8 0 fr 0 UD AT
och var färdig att bryta det; men ett ögon
blicks eftertanka sade mig, att endast dett:
varit lågt.
— Nå väl, utropade Douchinka, i det hor
återfått sin beslutsamhet, jag skall äga moc
för oss begge. Ni skall hafva ritningen, n
skall hafva den . . . . jag skall gå och hemti
den: ;
Hon gick utan att jag ågde kraft hvarker
ati afråda henne eller antsga tillbudet. Jag
kände en obehaglig fruktan och på samm:
gång en vild glädje, som mnistan gjorde mij
vansinnig. Douehinka älskade mig, jag såg det
jag kände det, och detta gjorde mig förtjust.
men genast derpå förfärades jag vid tankan pi
den ed, jag gifvit modern. Jag wille lemn:
rummet, jag ville fly detta ställe.
Furstinnan inträdde med sin gemål: hon fri.
gade efter sin dotter; jag svarade, att hon gåt
på sina rum. Hon vände sig dit, men i det-
samma kom BDouchinka med en ritning i han.
den. Furstinnan skyndade emot henne.
— Mitt kära barn, sade hon, ni är så bät
tig, alt ni sårar er far i er tånklöshet. Här
trodde, att ni köpt en ritning för att ge her
Rudolf, och detta hade icke varit passande,
man betalar icke med penningar dylika artig
heter; men då jag förklarat, att ritningen va
af er hand, har han fannit det mycket natur.
ligt. Gif den åt herr Rudolf, det är gansk
riktigt.
Douehinka, som inträdt med upplyftadt hufvuc
och triumferande min, stol der bestört; hor
sänkte hufvudet; i detta ögoablick hade hor
velat rifva i stycken den ritning, man tillä
henre gifva mig. Man gjorde det, som hor
avsett för en haudling af oberoende, till et
simpelt utbyte af småpresenter. Hon var miss-
nöjd och sorgsen, och då hon räckte mig rit-
nionger, sade hon med en ton, som itillkännaga
buru bedragen hon var:
Se der, tag den, min berre!
Det var ungefär vid denna tid, som de
första af dina arbetena kommo till Ryssland.
Jag talade om vår vänskap; detta blef som en
krona på din bhjessa. Douchinka beundrade
dig, ditt aamn var ovpphörligt ett föremål för
hevones loftal. Mcn bl ej stolt deröfver: det
var herr Rudolfs väns namm. Vi iäste dina
skrifier tillsammans. Fursten drog på muonen
och rynkade näsan; men furstinnan beuadrade
dig mer än både Douchinka och jag, hon be-
undrade dig för din egen skull och upphöjde
dig tid ett verkligt snille. Det fanns inga dof
ord, som man ieke slösade på herr Rudolf:
vän ; detta förargade Douchinka: man hade u-
surperat hennes privilegium att berömma dig.
Hvad mig betöffar liknade jag mästan er
vansinnig; mitt hjerta hade blivit förvirradt:
jag. skulle ofelhart hafva dukat under. På der
väl jag gick vacklade jag vid hvarje steg; jag
måste ålska eller dö: jag tänkte på sjelfmord
Furstinoans försigtighet förskaffade mig likvä
rådrom att hemta andan.
Pouchinka blef presenterad på hofvet, ehurt
änvu icke i den ålder, etiketten föreskref. Ho
kunde icke motstå sin moders önskningar, hvil-
ken endast uppgaf kejsarinnans godbet son
skäl. Detta gjorde att vi mera sällan träffades
Jag fann under mina ensliga timmar ledighet at
återkomma till mig sjelf, att vinna mera styrka
Mitt Hjerta var imedlertid i full låga och jar
var nära alt förgås, um icke jag funnit ett o.
betydligt aflopp, hvarigenom elden u:flödat.
hvisken derförutan möjligen förtärt mig.
Då Douchinka återkom från hofvet, stannade
hon vid gåendet genom musikrummelt några ö-
gonblick framför sitt piano och slog några 20c-
zorder derpå. Jag hörde henne i mutt rum,
men jag vågade icke tro, att det var till mig
dessa ackorder voro ställda. Följande dager
var Douchinka dyster och talade kvappt et
ord till mig; några dagar derefter återvände
hon till bofvet och vid sin hemkomst slog hor
åter några ackorder på instrumentet. Då för-
stod jg henne, och flyttade eler rörde nigra
mob er i min kammare ; hon hörde ljudei der-
af och gick. Dagen derpå strålace hennes an-
sigte af glädje. Imedlertid talade vi iutet vi-
dare. Under hela vintern voro dessa tiecker
våra enda m-ddelanden.
Jag vill också berätta dig vir korrespondens
Vi spelade hos fursten. Douchinka bar al
drig sin börs med sig, utan Jånade ständigt a
mig. Samma afion brukade hon icke återbeta-
la penninga na, men morgoaen derpå inträdd: