foröra någon upprattelse eller tvinga nensmes Or-
gener, att höra klagomålea och gifva skäl fö
sina handlingar.
I andra länder, med en representatif författ-
ning, är det folkets ombud, som besiuta i der
ekonomiska lagstiftningea. Hos oss beslutes der
af regeringen, hvilken sålunda håller i sin hanc
källorna till folkets hela yttre lif och välmakt,
och kan efter behag tilldäma dem eller be:
stämma deras riktning.
Man haricke saknat exempel, att Regeringen i
vårt land tolkat deona beslutanderätt sti, att den
hade moaktatt ingripa i hvarje enskild handling, om
bor så finner för godt, förordna om hvad kläder
hvarje sistsborgare för dagen skall bära, hvilka
rätter han skall hafva på sitt bord, om han
skail få lof att dricka the eller kaffe m. m.
Imedlertiid beror det nu åtminstone af Siy-
relsen, ait för en stor del individer efter be-
h:g öppna eller tillstänga utvägarne att för-
värfva lifvets uppehälle. Haru osäkert hvar-
je steg är på förvärfsbanan, Huru föga man
kan beräkna, om det, som dag är tillåtet,
äfven blir det i morgon, och huruvida det
forbul, som i dag existerar och hvarpå
man grundar ett företag, icke i morgon kan
upphäfvas eller åtminstone modifieras till någon
gyonad individs förmån, hvarigenom hela be-
räkriogsgrunden remlar, detta är en så allmänt
bekant sak, att vi endast behöfva erinra derom,
icke ingå i någon bevisning deraf. Man skulle
med fog kunna fråga: hvartill tjena alla andra
rättigheter, som folket äger eller tror sig äga,
när rättigheten satt lefva ligger i styre!sens hand,
om det beror af henne att medgifva eller för-
neka den? Visserligen säger Regeringsformen,
alt styrelsen ej får medgifva några monopolier,
hvarken till egen eller andras förmån. Icke
desto mindre har hon satt sig i ensam besitt-
ning af hufvudstadens förseende med teatraliska
nöjen, hvarifrån all konkurrens uteslutes. I riks-
siånders öfverläggniogar har detta förfarande
mer än en gårg kallats ett monopolium och
ex grundlagsvidrighet. Ieke desto mindre fort-
f.r detta förhållande, och den grundsats, enligt
hb ilken det ken äga rum, kan ock, med riktig slut-
föji och med lika framgång, tillämpas på hvad
s.m helst. Regeringen kan sålunda med ena-
h ndåa skäl företaga sig, att förse hufvudstaden,
cch ieke allenast henne, utan jemväl alla öfriga
säler cch landsbygden med deras behof af
b od, kött, dricka, skor, kläder o. s. v. Det!
är sålunda i sjelfva verket en löjlighet ait tala
crm rationella rättigheter, der det anses bero af
siyrelsen, eller konungamskten ensamt, om man
skall få mat för dagen och få gå ut ur silt
hus. Vi hafve i dessa dagar seit med hvad!
vida det sednare varit förknippadt. När det
I ror af regeringen att spärra en stads gator
pi någon viss timma af dygnet, då ännu en
rn ängd menvvisker vanligen äro ute, och man
cr kan blifva huggen eller skjuten till döds,
user att hava gjort det ringaste ondt, så kan
k.n med lika fog göra de: för hela dygnet.
I England måste regeringen, åtminstone om
voklig fara skulle påkalla det, af representan-
tc:na begära tillåtelse att för någon viss tid och
fr någon viss ort upphäfva Habeas Corpus-
ak en,
Hos oss existerar- icke ens sjelfva akten;
regeringen upphäfver den efter godtfinnande,
och när någon klagar öfver, att han blifvit af
dvu väpnade styrkaa våldförd och misshandlad,
äfven på en timma, då förbud ej existerat, så
gifva autoriteterna honom den hånande frågan
tillbaka, hvad han hade ute att göra?
Det har för konstitutiouella stater blifvit anta-
get som princip, att regeringen kan vägra sin
s.nktion åt ett af representanterne vidtaget beslut. I
Denna rätt är likväl någo!, som regeringen på:
andra ställen sällän begagnar. I synnerhet ii
England, der det konstitutionella samhälls skie-
ket är mest uibildadt, faller det aldrig ministrar-
Då in att tänka, det man skulle kunna motver-
ka folkets vilja, uttryckt genom dess represen-!
icnter, och förkasta dessas beslut. Hos oss sker
sådant deremot dagligen, Man kallar: rikets
ständer den lagstiftande makten; men om stän-
derna antaga en lag, som folket vill lyda, som!
öfverensstämmer med dess önskningar och in-
tressen, och regeringen hyser andra afsigter,.
vägrar hon sin sanktion, tre fyra ferngånger ef-:
ter hvarandra, utan att hon ens förut, under
öfverläggningarna, genom sina embetsmän sökt;
leda diskussionen, upplysa de möjliga villome-!