FE —— — VN — VV BOKHANDELS-BULLETIN. Jägarens Hvila. Poetiska bilder från skogen, fältet och sjön. Af förf. till S ogsharpann. Skogen, fältet, sjön! O, äfven jag känne dem! Afven jag var i Arkadienn, var icke all: tid af bestyren fängslad i denna på ytan lysan: de, i sjelfva verket så föga afundsvärda murtegelsverld som kallas stad, men lefde det fria lifvet bland skogens sjungamde tallar, bland blommorna på ängen och ute på de gungande böljorna. Dyrbara stunder! fulla af friskhet och fröjd, och hvilkas sorger endast voro som junimorgonens lätta strömoln, dem redan nästa timma jagar bort! Btumder, helsosamma för själ och kropp, och hvilka, längesedan förflutna, det Ekväl änou gör hjertat godt att minnas, med deras tvånglösa mödor, okonstlade nöjen och naiva lekar, deras echo i bergen, deras jagtmusik i skogea, deras sånger på sjön, deras purpurglödande Auroror, deras mystiska månsken, deras svalkande vindar, deras etberiska dofter från syrener och lind, deras fSaddrande fjärilar, deras spelande foglar oeh sorlet af ett vattenfall, och aftonklockans klämt, dallrande genom den stilla luften ifrån landskyrkan långt ner i dalen! Det är derföre med ett eget nöje jag genomläst dessa anspråkslösa blad, dem jag vet icke hvad för en okonstlad,; det älskliga landtlifvets son vyligen lemnat oss såsom de enkla inspirationerna vid lyran på en och annan mellanstund, då jägarhornet, bössan och vandringsstafven legat stilla, med ett ord, såsom en Jägarens hvilav i poetisk utgjutelse. Och jag har dervid gerna förbisett de små vårdslösheter, de misstag, kanske till och med verkliga fel, som kritikens synglas skall här och der kunna upptäcka i de serskilda bildernas draperier; de glada och friska anleten, som stiga fram derur, med sina blåa ögon, sina 108iga kinder, sitt fliddrande hår, hafva mutat mig att för gammal vänskap icke märka på, om toiletten skulle någonstädes en grand för mycket stöta på neglige. Jag tviflar ieke, att hvarje läsare, för hvilken summaren icke sär för grön, skall vid betraktandet af dessa bilder, göra samma rön och älska dem, som de gå och ståv, endast för denma glada färg, denna naturliga friskhet, hvarmed de träda oss under ögonen och snart sagdt göra oss sjelfva friskare. Se här på prof en eller två; ur kransen! jag ställer dem fram utan att välja. n Mitt Hem. Mellan björk och al Står mitt lugna tjäll, I en fredlig dal, Gömd af mossig häll; Ochuti en inrjös las sig speglar hvarje sky, som på dess himmel seglar. Fri som skaldens dröm, Fågelskaran står, V.d zephirens ström, I hvart lummigt snår, ina evigt oförnötta qväden N Degen om, bland klipporna och träden. Och från bergens topp, Kring hvart blomwsterfält. Reser skogen opp Sina gröna tält, Prydda, nu af himlens morgonlåga, Nu if vårskyn, nu at regnets båz2. Lärkans glada sång am: Uti ljusblå sky Väcer mig hvar gång Dagen borjar grv; 9 -äller söfver mig mad trastens qväden or rån stugorna bland furuträder, Komma drömmar då, LL Li . a Uri midnattstund, 18 AR 430