FE —— — VN — VV
BOKHANDELS-BULLETIN.
Jägarens Hvila.
Poetiska bilder från skogen, fältet och sjön.
Af förf. till S ogsharpann.
Skogen, fältet, sjön! O, äfven jag känne
dem! Afven jag var i Arkadienn, var icke all:
tid af bestyren fängslad i denna på ytan lysan:
de, i sjelfva verket så föga afundsvärda murte-
gelsverld som kallas stad, men lefde det fria lif-
vet bland skogens sjungamde tallar, bland blom-
morna på ängen och ute på de gungande böl-
jorna. Dyrbara stunder! fulla af friskhet och
fröjd, och hvilkas sorger endast voro som juni-
morgonens lätta strömoln, dem redan nästa tim-
ma jagar bort! Btumder, helsosamma för själ
och kropp, och hvilka, längesedan förflutna, det
Ekväl änou gör hjertat godt att minnas, med
deras tvånglösa mödor, okonstlade nöjen och
naiva lekar, deras echo i bergen, deras jagtmu-
sik i skogea, deras sånger på sjön, deras pur-
purglödande Auroror, deras mystiska månsken,
deras svalkande vindar, deras etberiska dofter
från syrener och lind, deras fSaddrande fjärilar,
deras spelande foglar oeh sorlet af ett vattenfall,
och aftonklockans klämt, dallrande genom den
stilla luften ifrån landskyrkan långt ner i dalen!
Det är derföre med ett eget nöje jag genom-
läst dessa anspråkslösa blad, dem jag vet icke
hvad för en okonstlad,; det älskliga landtlifvets
son vyligen lemnat oss såsom de enkla inspira-
tionerna vid lyran på en och annan mellanstund,
då jägarhornet, bössan och vandringsstafven le-
gat stilla, med ett ord, såsom en Jägarens hvi-
lav i poetisk utgjutelse.
Och jag har dervid gerna förbisett de små
vårdslösheter, de misstag, kanske till och med
verkliga fel, som kritikens synglas skall här och
der kunna upptäcka i de serskilda bildernas
draperier; de glada och friska anleten, som stiga
fram derur, med sina blåa ögon, sina 108iga
kinder, sitt fliddrande hår, hafva mutat mig att
för gammal vänskap icke märka på, om toilet-
ten skulle någonstädes en grand för mycket stö-
ta på neglige.
Jag tviflar ieke, att hvarje läsare, för hvilken
summaren icke sär för grön, skall vid betrak-
tandet af dessa bilder, göra samma rön och äl-
ska dem, som de gå och ståv, endast för den-
ma glada färg, denna naturliga friskhet, hvarmed
de träda oss under ögonen och snart sagdt gö-
ra oss sjelfva friskare. Se här på prof en el-
ler två; ur kransen! jag ställer dem fram utan
att välja.
n Mitt Hem.
Mellan björk och al
Står mitt lugna tjäll,
I en fredlig dal,
Gömd af mossig häll;
Ochuti en inrjös las sig speglar
hvarje sky, som på dess himmel seglar.
Fri som skaldens dröm,
Fågelskaran står,
V.d zephirens ström,
I hvart lummigt snår,
ina evigt oförnötta qväden N
Degen om, bland klipporna och träden.
Och från bergens topp,
Kring hvart blomwsterfält.
Reser skogen opp
Sina gröna tält,
Prydda, nu af himlens morgonlåga,
Nu if vårskyn, nu at regnets båz2.
Lärkans glada sång
am: Uti ljusblå sky
Väcer mig hvar gång
Dagen borjar grv;
9 -äller söfver mig mad trastens qväden
or rån stugorna bland furuträder,
Komma drömmar då,
LL
Li .
a Uri midnattstund,
18 AR 430