var mig I:kgiltist, om j:g sade denna qvinna, attif jag ilskede eller afstydde henve: jag skyndade ati lemna henne, . På jag gick genom musikrummet, som ligg utom Hernes beudoir, hörde j g mig ropas vid namn, och mickte på ett högt geri, somy gick omkring rummet, Ivir; för första gången a sig jag en döre till min ksmmare, som vetmm te åt deta galleri, öppen. Jeg frågade bälg tigt, hvem som befallt, att denna dörr skulle!) öppnas, och han svarade, ajt hans mor gjort; 9 det efier min afrega, ik — Mcez om ni vill, sgde gossen, skola vin stänga den som förut. ye — Låt vänga den, svarade jag, låt stänga! J, den, och må den aldrig mera öppnas. Im Gossen giek och slog igen dörmn. Jag för4 blef några ögonblick orörligt stående i rummet k skakad of de tankar, som upptäckten af denna, g öppnade dörr och ändamålet dermed uppväckt, a då jag kände tryckningen af en litt hand på fc in axel Jog trodde det var furstionan, men :e det var icke hön, det var Douchioka, som med eende öga och en mild röst yttrade: ö — Vi hade räknat, på att detta skulle förmå J er ait så mycket oftare komma ned i vår muja siksal. Jog ville svara, när furstinnan inträdf de. Jg möckte att hon hört mig, ty bon sade:j leende: — Herr Rudolfs missnöje bör icke förvåta mn d dig; ban trodde att det var Ivans fel. Mu — Är det ett fel, frågade Deuchinka, eme-l1; dan ri, min mor, låtit öppna dörren. IKT — Med hvilken anaan än herr guvernören iy hade det möjligen varit så, svarade furstinnan ; 4 fll iP men nu är det mindre än intet. — Det är icke en gång en oföcsigtighet, tillj 1 de hc d i . . . ade hon, med låg röst, vänd till mig. V Det låg något så föraktligt i furstinnans röst, 4 att jag boppades, det hon talade efter sitt bjerg ta: men det var icke så, IDen första känslan! al ulyckan hade drifvit heone utem sin karak; ter; hon hade tilltrott sig kraft att tillfoga j smärta; nien bon hade endast deu att lida. ; Tankan på hennes förakt, som bon sålunda vi-:, sat, återgaf mig någon presence desprit; jag låtsade bli stött och sade: l — Jag tror nog, att det, i afseende på mig, gör ingenting; det är detsamma, på hvilken tim, ma eller på hvad sätt jag kommer hit; man, frågar icke efter en så obetydlig person, som jag; man kan väl tillåta mig en frihet, som hvar och en af edra sbfvar äger. ; — Det varv ieke det, jag ville säga, svarade. farstinzan lidig; jag bar kuvnat vara orättvis, mena icke nog enfaldig att vilja förödmjuka er; i eder ställning. Derpå tillade hon sakta: — Döeita skall icke bli min hämnd, i Jag inträdde i mitt rum, och för försia gåu-. gen mörkte jag den omflyitniog, man gjort a mina möbler, för att öppva den fatala dörren. Nu började jag med något luga öfverväga min belägenhet. — Allt hvad man kan kalla resonne-:; rande förnuft, hjöd mig att lsmna detta ställe; det gafs intet, tvifvel, att furstinnan skulle bli min fiende; alt jag, af henne öfverlemnad åt furstens nyckfulla aktning, snart vore u:satt för en ihop smärre trakasserier, som gjorde min ställmwirg olidlig; sen hvad som talar ännu högre än förnuftet, detta obestämda begär, som leder vårt lif, utan att rättfärdiga det parti vi taga, denna oförklarliga hjertats instinkt bjöd mig stanna qvar. Då jag slutligen icke kunde förmå mig att följa det kalla förståndets röst och icke. finna något antagligt skäl för mitt qvarblifvande, stannade jag i detta obestämda beslut, ati lefva för dagen, och af slumpen värta den omständighet, som skulle afgöra hvad parti jag borde taga. De första åtta dagarne efter denna scen vandrade jag med nedsänkt hufvud; uttrycket är till alla delar riktigt; bvarken fysiskt eller moräliskt taget, bliekade jag omkring mig. An trämpade jag fötterna, än sårade jag hjertat genom mina hårda ord, på min omgifning. Jag gjörde mig löjlig: vid bordet talade jag, disputerade, men åt icke, allt utan att märka det; jig svarade, utan att hafva hört frågan. Några ginger, då jig såg opp, märkte j:g furstiDnan observera mg med eu slags fö:färan, och Douehinka med en orolig nyfikenhet. Jag borde synas en narr, en brutal i hennes ögon. Jag hatada farastinnan tv det var hon, som vVa