som emot honom inlupit; men denna skrift la-
des endast till handlingarne.
Vi hafva väl ingen närmare bekantskap med
vice Komminister Sundelius och hans vandel;
men cetta synes också icke behöfligt för att be-
döma Konsistorii handlingssätt. Dea första och
naturligaste rättighet, som tillhör den ringaste,
och som Svensk lag tillerkänner sjelfva brottslin-
gen, är att få försvara sig, och för att kurcna
göra detta, är det aldra först nödvändigt a:t kän-
na hvarför och af hvem mar är anklagad. Den-
na förmån har Konsistorium likv.1 icke låtit
Sundelius åtnjuia, ja, icke ens värdigats lemna
något slags svar på hans derom gjoria förirå-
gan, utan endast anbefsllt en isqvisition, mot
hvars förnärmande syftning han ej heller kan
värja sig, då icke ens namnen på dem, som i
stämman yttrat sig, finnas upptagne, och ben
ej var kallad stt bivista densamms. Det 8 :es
svårt att frånkänna ett sådant handlingssätt den
bestämda karakteren af förföljelse, e!l.r attkun-
na på något sätt försvara densamma.
SÅR ————-—-—-—-—LL— Lr