8 0 fr 0 UD AT och var färdig att bryta det; men ett ögon blicks eftertanka sade mig, att endast dett: varit lågt. — Nå väl, utropade Douchinka, i det hor återfått sin beslutsamhet, jag skall äga moc för oss begge. Ni skall hafva ritningen, n skall hafva den . . . . jag skall gå och hemti den: ; Hon gick utan att jag ågde kraft hvarker ati afråda henne eller antsga tillbudet. Jag kände en obehaglig fruktan och på samm: gång en vild glädje, som mnistan gjorde mij vansinnig. Douehinka älskade mig, jag såg det jag kände det, och detta gjorde mig förtjust. men genast derpå förfärades jag vid tankan pi den ed, jag gifvit modern. Jag wille lemn: rummet, jag ville fly detta ställe. Furstinnan inträdde med sin gemål: hon fri. gade efter sin dotter; jag svarade, att hon gåt på sina rum. Hon vände sig dit, men i detsamma kom BDouchinka med en ritning i han. den. Furstinnan skyndade emot henne. — Mitt kära barn, sade hon, ni är så bät tig, alt ni sårar er far i er tånklöshet. Här trodde, att ni köpt en ritning för att ge her Rudolf, och detta hade icke varit passande, man betalar icke med penningar dylika artig heter; men då jag förklarat, att ritningen va af er hand, har han fannit det mycket natur. ligt. Gif den åt herr Rudolf, det är gansk riktigt. Douehinka, som inträdt med upplyftadt hufvuc och triumferande min, stol der bestört; hor sänkte hufvudet; i detta ögoablick hade hor velat rifva i stycken den ritning, man tillä henre gifva mig. Man gjorde det, som hor avsett för en haudling af oberoende, till et simpelt utbyte af småpresenter. Hon var missnöjd och sorgsen, och då hon räckte mig ritnionger, sade hon med en ton, som itillkännaga buru bedragen hon var: Se der, tag den, min berre! Det var ungefär vid denna tid, som de första af dina arbetena kommo till Ryssland. Jag talade om vår vänskap; detta blef som en krona på din bhjessa. Douchinka beundrade dig, ditt aamn var ovpphörligt ett föremål för hevones loftal. Mcn bl ej stolt deröfver: det var herr Rudolfs väns namm. Vi iäste dina skrifier tillsammans. Fursten drog på muonen och rynkade näsan; men furstinnan beuadrade dig mer än både Douchinka och jag, hon beundrade dig för din egen skull och upphöjde dig tid ett verkligt snille. Det fanns inga dof ord, som man ieke slösade på herr Rudolf: vän ; detta förargade Douchinka: man hade usurperat hennes privilegium att berömma dig. Hvad mig betöffar liknade jag mästan er vansinnig; mitt hjerta hade blivit förvirradt: jag. skulle ofelhart hafva dukat under. På der väl jag gick vacklade jag vid hvarje steg; jag måste ålska eller dö: jag tänkte på sjelfmord Furstinoans försigtighet förskaffade mig likvä rådrom att hemta andan. Pouchinka blef presenterad på hofvet, ehurt änvu icke i den ålder, etiketten föreskref. Ho kunde icke motstå sin moders önskningar, hvilken endast uppgaf kejsarinnans godbet son skäl. Detta gjorde att vi mera sällan träffades Jag fann under mina ensliga timmar ledighet at återkomma till mig sjelf, att vinna mera styrka Mitt Hjerta var imedlertid i full låga och jar var nära alt förgås, um icke jag funnit ett o. betydligt aflopp, hvarigenom elden u:flödat. hvisken derförutan möjligen förtärt mig. Då Douchinka återkom från hofvet, stannade hon vid gåendet genom musikrummelt några ögonblick framför sitt piano och slog några 20czorder derpå. Jag hörde henne i mutt rum, men jag vågade icke tro, att det var till mig dessa ackorder voro ställda. Följande dager var Douchinka dyster och talade kvappt et ord till mig; några dagar derefter återvände hon till bofvet och vid sin hemkomst slog hor åter några ackorder på instrumentet. Då förstod jg henne, och flyttade eler rörde nigra mob er i min kammare ; hon hörde ljudei deraf och gick. Dagen derpå strålace hennes ansigte af glädje. Imedlertid talade vi iutet vidare. Under hela vintern voro dessa tiecker våra enda m-ddelanden. Jag vill också berätta dig vir korrespondens Vi spelade hos fursten. Douchinka bar al drig sin börs med sig, utan Jånade ständigt a mig. Samma afion brukade hon icke återbetala penninga na, men morgoaen derpå inträdd: