Vi anmärkte för ett par dagar sedan, i anled-
ning af judiska emancipationsfrågan, den skilnad,
som företer sig emellan borgerliga rättigheter:
beviljande åt Judarne och åt andra främ ingar,
och att Judarna i alla fall alltid komma att anse
sig såsom ett serskildt folk, en stat i staten,
derföre att deras religion icke ensamt innefattar
en sedelira och en trosbekännelse om det hög-
sta väsendet szmt det tillkommande lifvet, utan
tilika utgör ett slags egen teokratisk samhälls
ordning, hvars inre stedgar öfverallt äro lika oct
gifva judiska nationen en egen pregel, fastän d:
för öfrigt lämpa sig lika väl efter alla de yttrc
former i de stater, der Judarne vistas, utan af-
seende derpå, om dessa äre demokraliska elle:
despotiska till regeringssättet. Denna puxkt fin-
ne vi ytterligare u vecklad uti tidningen Spegelr
för i går, uti en längre artikel, hvaraf ett ut-
drag här nedan citeras:
Man har sagt, att Judarne skulle kunna amal-
gameras med Svenskarne i sinom tid. Men de
egna och företrädesvis ntmärkande hos judendo-
men är just det att aldrig låta amalgamera sig.
Gif Judarne hvilka rättigheter :och friheter som
helst: de skola beundransvärdt förstå att begagns
sig deraf; men Judar — ett främmande folk
inom det folk, som upptagit dem i sitt sköte, —
upphöra de aldrig att vara. I Tyskland och
Amerika, likasom i Polen, Ungern och Tur-
kiet, är Juden framför allt Jude, och betrak-
ter sig icke, i sina förhållanden till andra, som
Amerikan, Tysk eller Polack ; Polackarne i syr-
nerhet ha fått en dyrköpt erfarenhet derom un-
der sina sjelfständighetskrig ; man läse historien
om dessa! — Hvar som helst förblifver Ju-