nh a Se RK OPPURANRARg YET, Alt DUUchink på sin moder hänlörds denna arlighet och icke bibehöll rvågot deraf för sig sjelf, hvilkeu densa hyllning egenthgon ver eguad. Missnöjd och konfys svarade je..: — Det är endsst eu skämt! exdast för ro skull! Fursuinpvaus acvsigte uttiyckte vid dessa ord en sirid emellisn bittra tarkar, som slutade gezom att gilva sig lufi; bon svarade: oo Om er maus politiska opiniover gälla för honom som eit skömt, måste man förås honom, om allt snnat gör detscmma. — Madsme! sade jag lfligt, ci förmodar väl icke, att jag vore pog usd... Furstinzran betraktade mig änvru; jag höll ipne, ty jag bade så när svarat något, som dottern icke borde veta, något som endast borde vara meilan furstinnan och mig. — Nog usel för hvsd? fortfor hon, för att hafva gjort denna sång? Jag tror det icke eller. Också ör jag öfvertygad, ait den icke är: af er. — Åh jo, det är den, sade Douchinka, med sorgsen ton, han är af er, herr Rudolf, och derföre tycker jsg om den, — Zen är skrifven med en förvånande känsla, sade furstinnan, det är uttrycket af ett hjerta, som alivarligt tänker hvad dut säger, som upptrikiigt älskar den laudsflykuge movarken. — Du ör mycket elsk, m:muwme, sade Deuchinka, med n liten förtjussnde min, åt sin mor; herr Rudolf har endast gjort den för din skuil, och du borde hålla honor räkning derför. — Jag kan icke hilita honom räkning för att han lifligt uttrycker hvad han köunper; det är så mnaturligt! sade furstinnan, i det hon mätte mig fråa hufvud till fötter med en foraktlig min. Det var för myckei. Jag kunde icke u härda längre, jag riskeradellt. Jeg möite djerft heones blickar och svarade: oo Ni bar verkligen mer rätt än ni tror, madame! Ingen sång har flutit från en sannare känsla, och om ni rätt ville förstå den, skulle ni fiona, att endast eu ganska häftig kärlek kuns nat diktera den. Furstinnan egde intet svar, i bäpnaden öfver min djerfhet, Douehinka såg endast deruti en -: egenkärlek hos författaren, och sade: — Nå väl, jag tar romansen för min räkoiog. Jag känd: mig lycksalig, jag triumferade. Furstionan var blek och kall. — Jag skall sjuoga den, fortfor Douchinkay gå snart det kommer främmande, och, lita på mig, Hr Rudolf, jg skall göra er heder. i Alla mina sjulfiörebråelser uppvakmade; furstlinnan triumferade i sin ordning och sade mildtz jo — fu gör rätt, Douehinka; jag är säker, alt denna romans skall göra Herr Lsbig mycken heder. ! Jag aflägsoade mig elycklig, uten at veta hvad j-g skulle besluta, hvad jag skulle tinkay, missnöjd med hvad jag gjort, men uton mod att omintetgöra det. Hoppet, att Douchinka skulle förstå mig, afhöll mig ifrån att återtaga och förstöra denna romans. Le icke åt denna i min oro, öfver saker gom kuuna synas dig så otydliga; i min belägevhet hade de en vigt, den du icse kan fatta. Huru ringa man ock är, ti mediör man alltid i främmande land ena del af sitt fäderneslands värdighet; och då mac koms prometterar sin egen karakter, skadar maa sitt lands namn. Den torkan, att man föjinde dagen skulle säga, det en af de Fransmän, som I med enihusiasm omfattat revolutionen, förueka, de grundsatser han aftonen förut hyllat, denna tanka var mig förbatlig i högsta grad; ty då I dylika avekdoter berättas, ör det icke Herr Ru Golf Labid, som varit den felande, det är en ! Fransman, ee Fransman! förstå hvad detta lord inerebör, fembundra mil ifrån Frankrike. Jag blef ursinnig, då jag började tänka höröfver, och t denna qviona, som hade skymfat mig genom I mint fel, var mig förhatlig; men jag snklagade ice henne, for hvilken jag begått cetsanamas I Imedlertid tänkte jag på medel att omintetgöra I det, och påminte mig dörren till galleriet, hvars 5 lifrån en spiraltrappa gick ned i musikrummets t Jag beslöt att smyga mig dit, när he!a huset låg 5 li sömn, borttaga denna romans och förstöra deny samt således öfverlemna hela saken å! glömskan (Fo 135. röljer.) 4 d ) a