var mig I:kgiltist, om j:g sade denna qvinna, attif
jag ilskede eller afstydde henve: jag skyndade
ati lemna henne, .
På jag gick genom musikrummet, som ligg
utom Hernes beudoir, hörde j g mig ropas vid
namn, och mickte på ett högt geri, somy
gick omkring rummet, Ivir; för första gången a
sig jag en döre till min ksmmare, som vet- mm
te åt deta galleri, öppen. Jeg frågade bälg
tigt, hvem som befallt, att denna dörr skulle!)
öppnas, och han svarade, ajt hans mor gjort; 9
det efier min afrega, ik
— Mcez om ni vill, sgde gossen, skola vin
stänga den som förut. ye
— Låt vänga den, svarade jag, låt stänga! J,
den, och må den aldrig mera öppnas. Im
Gossen giek och slog igen dörmn. Jag för- 4
blef några ögonblick orörligt stående i rummet k
skakad of de tankar, som upptäckten af denna, g
öppnade dörr och ändamålet dermed uppväckt, a
då jag kände tryckningen af en litt hand på fc
in axel Jog trodde det var furstionan, men :e
det var icke hön, det var Douchioka, som med
eende öga och en mild röst yttrade: ö
— Vi hade räknat, på att detta skulle förmå J
er ait så mycket oftare komma ned i vår mu- ja
siksal. Jog ville svara, när furstinnan inträd- f
de. Jg möckte att hon hört mig, ty bon sade:j
leende:
— Herr Rudolfs missnöje bör icke förvåta mn
d
dig; ban trodde att det var Ivans fel. Mu
— Är det ett fel, frågade Deuchinka, eme-l1;
dan ri, min mor, låtit öppna dörren. IKT
— Med hvilken anaan än herr guvernören iy
hade det möjligen varit så, svarade furstinnan ;
4 fll iP
men nu är det mindre än intet. -
— Det är icke en gång en oföcsigtighet, til- lj
1 de hc - d i . . .
ade hon, med låg röst, vänd till mig. V
Det låg något så föraktligt i furstinnans röst, 4
att jag boppades, det hon talade efter sitt bjer- g
ta: men det var icke så, IDen första känslan!
al ulyckan hade drifvit heone utem sin karak- ;
ter; hon hade tilltrott sig kraft att tillfoga j
smärta; nien bon hade endast deu att lida. ;
Tankan på hennes förakt, som bon sålunda vi-:,
sat, återgaf mig någon presence desprit; jag
låtsade bli stött och sade: l
— Jag tror nog, att det, i afseende på mig,
gör ingenting; det är detsamma, på hvilken tim- ,
ma eller på hvad sätt jag kommer hit; man,
frågar icke efter en så obetydlig person, som jag;
man kan väl tillåta mig en frihet, som hvar och
en af edra sbfvar äger. ;
— Det varv ieke det, jag ville säga, svarade.
farstinzan lidig; jag bar kuvnat vara orättvis,
mena icke nog enfaldig att vilja förödmjuka er;
i eder ställning. Derpå tillade hon sakta:
— Döeita skall icke bli min hämnd, i
Jag inträdde i mitt rum, och för försia gåu-.
gen mörkte jag den omflyitniog, man gjort a
mina möbler, för att öppva den fatala dörren.
Nu började jag med något luga öfverväga min
belägenhet. — Allt hvad man kan kalla resonne-:;
rande förnuft, hjöd mig att lsmna detta ställe;
det gafs intet, tvifvel, att furstinnan skulle bli
min fiende; alt jag, af henne öfverlemnad åt
furstens nyckfulla aktning, snart vore u:satt för
en ihop smärre trakasserier, som gjorde min
ställmwirg olidlig; sen hvad som talar ännu hö-
gre än förnuftet, detta obestämda begär, som
leder vårt lif, utan att rättfärdiga det parti vi
taga, denna oförklarliga hjertats instinkt bjöd
mig stanna qvar. Då jag slutligen icke kunde
förmå mig att följa det kalla förståndets röst
och icke. finna något antagligt skäl för mitt qvar-
blifvande, stannade jag i detta obestämda be-
slut, ati lefva för dagen, och af slumpen värta
den omständighet, som skulle afgöra hvad parti
jag borde taga.
De första åtta dagarne efter denna scen van-
drade jag med nedsänkt hufvud; uttrycket är
till alla delar riktigt; bvarken fysiskt eller mo-
räliskt taget, bliekade jag omkring mig. An
trämpade jag fötterna, än sårade jag hjertat ge-
nom mina hårda ord, på min omgifning. Jag
gjörde mig löjlig: vid bordet talade jag, dispu-
terade, men åt icke, allt utan att märka det;
jig svarade, utan att hafva hört frågan. Några
ginger, då jig såg opp, märkte j:g furstiDnan
observera mg med eu slags fö:färan, och Dou-
ehinka med en orolig nyfikenhet. Jag borde
synas en narr, en brutal i hennes ögon. Jag
hatada farastinnan tv det var hon, som vVa-