ke tönkt på mitt hjertas tillstånd, utsn jåtit det!
vandra en stråt, som jag vid me:a iugut etier-
sinnande kanske fiuk.at. 5
Autoriserad of de nyheter, dagens tidningar
medförde, isfoon jag mig alla afimar i muiik- lG
ruromet, hvsrest f.miljen, då den var eosem,j
brukade samdes. Furstinoavs likgiltighet emo:
mig, det intessa hennes själ uteslutande syutea J
hatva fattat för frihetsiceerna, öfver hvilka!;
vi kunde lifligare samtsla utan att såra hear
andra, allt detta hade gjort mig twygg ochi.
jag hade vant mig vid det dagiiga mnojet at!
dessa inuima samtel. Fland aila omständighe- ij
terva af denna revolutioa, dem jag sökte för- c
klara för furstinnan och henves dotter, hade il
de ofta envmärkt den ertusiosm, Mar seillaisen
uppväckt, En afton fråg.de de om jag kutde !
och ville lå:a dem böra denna sång. Jag satte j4
mig vid iositumentei och sjöng den. HFurstin-)
nau satt midt emot mig och !scuchiuka bredvid s
min sida. Vid andra versen hade hon uppiat- 4
tat refräng n och repeierade deu med mig, men;
med en liflighet, som förfärace heppes mor. lj
Hv.d en dyhk sak skulle syoas löjlig i våra
små franska sclonger! ett fruvtmmer spela och
sjunga Murseif!acen, med en eniusiosm, som ;
kom mig ait darra! Hvilken skulle icke tro an- ;
nat, ön att hon vore en fruktmånglerska? Det
är höruti jig önskade, at du kunde fatta, huru
mycket ställena modifiera utseerdet äfven at
de obetydligsste saker. I Frankrike, i Paris
skulle ett ungt fruntimmer, som vid sitt piano sjöng
Marseillaisen, vara något, som för en qvart :
i ot mindre fint sällskap kunde väska något
T men hviiket ickehvar dag gick an all uppre- ;
i 4:11 man ej ville bli ett mål för åtlöjet.
en detta furstliga palats, denna furstedotter,
i detta land af slafvar, denna herskeriona öfver
så måovgalifegna, lånat ifrån Frankrike, denna
dotter a! Ryssland, sjungande för mig en sing!
till mitt lands ärs, denna ädla tjussnde varelse
låssnde sin himmelska röst till fosterlandsbym-;
pers väldiga toner, detta utgjorde för mig en!
oförklarligt berusanude sällhet, och då jag såg
benne med höjat hufvud, uppiyiiad blick, och
svällande barm, med inspiration och extas ropa
frihet, förekom hon mig som en af dessa ljusa
Voalkyrior, i dena gamla nordiska gudaliran,
hvilka gå främst i striden och uppmuntsca krigar-
nes mod. Hon syntes mig som en gudom-
lighet.
Det var då jag fattade hvad denna våra rös-
ters förenivg i ssmma sång hade att betyda för
heone och för mig. Jag tviflade ieke, att an ;
dra kärs!or, för hvilka bon ville vara fri; tala-
:de i genna åkallan på föbeten. .
oo En dog voro vi åter i musiktummet och:
som vanlig! sjöngo vi tillsammans, sjöngo mar-
seillatsen. Fursten inträdde; han hörde öss
med otåhghet och då vislutzde, sade han kärft:
om Ni ha på någon tid fettat mycket tycke
för musiken! Furstingan, som var närvarande,
såg på oss och teg.
Tr Är det då ovdt uti, att vi sjunga tillsammans,
min far? frågade Douchinka.
! Om fursten icke varit blott och bart en för-
dorssfull hofreah, skulle han i denna fråga fua-
pit hvad som kurnrst gifva honom anledvirg att
r ovilkorligen förbjuda hvad som misshagade ho-
; mom; men han täckte endast på det närvaran-
de målst och avsrade stäecke.:
e— Jag tycker åtminstone, att ni borde hafva
jnog af denna jokobinska sång.
t— Nå väl, svarade Douchbicka glad, vi skola
sjunga något annat. Ena tår som jig såg i furs-
; tinnans öga, sade mig mer än detta svar. Af
- tonen förflöt utan att jag. vågade tänka öfver
e mig sjelf. Den oro jag känt vid fursteps för-
- sta anmärkning och glädjen vid Doucbinkas svar
n förskräckte mig Oförkiarliga själssvagbet! Hur
a tror du väl, att jag tillbragte denna nati? Att
h begrunda hvar jag kände, tinka på mint blif-
e vande öd:? Tror du, att jag tänkte på mia o-
e vissa position i Ryssland, som genom hatet till
n franska namnet blifvit ännu mera osäker? Nej,
o in!et af allt detta eländiga bekymmer kom mig
ri sinnet. Jag passerade mia natt med ait
. dikta en sång öfver Henric V:s landsflykt. Jag
- I gatte mnsk dertill, och samma afton försökte jag
a den wed Dsuchinka i furstens o:rvaro, som skrat-
ade åt Fraosmännens ombytlighet. Då fucsten
r gått, spravg Douchinka till sin mor, som satt
J ensam i ett hörn af salongen, och sade:
a ee ee . -