BLANDADE AVINEN.
UPPDRAGET. )
af Fr. Soul!te.
(Forts. från gårdagsbl.)
Då klockan slog ett om natten, öppnade jag
sakta denna dörr, som jag befallt Ivan att för
ailtid tillstävga. - Jag darrade då jag inträdde på
detta galleri; jag såg ned i rummet, men det
svaga ljuset från min lampa, brutet af skuggan
från foten, var icke tillräckligt att upplysa rum
me!; ingen syntes till. Jag nedsteg skyndsamt,
gick ännu hastigare fram till pianot, började ge-
nomleta noterna, men då jag icke fann den sök-
ta romansen, sade jag högt för mig sjelf:
— Den är icke der!
— Nej, den är icke de:! upprepades af en
röst vid min sida.
Jag vände mig förskräckt, och såg furstinnan
i dörren, som gick från musiksalen till hennes
rum. Hennes åsyn återkallade all förargelse jag
haft för hennes skull och jag sade:
— Det är ni, som tagit dem, madame.
— Jag! svarade hon med bitter ton.
— Tro icke jag inbillar mig, att någon känsla
af fåfänga ledt er, sade jag häfigt. Jag vet, att
ni hatar, kanhända föraktar mig, och jag för-
står, att ni velat bemäktiga er ett så mäktigt
vapen emot mig. Men denna romans tillhör mig
madame, mig och ingen annan, och man kan
icke på det sättet beröfva mig den, icke gifva
publicitet deråt utan att bryta ett förtroende; det
vore en lighet, en nedrighet.
Furstinnan teg och lät mig tala; detta retade
mig till det yttersta.
— Ni miste återlemna mig den, madame, sa-
de jag, ni måste dei; i annat fall äger jag me-
del att tvinga er dertill.
Hon teg ändå.
— Glöm icke, madame, att jag kan säga hvad
jag vet, att jag äfven har hemligheter att yppa,
som kunde nedkalla förderfvet öfver den, som
ville vanära mig. Förstår ni mig, madame?
Jag måste ha deona romans tillbaka!
Jag tystnade i hopp om ett svar. Furstin-
man fortfor att betrakta mig; hon hade ett ord
till svar; men den olyckliga kände kanhända
den glädje, detta svar skulle gifva mig, och äg-
de icke styrka att underkasta sig denna tortur.
Jag blef utom mig af raseri.
— Detta är då den hämnd, som ni lofvade
mig? utropade jag. Nå väl, olyckan må drabba
er sjelf! Jag vet en hämnd, som skall uppväga
eder. Glöm icke, att det är på er befalloiug
denna dörr blifvit öppnad. Har ni förstått mig?
— Ni är nedrig! svarade hon kallt.
— Nå väl, sade jag, rodaande öfver min häf-
tighet, återgif mig denna romans, jag bönfaller
derom, jag ber er detom som en nåd af med-
lidande, återgif mig henae!
— Det är icke jag, som tagit den, sade hon
hon med svag röst. Hon iogick i sina rum
och lemnade mig liksom förstenad.
Den första känsla detta svar väckte hos mig
var en obeskriflig glidje. Det är Douchinka
som tagit den, tänkte jag; jag kände mitt hjer-
ta slå af en förut obekant sällhet; jag intogs
af ett berusande hopp. Jag föll på knä och
framhviskade tusen tacksägelser.
O hvilken förfärlig passion är icke kärleken!
Denna natt tillbragte jag utan sömn och jag
uppsteg om morgonen uan siumvetsförebråelser.
Följande dagen var furstinnan sjuk och Dou:
chinka höll henne sällskap. Jag såg henne
icke; jag fann mig olycklig att nödgas återkom-
ma till reflexioner, som hos mig väckte tvif-
velsmål om Douchickas tillgitvenhet. Hvadjag
tillskrifvit känsla och intresse, syntes mig nu
möjligen kunnat härflyta endast från barnslighet.
Sålunda förflöto några dagar.
Fursten hade rest ut på ett kejserligt slot
för en vecka, och man serverade mig i mit
——
) Ibland nyare fransyska novellförfattare, ä!
Frederie Souli utan tvifvel en af de mes
utmärkta, både genom lifligheten i sin sti
och den stora verlds- och menniskokännedom
som framträder i hans karaktersteckningar.
Ofvanstående novell, hvars scen är förlagd
Petersburg, och som förekommer i en sam-
ling smärre berättelser, med gemensam titel:
Tin dte åå Maondan är en ibland de intrag.