det slatpåstående, hvilket jag nu har att besvara, litit aktor emot mig äfven yrka ansvar för förment smädligt skrifsätt uti den förklaring, jag till högtärade Rätten förut ingifvit. Det är således icke nog, att Hofkans!ersembetet påstår mig hafva smädat Herrar Hästgardister; jag skulle nu äfven hafva smädat Hofkanslersembetet sjelft, såsom deras beskyddare och patron, naurligtvis också i och för embetet. Kuona mina förmenta smädelser emot sådana nembetsoch tjenstemänn, som Hrr Hästgardister, icke försonas mad mindre än afbön och Etthundrade Riksdalers böter, så är det väl förmodligen, om någon proportion skall iakttagas, med ingenting mindre än högsta urbota bestraffning, eller lifvets förlust, som mina förmenta förnärmelser emot den höga Beskyddaren sjelf skola umgälias. Hofkanslersembetet har dock öfverlemnat åt Rätten att afgöra detta ansvar, utsn att sjelft vårda sig att yrka något bestämdt straff; och detta är äfven konseqvent nog; ty kunde pluraliteten i Juryn väl fiana sig uti att först dömma mig till moralisk död eiler afbön, så är ju sedan hvad slags bestr:ffaing, afven den hårdaste, som Rätten för skrifsättet kunde ålägga mig på köpet, endast ett lappri. Hofkanslersembetret har verkligen numera kommit, eller, rättare sagdt, sjelft försatt sig uti en högst besynnerlig stöllning till pressen: Allt är för detsamma smäd-lse. Det anställer orimliga aktioner för förmenta smädelser, som ingen imer än Hofkanslersembetet kan upptäcka, och kröner orimligheten af dessa åtal med ännu orim? ligare rubriker och ansvarspåståenden; den anklagade å sin sida begagnar bloit sin försvarsrätt och bevisar dessä orimligheter samt benämner dem med sitt rätta namn, och se! straxt kallas det åter smädelse, 1y sanningen får paturligtvis aldraminst sägas åt Hofkanslersambetet sjelt. Under våra Junioch Julidagar, då Herrar Hästgardister som mest utmärkte sig genom sina chocker och nyttjandet af sabeln mot fredliga medborgare, begagnade även Hofkanslersembetet oförtrutet sin sabel, indraguningsmakten, och nedsablade på en dag icke mindre än tre Tidningar. I fall någon ticningsutgifvare då yttrat, att Hotkanslersembetet for fram mot jyitranderätten på äkta Hästgardistvis, hvem vet, om icke till och med denna sanna och träffande liknelse, i farten att förklara alit för smädelse, skulle hafva blifvit så qvalificerad, huru ömt än Hofkanslersembetet, just genom det mot mig anställda åtalet, visat sig vara om upprätthållandet af Hrr Hiöstgardisters embetsmannaanseenden, och huru livet sårande följaktligen en jemnföreise emellan dessa Hrr Embetsoch tjen stemänn och Hofkanslerserbetiets eget förfarande borde kuznat fionas, Jag känner ganska väl, hvilka talrika utvägar Hofkanslersembetet äzser, att genom indraguingar och aktioner förfölja en tidningsutgifvare, och sjelf uti denna egensksp inom få dagar träffad både af en indragnirg och af en aktion, utgående på ingenting mindre än afbön och en afbön för gemenskapen i enistrupp, hvars sablar biiivit fläckade af oskyldiga medbo:gares utgjutna biod, och hvilkas laglösa framfart just genorh denna sfbön:skuile sanktioneras, har jag i rikt mått fått erfara vidden af Hofkanslersembeteis makt. Men i simma mån Hofkansiersembetet: vill låta mig känna sin makt och hvad det mot pressen tilltror sig att göra, käunner jag också lifligt min pligt som udningsutgifvare och Svensk man, att oförskräckt och utan förbehåll söga detsamma sanningen. Jag har nu sökt att fullgöra denna pligt, i afseerde på det lika obehörga som löjliga påståendet, det jag i min förklaring skulle nyttjat ett smädligt skvifsatt, då jag blott låtit Hofkanslersembetet höra sanningen, och jag öfvergår till de öfriga delarna af slutpåstsendet. Aktor forisätter, tvertemot uppsatsens tydliga mening och den uttryckliga förklaring som jag gifvit, Hofkanslersembetets grofva advokaty:, att till Befslet eller Officerskorpsen vid Lifgardet till häst vilja utsträcka artikelns syfiniog. Vål återfaller alltid gemenskapens kondait och en trupps vilda och iygellösa framfart på befälet samt ytterst på R: gementbefälhafvaren; och säkert är det ej för någon obekant, ait också tvenne medlemmar af Officerskorpsen vid Histgardet långt för detia blifvit, i anledning aftildrsgelserna i Juni .månad eller nära samtidigt med denna aktions anstillande, anklagade och; nu formligen äro sub reafu, den ene, för ait sjelf hafva, såsom orden i artikeln lyda, med sabelhugg proklamerat lugnets och ordnin