ännu gäller till bokstafven. Derföre måste o-
vilkorligen de ansvarige embetsmän, som stan-
na qvar på sina platser och underteckna beslu-
ten, äfven anses såsom upphofsmännen dertill,
och detta under närvarande förhållanden mer än
under hvarje annat, enär Konungen, af bristan-
de kännedom om Svenska språket, icke är i
tillfälle att sjelf igenom tryckpressen upphemta och
jemföra de olika opinionerna annorlunda, än de
framställas af dem, som närmast omgifva Hans
Maj:ts person. Vill man hafva ett annat för-
hållande infördt: vilja rådgifvarne för hvarje fall
framställa sig endast såsom redskap för den o-
ansvariga kungliga viljan och krypa bakom den-
samma, men icke, såsom sjelfständigt konstiiu-
tionelle rådgifvare, ensamme ikläda sig skulder
för de befallningar, som genom dem utgå: — vilja
de ieke, och måste de icke stå eller falla för
denna sednare lära; då äro vi också inne på def
pura enväldet, och då — sägom det öppet —
blir det ieke länge möjligt att styra med bibehil-
lande ens af en skymt af tryckfrihet, emedan
endast döljandet af det som kan vara klander-
värdt, undan allmänhetens kunskap, då kan, —
till en tid, — skydda för vådligare följder a!
det missnöje, som annars afleder sig genom den
Jagliga ansvarigheten. Således: antingen fri
granskningsrätt och konstitutionel ansvarighet, el-
ler — envälde och censur! Det kommer då ar
på, hvilketdera den röstägande pluraliteten hels
väljer, eller, i fall man icke rådfrågar denn:
pluralitet, hvilketdera erfarenheten både här ock
i andra länder visat längst bära sig i stycke.