nad, denbpa Angal mig, som p ? mitt
mod emot Douchinka. Hon ins g väl a att j2g
tillbad hennes dotter som en engel, den jag ic-
ke vågade förolämpa med en oren tanka, Jag
förnam detta en dag, då Douchinka ändtligen
fann ett medel att erhålla någottill minne af mig.
Vi voro vid Jeiaguin, några mil från Peters:
burg. Då vi promenerade i parken, som står
öppen för alla, mötte vi en moujik, som kom
och bjöd ut några ömkliga bronsarbeten. Hvar-
ken furstinnan eller. Douchinka eller jag voro i
behof deraf; men Douehinka fick lust att köpa
ett par obetydliga örhängen af små välluktande
kulor och bad mig betala dem. Om aftonen
här hon dem; men följande morgonen då hon
skiekade mig sin spelskuld, voro icke örhängena
deri upptagna; jag förstod att hon tagit dem
som present, Jag kan icke beskrifva den säll-
het, jag kände häröfver; jog var åter vära att
bryta min föresats. Jeg skret till Douchinka,
men mitt bref syntes mig som ett brott; jag upp-
brände det. Douchinka bar mina örhärgen, hon
bar dem alltid, både hemma oeh på de mest
lysande fåter. Furstinnan behöfde icke så myc-
ket för at gissa hemligheten. Hvarje gång
Douchinka inträdde i eit rum, der jag var, höj-
de hon handen till sina örhängen, liksom för att
säga: der äro de.
Modren bleknade härvid.
Ändtligen kom slumpen henne till hjelp. En
storm, åtföljd af ett häftigt reko, öfverraskade
oss en dag i parken. Douchinkas första om-
sorg var att laga ur sina örhängen, dem regnet
eljest säkert upplöst; hon ville lemna dem i mitt
förvar, men modren, var, närmare och tillbjöd
sig att taga dem. Douchinka öfverlemnade dem
utan misstroende ; tio steg derifrån såg jag mo-
dern i hemiighet bryta sönder dem i sin ridi-
kyl. Då vi kommo hem, begärde Douchinka
dem åter; furstinnan bleknade, tårarna kommo
henne i ögonen . . . hon svarade:
— Förlåt mig, Douchinka, de hafva gått sön-
der i min ridikyl.
Furstionans oro hämmade dottrens missnöje.
Hon såg, att jag gissade hvad hon gjort, och,
på en gång intagen af skam och pinad afsvart-
sjukans qval; angreps -hon af en perfattack, som
man utllskref ovädret. Följande dagen 1åg hon
allvarsamt sjuk. Ändtligen kom mitt sista prof.
Vi hade återvändt till Petersburg; Farstinvans
helsa var synbart illa skadad; hennes tillstånd
blef snart vådligt. Jag kunde knappt få se Dou-
chinka, som nästan aldrig lemnade hennes säng.
Jag bör tillägga, att under denoa tid hade fur-
sten mot mig antagit en mera framstickande stolt-
het. Jag såg val derpå, ätt han kände vår hem-
lighet; men ban sade dock ingenting. Han
visste rog, att han snart skulle blifva befriad
ifrån den hand, som hindrade honom att efter
hans eget sätt undertrycka och göra slut på
denna böjelse. Pianot försvann ur salengen; vi
serverades på våra rum, jag såg icke mera nå-
gon, och man svarade mig knapt, då jag efter-
frågede furstinnans tillstånd.
, Oivanpå furstexs palats var en belveder, hvar-
ifrån man hade em ulsigt öfver hela Petersburg.
Man skulle passera mitt rum för att komma till
trappan, som ledde upp till belveceren. En
afton, då jag satt ensam, inträdde en slaf och
frågade, om Madame Stroff (guvernanten) och
prinsessan kunde få passera genom mitt rum, för
alt e en månförmörkelse. Jag skyndade mig
Svara, alt jag väntade de begge damerna; men
jeg vet icke hvad för en orolig aning sade mig,
att detta ögorblick skulle bhfva afgörande för
mitt li. Madame Stroff och Douchinka anlän-
de ändiligen. Jag tog ew vaxljus och lyste da-
merna uppför trappan. Då vi kommit upp, ha-
de Douchinka glömt nyckeln på bordet i sin
kammare. Jag kunde icke erbjuda mig att
hersta den i denna kammare; Deuchinka gjorde
det ieke hele-, utan tog i det stället ljuset af
mig, räckte det åt guvernanten och sade:
- Var så god och hemta nyckeln, ma bonne
amie; vi skola vänta.
Den goda Tysken tänkte på intet; hon steg
ved, och vi voro ensamma i mörkret, långt i-
från alla vaksamma ögon, öfverlemnade åt till-
fallet och vår kärlek. Jag hörde Douchinkas
hjerta slå; mitt eget ville spränga bröstet. Jag
darrade som en brottsling. Douchinaka stod o-
rörlig vid min sida. Jag ville bryta tystnaden,
men fann icke ett ord . . . några oartikulerade
ljud trängde fram, men det var allt; så förflöt
en minut. Doucbinka var starkare; hon började
tilltala mig med lig röst:
MM. fasa min mar hållar nå att döl