nad, denbpa Angal mig, som p ? mitt mod emot Douchinka. Hon ins g väl a att j2g tillbad hennes dotter som en engel, den jag icke vågade förolämpa med en oren tanka, Jag förnam detta en dag, då Douchinka ändtligen fann ett medel att erhålla någottill minne af mig. Vi voro vid Jeiaguin, några mil från Peters: burg. Då vi promenerade i parken, som står öppen för alla, mötte vi en moujik, som kom och bjöd ut några ömkliga bronsarbeten. Hvarken furstinnan eller. Douchinka eller jag voro i behof deraf; men Douehinka fick lust att köpa ett par obetydliga örhängen af små välluktande kulor och bad mig betala dem. Om aftonen här hon dem; men följande morgonen då hon skiekade mig sin spelskuld, voro icke örhängena deri upptagna; jag förstod att hon tagit dem som present, Jag kan icke beskrifva den sällhet, jag kände häröfver; jog var åter vära att bryta min föresats. Jeg skret till Douchinka, men mitt bref syntes mig som ett brott; jag uppbrände det. Douchinka bar mina örhärgen, hon bar dem alltid, både hemma oeh på de mest lysande fåter. Furstinnan behöfde icke så mycket för at gissa hemligheten. Hvarje gång Douchinka inträdde i eit rum, der jag var, höjde hon handen till sina örhängen, liksom för att säga: der äro de. Modren bleknade härvid. Ändtligen kom slumpen henne till hjelp. En storm, åtföljd af ett häftigt reko, öfverraskade oss en dag i parken. Douchinkas första omsorg var att laga ur sina örhängen, dem regnet eljest säkert upplöst; hon ville lemna dem i mitt förvar, men modren, var, närmare och tillbjöd sig att taga dem. Douchinka öfverlemnade dem utan misstroende ; tio steg derifrån såg jag modern i hemiighet bryta sönder dem i sin ridikyl. Då vi kommo hem, begärde Douchinka dem åter; furstinnan bleknade, tårarna kommo henne i ögonen . . . hon svarade: — Förlåt mig, Douchinka, de hafva gått sönder i min ridikyl. Furstionans oro hämmade dottrens missnöje. Hon såg, att jag gissade hvad hon gjort, och, på en gång intagen af skam och pinad afsvartsjukans qval; angreps -hon af en perfattack, som man utllskref ovädret. Följande dagen 1åg hon allvarsamt sjuk. Ändtligen kom mitt sista prof. Vi hade återvändt till Petersburg; Farstinvans helsa var synbart illa skadad; hennes tillstånd blef snart vådligt. Jag kunde knappt få se Douchinka, som nästan aldrig lemnade hennes säng. Jag bör tillägga, att under denoa tid hade fursten mot mig antagit en mera framstickande stolthet. Jag såg val derpå, ätt han kände vår hemlighet; men ban sade dock ingenting. Han visste rog, att han snart skulle blifva befriad ifrån den hand, som hindrade honom att efter hans eget sätt undertrycka och göra slut på denna böjelse. Pianot försvann ur salengen; vi serverades på våra rum, jag såg icke mera någon, och man svarade mig knapt, då jag efterfrågede furstinnans tillstånd. , Oivanpå furstexs palats var en belveder, hvarifrån man hade em ulsigt öfver hela Petersburg. Man skulle passera mitt rum för att komma till trappan, som ledde upp till belveceren. En afton, då jag satt ensam, inträdde en slaf och frågade, om Madame Stroff (guvernanten) och prinsessan kunde få passera genom mitt rum, för alt e en månförmörkelse. Jag skyndade mig Svara, alt jag väntade de begge damerna; men jeg vet icke hvad för en orolig aning sade mig, att detta ögorblick skulle bhfva afgörande för mitt li. Madame Stroff och Douchinka anlände ändiligen. Jag tog ew vaxljus och lyste damerna uppför trappan. Då vi kommit upp, hade Douchinka glömt nyckeln på bordet i sin kammare. Jag kunde icke erbjuda mig att hersta den i denna kammare; Deuchinka gjorde det ieke hele-, utan tog i det stället ljuset af mig, räckte det åt guvernanten och sade: Var så god och hemta nyckeln, ma bonne amie; vi skola vänta. Den goda Tysken tänkte på intet; hon steg ved, och vi voro ensamma i mörkret, långt ifrån alla vaksamma ögon, öfverlemnade åt tillfallet och vår kärlek. Jag hörde Douchinkas hjerta slå; mitt eget ville spränga bröstet. Jag darrade som en brottsling. Douchinaka stod orörlig vid min sida. Jag ville bryta tystnaden, men fann icke ett ord . . . några oartikulerade ljud trängde fram, men det var allt; så förflöt en minut. Doucbinka var starkare; hon började tilltala mig med lig röst: MM. fasa min mar hållar nå att döl