst öfver detta folk; hvarpå hon tackade Gud, att han verkligen vore kommen och sjöng en annan psalm. Sedan detta skett, ställdes de nya upplyste på ett upphöjdt ställe, der de af alla närvarande kunde skådas. (Jemf. Journ. II. p. 333.) Huru Wesley icke blott med ord, utan äfven tillika med viåldsgerningar, predikade sina ursinniga lärosatser, derom vittnar följande historia uti denna svärmares lefaad. Han besökie en gårg med en af sine anhängare sin vän, skalden och planteraren af de paradisiska trädgårdare uti Leasowes, Shemstone. Denne visade vännen dessa herrligheter, dess kaskader, de fördolda vattenreservoirer, Virgils lund, urnorne, statverne, o. s v. Wesley beundrade väl allt detta — gjorde likväl dervid den anmärknivg, att man vid dylika ting icke borde fästa sina tankar allt för mycket, utan dervid hafva i sinnet något :ndeligt; att våra första föräldrars syndafall tilldragit sig uti en paradisisk trädgård, och att man borde pröfva sig, buru mycket kärleken till Gud komme att lida under kärleken till dessa jordiska ting. — Imedlertid spisade begge vännerne mycket förnöjde med hvarandra ; och hvar för sig förfogade sig till sin sängkammare. Så snart Shensione uppstigit, ville han hemta sin vän till frukost; — men hans gäster voro utan afskeå bortreste. På Wesleys rum lig ett bref — hvaruti han skrifvit tilt vännen, att Anden hade kallat honom bärifrin — hvarpå en mängd af förebrieser till Shenstone följde för hans verdslighet, hvilka tillräckligen betecknade den svärmande dåren. — Under natten hade denna vidunderliga menniska förstört sin väns kaskaåer, Pans staty, och till och med Shenstones favorit violin, — sannolikt, för att ifrån den he::liga naturen afleda hans smak och att arbeta på hans omvändelse. Den förträfflige Shenstone utbrast, vid åskådandet af denna förödelsens styggelse, endast uti dessa Virgils ord Heu pietas! Heu prisca fides! (Ack, hvar ä gu den gamla fromhet! Hvar är den gaml redlighet!)