Svarfvaren Wedenberg, som, i anledning här-
f, blifvit till denna dag inkallad, tillstädeskom
ou vid upprop och förklarade, på derom fram-
ställd fråga, att han ieke kuade uppgiiva nama
eller summer på någon af de gardister, som
vid öfverklagade tillfaliet våldfört sig å honom.
ÖfverstathållareEmbetet ansåg sig i ärendets
skick icke kunna taga någon befaitning dermed,
utan hänvisades Wedenberg, att å ort och s:äl-
le, som vederbör, sin talan efter befogenhe:
utförs, hvilket afsades för Wedenberg, som
derefier afträdde. Ut supra.
Efter befallning
AA. T. RBosenströmn
Det bör tilläggas, att en annan svarfvare,
som var i det sällskap, om hvilket är fråga i
ofvanstående klagoskrit, vid samma tillfalle blef,
likasom det skedie med Hr Kryddk-amhandla-
ren Starck, huggen i hufvudet ett lingt sår öf-
ver bjessan, så att blodet forssade öfver hans
kläder. Märvärdigt är det också, att enig
hvad icke blott de flesta sammanstämmande
vittnesbörd utvisa, utan äfven bestyrkes af alla
de pe:sorers skador, som blifvit våldförde vid
chockerna, Herrar hästgardisterme alltid måtta
sina hugg åt ansigtet och hufvudet. När dett
sammaniägges med den i Hr Starcks skrift be.
fintliga uppgifter, att det hugg han erhållit, sket
med skarpslipad sabel, så synes saken verkli.
gena forjena en aldrig så liten uppmärks.mhe
från vederbörandes sida, helst det är otänkbart
att manskapet af patrulen skulle tillåtit sig el
ler utan påfoljd af det svåraste straff kunna p
egen hard våga så fara fram mot obeväpnad
borgersmän, utan att de dertill haft uttryckli
tillåtelse af befälet; och H. Ex. Herr Grefv
Behe såsom korpsens chef syues vara den, sor
i första rummet har att förklara sig, buruvid
han vidtagit någon åtgärd att hämma eller fö
framtiden förbjuda något ofog, sedan han reda
haft tillälle att se huru det gick till i löfmark
naden.