nh a Se RK OPPURANRARg YET, Alt DUU-
chink på sin moder hänlörds denna arlighet
och icke bibehöll rvågot deraf för sig sjelf,
hvilkeu densa hyllning egenthgon ver eguad.
Missnöjd och konfys svarade je..:
— Det är endsst eu skämt! exdast för ro
skull!
Fursuinpvaus acvsigte uttiyckte vid dessa ord
en sirid emellisn bittra tarkar, som slutade
gezom att gilva sig lufi; bon svarade:
oo Om er maus politiska opiniover gälla för
honom som eit skömt, måste man förås ho-
nom, om allt snnat gör detscmma.
— Madsme! sade jag lfligt, ci förmodar
väl icke, att jag vore pog usd...
Furstinzran betraktade mig änvru; jag höll
ipne, ty jag bade så när svarat något, som
dottern icke borde veta, något som endast
borde vara meilan furstinnan och mig.
— Nog usel för hvsd? fortfor hon, för att
hafva gjort denna sång? Jag tror det icke eller.
Också ör jag öfvertygad, ait den icke är: af er.
— Åh jo, det är den, sade Douchinka, med
sorgsen ton, han är af er, herr Rudolf, och
derföre tycker jsg om den,
— Zen är skrifven med en förvånande käns-
la, sade furstinnan, det är uttrycket af ett
hjerta, som alivarligt tänker hvad dut säger,
som upptrikiigt älskar den laudsflykuge mo-
varken.
— Du ör mycket elsk, m:muwme, sade Deu-
chinka, med n liten förtjussnde min, åt sin
mor; herr Rudolf har endast gjort den för din
skuil, och du borde hålla honor räkning derför.
— Jag kan icke hilita honom räkning för att
han lifligt uttrycker hvad han köunper; det är
så mnaturligt! sade furstinnan, i det hon mätte
mig fråa hufvud till fötter med en foraktlig
min.
Det var för myckei. Jag kunde icke u här-
da längre, jag riskerad- ellt. Jeg möite djerft
heones blickar och svarade:
oo Ni bar verkligen mer rätt än ni tror,
madame! Ingen sång har flutit från en sannare
känsla, och om ni rätt ville förstå den, skulle
ni fiona, att endast eu ganska häftig kärlek kuns
nat diktera den.
Furstinnan egde intet svar, i bäpnaden öfver
min djerfhet, Douehinka såg endast deruti en -:
egenkärlek hos författaren, och sade:
— Nå väl, jag tar romansen för min räkoiog.
Jag känd: mig lycksalig, jag triumferade.
Furstionan var blek och kall.
— Jag skall sjuoga den, fortfor Douchinkay
gå snart det kommer främmande, och, lita på
mig, Hr Rudolf, jg skall göra er heder.
i Alla mina sjulfiörebråelser uppvakmade; furst-
linnan triumferade i sin ordning och sade mildtz
jo — fu gör rätt, Douehinka; jag är säker, alt
denna romans skall göra Herr Lsbig mycken
heder.
! Jag aflägsoade mig elycklig, uten at veta
hvad j-g skulle besluta, hvad jag skulle tinkay,
missnöjd med hvad jag gjort, men uton mod
att omintetgöra det. Hoppet, att Douchinka
skulle förstå mig, afhöll mig ifrån att återtaga
och förstöra denna romans. Le icke åt denna
i min oro, öfver saker gom kuuna synas dig så
otydliga; i min belägevhet hade de en vigt, den
du icse kan fatta. Huru ringa man ock är,
ti mediör man alltid i främmande land ena del af
sitt fäderneslands värdighet; och då mac koms
prometterar sin egen karakter, skadar maa sitt
lands namn. Den torkan, att man föjinde da-
gen skulle säga, det en af de Fransmän, som
I med enihusiasm omfattat revolutionen, förueka,
de grundsatser han aftonen förut hyllat, denna
tanka var mig förbatlig i högsta grad; ty då
I dylika avekdoter berättas, ör det icke Herr Ru
Golf Labid, som varit den felande, det är en
! Fransman, ee Fransman! förstå hvad detta
lord inerebör, fembundra mil ifrån Frankrike. Jag
blef ursinnig, då jag började tänka höröfver, och
t denna qviona, som hade skymfat mig genom
I mint fel, var mig förhatlig; men jag snklagade
ice henne, for hvilken jag begått cetsanamas
I Imedlertid tänkte jag på medel att omintetgöra
I det, och påminte mig dörren till galleriet, hvars
5 lifrån en spiraltrappa gick ned i musikrummets
t Jag beslöt att smyga mig dit, när he!a huset låg
5 li sömn, borttaga denna romans och förstöra deny
samt således öfverlemna hela saken å! glömskan
(Fo 135. röljer.)
4
d
)
a