OJ fröet en ee RO OA stegrades med hvarje dig, och hennes kärlek till -Frankrikes blef mera exalterad ; hon affekterade dess bruk i sit sätt att vara, i sina ideer och föreställningssätt, och alltid gjorde hon mig delaktig i hvad, hon vågade, gerom att åberopa mitt vittnesbörd. Jag märkte med förvåning, att fursbonran, utar att öppet understödja henne, likval lmnade henne frihet att sätta sig emot furstens vilja; bon gick till och med frivilligt in på sin dotters forcringar, och gaf vika för alla hennes önskningar, utan att synas gifva akt på dem. — Säg mig, min herre, yttrade Douchinka en dag till mig, är det icke brukligt i Frankrike, mellan personer af olika talanger, alt då någon hedrar den andra med något af sina arbeten, den som mottagit en sådan vänskapsbetygelse, visar sin erkänsla genom någon dylik återskänk? Åricke detta brukligt och af god ton? I detta ögonblick voro mina tankar tusen mil från Douchinka, och jag svarade enkelt, ntan att tänka på orsaken till hennes fråga: — Visserligen! och deita bruk artister imellan, att den, som gifver en bok åt någon vän, mottager tillbaka en målning eller dylikt, synes fullt af förtroende och god smak. — Det är ypperligt! sade Douchinka med en blick på fursten, utan tvifsel säker, att det hon ämnade, skulle väcka hans motsägelse. Jag har mottagit en present af någon och jag vill gifva honom något tillbaka. Fursten betraktade henne och side: — Ni har rätt; det är förmodligen de böckerna ni fick af grefve B... Man måste tänka på någon återskäck. Låt hemta ananas ur mitt drifhus och skicka honom; jg vet han tyeker myeket om dem, och hans egna hafva icke kom mit sig bra i år. — Nej, det var icke dei! sade Douehinka. — it är då den korgen, som er kusn sände er, återiog fursten, alldeles nya juvceler, mycket sköna; man måste skicka . . . — Nej icke den heller, svarade Douchicka Furstinnan fycktes ieke höra på samtalet; fursten frågade hvad det då kunde vara, och Doucehinka svarade trankilt: — Det är Hr Rudolf Labig, som j:g vill gifva en ritning, för den romansev, han tillegnat mig. Fursten såg på sin dotter med en bestörtning, liksom hen skulle mistat förståndet; furstioraa sade hastigt: — Det är ganska riktigt, ingenting ör naturligare. Å Men fursten var träffad på en myeket öm sida; hans fåfänga och bögfärd var särad; och furstinnans företanka var alltför fin för bonom att fatta, — Det går icke an, sade han, hr Lahid sjelf skall förmodligen fiona, att det icke är passande. Jag befann migi ett svårt bryderi; att emuttaga något efter ett dylikt förbad, var omöjligt i min siällning, 2tt peka, var stridande mot mitt bjertas böjelse. I förlägenheten om eit annat svar, sade jag: — Jag är ieke kompetent ait lösa denna fråga, och furstinnan synes mig härutionin vara den mest opartiska dc omare. Furstens missnöje befriade furstinnan frin en förödmjukelse ; den förre svarade torrt: — Opartisk eller ej, min herre, är jag den ende, som det tillkommer att sga, om det passar eller icke, och jag förbjuder Ucu:hinka att gifva er Lrågon ritning. — Det få vi se, sade dottern. — Mademoiselle! utropade fursten uppbragt. — Men min far, sade Douchinka, hvad är det för ondt deri? — För ondt, ordt? upprepade fursten, att! ni gifver en ritning till berr . . . Fursten stod som på glödande kol; han hade intet skäl itt förolämpa mig, och jag skullej icke eller fördragit det. Han hejdade sig, knöt handen och sade derefler lugnare: — Jag förbjuder det, detta är rog! — 1 fall det ieke är vågot ondt deri, sva rade Douchicka, är edert förbud, min far, ett grymt tyranni. — Det går för långt! skrek fursten. — Min herre, sade furstinrsn, med lig röst, och tillbakshöll sin man, vi är obillig mot vår dotter. Lemaa oss, Douchicka. Hr Labig, jag vill tala några :ord enskildt vid fursten. Vi aflägsnade os: Douchinka bade uttömt kraften af sin vilja; Hoö föll i gråt och sade