OJ fröet en ee RO OA
stegrades med hvarje dig, och hennes kärlek
till -Frankrikes blef mera exalterad ; hon affek-
terade dess bruk i sit sätt att vara, i sina ideer
och föreställningssätt, och alltid gjorde hon mig
delaktig i hvad, hon vågade, gerom att åberopa
mitt vittnesbörd. Jag märkte med förvåning, att
fursbonran, utar att öppet understödja henne,
likval lmnade henne frihet att sätta sig emot
furstens vilja; bon gick till och med frivilligt in
på sin dotters forcringar, och gaf vika för alla
hennes önskningar, utan att synas gifva akt på
dem.
— Säg mig, min herre, yttrade Douchinka
en dag till mig, är det icke brukligt i Frank-
rike, mellan personer af olika talanger, alt då
någon hedrar den andra med något af sina ar-
beten, den som mottagit en sådan vänskapsbe-
tygelse, visar sin erkänsla genom någon dylik
återskänk? Åricke detta brukligt och af god ton?
I detta ögonblick voro mina tankar tusen mil
från Douchinka, och jag svarade enkelt, ntan
att tänka på orsaken till hennes fråga:
— Visserligen! och deita bruk artister imel-
lan, att den, som gifver en bok åt någon vän,
mottager tillbaka en målning eller dylikt, synes
fullt af förtroende och god smak.
— Det är ypperligt! sade Douchinka med
en blick på fursten, utan tvifsel säker, att det
hon ämnade, skulle väcka hans motsägelse. Jag
har mottagit en present af någon och jag vill
gifva honom något tillbaka.
Fursten betraktade henne och side:
— Ni har rätt; det är förmodligen de böc-
kerna ni fick af grefve B... Man måste tänka
på någon återskäck. Låt hemta ananas ur mitt
drifhus och skicka honom; jg vet han tyeker
myeket om dem, och hans egna hafva icke kom
mit sig bra i år.
— Nej, det var icke dei! sade Douehinka.
— it är då den korgen, som er kusn
sände er, återiog fursten, alldeles nya juvceler,
mycket sköna; man måste skicka . . .
— Nej icke den heller, svarade Douchicka
Furstinnan fycktes ieke höra på samtalet;
fursten frågade hvad det då kunde vara, och
Doucehinka svarade trankilt:
— Det är Hr Rudolf Labig, som j:g vill
gifva en ritning, för den romansev, han till-
egnat mig.
Fursten såg på sin dotter med en bestörtning,
liksom hen skulle mistat förståndet; furstioraa
sade hastigt:
— Det är ganska riktigt, ingenting ör na-
turligare. Å
Men fursten var träffad på en myeket öm
sida; hans fåfänga och bögfärd var särad; och
furstinnans företanka var alltför fin för bonom
att fatta,
— Det går icke an, sade han, hr Lahid
sjelf skall förmodligen fiona, att det icke är
passande.
Jag befann migi ett svårt bryderi; att emut-
taga något efter ett dylikt förbad, var omöjligt
i min siällning, 2tt peka, var stridande mot
mitt bjertas böjelse. I förlägenheten om eit
annat svar, sade jag:
— Jag är ieke kompetent ait lösa denna
fråga, och furstinnan synes mig härutionin vara
den mest opartiska dc omare.
Furstens missnöje befriade furstinnan frin en
förödmjukelse ; den förre svarade torrt:
— Opartisk eller ej, min herre, är jag den
ende, som det tillkommer att sga, om det pas-
sar eller icke, och jag förbjuder Ucu:hinka
att gifva er Lrågon ritning.
— Det få vi se, sade dottern.
— Mademoiselle! utropade fursten uppbragt.
— Men min far, sade Douchinka, hvad är
det för ondt deri?
— För ondt, ordt? upprepade fursten, att!
ni gifver en ritning till berr . . .
Fursten stod som på glödande kol; han hade
intet skäl itt förolämpa mig, och jag skullej
icke eller fördragit det. Han hejdade sig, knöt
handen och sade derefler lugnare:
— Jag förbjuder det, detta är rog!
— 1 fall det ieke är vågot ondt deri, sva
rade Douchicka, är edert förbud, min far, ett
grymt tyranni.
— Det går för långt! skrek fursten.
— Min herre, sade furstinrsn, med lig röst,
och tillbakshöll sin man, vi är obillig mot vår
dotter. Lemaa oss, Douchicka. Hr Labig, jag
vill tala några :ord enskildt vid fursten.
Vi aflägsnade os: Douchinka bade uttömt
kraften af sin vilja; Hoö föll i gråt och sade