foröra någon upprattelse eller tvinga nensmes Orgener, att höra klagomålea och gifva skäl fö sina handlingar. I andra länder, med en representatif författning, är det folkets ombud, som besiuta i der ekonomiska lagstiftningea. Hos oss beslutes der af regeringen, hvilken sålunda håller i sin hanc källorna till folkets hela yttre lif och välmakt, och kan efter behag tilldäma dem eller be: stämma deras riktning. Man haricke saknat exempel, att Regeringen i vårt land tolkat deona beslutanderätt sti, att den hade moaktatt ingripa i hvarje enskild handling, om bor så finner för godt, förordna om hvad kläder hvarje sistsborgare för dagen skall bära, hvilka rätter han skall hafva på sitt bord, om han skail få lof att dricka the eller kaffe m. m. Imedlertiid beror det nu åtminstone af Siyrelsen, ait för en stor del individer efter beh:g öppna eller tillstänga utvägarne att förvärfva lifvets uppehälle. Haru osäkert hvarje steg är på förvärfsbanan, Huru föga man kan beräkna, om det, som dag är tillåtet, äfven blir det i morgon, och huruvida det forbul, som i dag existerar och hvarpå man grundar ett företag, icke i morgon kan upphäfvas eller åtminstone modifieras till någon gyonad individs förmån, hvarigenom hela beräkriogsgrunden remlar, detta är en så allmänt bekant sak, att vi endast behöfva erinra derom, icke ingå i någon bevisning deraf. Man skulle med fog kunna fråga: hvartill tjena alla andra rättigheter, som folket äger eller tror sig äga, när rättigheten satt lefva ligger i styre!sens hand, om det beror af henne att medgifva eller förneka den? Visserligen säger Regeringsformen, alt styrelsen ej får medgifva några monopolier, hvarken till egen eller andras förmån. Icke desto mindre har hon satt sig i ensam besittning af hufvudstadens förseende med teatraliska nöjen, hvarifrån all konkurrens uteslutes. I rikssiånders öfverläggniogar har detta förfarande mer än en gårg kallats ett monopolium och ex grundlagsvidrighet. Ieke desto mindre fortf.r detta förhållande, och den grundsats, enligt hb ilken det ken äga rum, kan ock, med riktig slutföji och med lika framgång, tillämpas på hvad s.m helst. Regeringen kan sålunda med enah ndåa skäl företaga sig, att förse hufvudstaden, cch ieke allenast henne, utan jemväl alla öfriga säler cch landsbygden med deras behof af b od, kött, dricka, skor, kläder o. s. v. Det! är sålunda i sjelfva verket en löjlighet ait tala crm rationella rättigheter, der det anses bero af siyrelsen, eller konungamskten ensamt, om man skall få mat för dagen och få gå ut ur silt hus. Vi hafve i dessa dagar seit med hvad! vida det sednare varit förknippadt. När det I ror af regeringen att spärra en stads gator pi någon viss timma af dygnet, då ännu en rn ängd menvvisker vanligen äro ute, och man cr kan blifva huggen eller skjuten till döds, user att hava gjort det ringaste ondt, så kan k.n med lika fog göra de: för hela dygnet. I England måste regeringen, åtminstone om voklig fara skulle påkalla det, af representantc:na begära tillåtelse att för någon viss tid och fr någon viss ort upphäfva Habeas Corpusak en, Hos oss existeraricke ens sjelfva akten; regeringen upphäfver den efter godtfinnande, och när någon klagar öfver, att han blifvit af dvu väpnade styrkaa våldförd och misshandlad, äfven på en timma, då förbud ej existerat, så gifva autoriteterna honom den hånande frågan tillbaka, hvad han hade ute att göra? Det har för konstitutiouella stater blifvit antaget som princip, att regeringen kan vägra sin s.nktion åt ett af representanterne vidtaget beslut. I Denna rätt är likväl någo!, som regeringen på: andra ställen sällän begagnar. I synnerhet ii England, der det konstitutionella samhälls skieket är mest uibildadt, faller det aldrig ministrarDå in att tänka, det man skulle kunna motverka folkets vilja, uttryckt genom dess represen-! icnter, och förkasta dessas beslut. Hos oss sker sådant deremot dagligen, Man kallar: rikets ständer den lagstiftande makten; men om ständerna antaga en lag, som folket vill lyda, som! öfverensstämmer med dess önskningar och intressen, och regeringen hyser andra afsigter,. vägrar hon sin sanktion, tre fyra ferngånger ef-: ter hvarandra, utan att hon ens förut, under öfverläggningarna, genom sina embetsmän sökt; leda diskussionen, upplysa de möjliga villome-!