Md Ra VR SRRRRN MRBS bd I fen 5 AFA MER I 9 het den tredje; läkaren förbjöd mig lemna min kammare. Det onda tilltog och snait ordinerade mig läkaren hemmets laft, det vill säga, han såg icke någon vidare möjlighet att häfva mitt onda. Prinsessans hela hopp hate hvilat på läkarens; hon haie icke gjort sig uågon idg, hverken om min död e!le: min bortresa; :beggedera voro för henne ett. Som hon trodide, kunde det onda jag bar endast likas af rhenne: hon inbillade sig, att jag dog af kärlek. En afton imträdde hon i mia kammare. I Frankrike hade en dylik visit varit ursäktlig; i Ryssland var dena en händelse af oförklarlig djerfhet. Jag låg då hon kom in. Sedan en månad hade hon icke sett mig; jag hade blif vit förfärligt blek och affallen. Min åsyn grep hennes hjerta som en förebråelse. Jag var så svag, att jag icke förmådde straxt tacka hemne för silt besök; hon tog min tystnad för förtviflan. Hon satte sig rädd ocb darrande vid min säng, fattåde minhand och sade med låg röst: po Ni dör och tänker endast på er sjelf! Du vet huru, då man blifvit hänförd ef en antagen rol, man emot sin vilja håller sigfast i den :och, då man icke längre eger kraft att fortsätia den, mathinmässigt fattar i omständigheterna; för ätt likasom följa med. Jag ägde icke längre något qvar af dea besynnerliga förvillelse, som förmått mig att älska furstinnan, och likväl kunde jag icke afhålla mig att-bittert svara: — Säg sparare, min furstinna, att ingen tönker på mi — Och jag då! sade hon, med en tår? ögat, — Ni! svarade jag, ni är-lyeklig, ni är en hög furstiona; ni är ställd så högt ofver mig, iattmina eländiga plågor icke skunna hinna Upj till er. a RR O!z2 sade hon; med darrande: röst, em ni visste, huru myeket jag lider, omi ni visste i. Det gifres ögonblick, då månåen visar: en:o förklarlig grymhet;: ehuru jag shvarken älskade eliershatade denna-qvinna, varken ville hämna mig eller vinna henne, handlade jag doek som! om jag varit ledd af detsa begge passioner; jag drog; tillbeka min hand; den hon häftigt teyckte, och sade,-i det jag bortvände hufvudet: —: Jag vet inte, min furstinnan. Tårarna? runoo häftigt söfren: -hennaes kinder ned på bröstet, hennes förtvilade bliekar irrade vildt omkring, och saktadt betjeningeus nvärsaro! bo böjde hon sig ned och sade med en nästan qväfd rösta ov — Nå väl-RudoH, jag älskar er! Bö Ett rop af öfverraskaing uadföll mig. . Hen trodde sig böra hämma : utbrottet af min glä dje och lade handen på min mun, uader. det. hon såg sig om. Hennes gemål inträdde: i rummet. Han medförde några af hofvets läkare, för att koasuliera omuvmitt tillstånd. Jag fick sedermera veta, att hans fåfänga hindrat bonom att: fatta -misstånka: på sia fru, och att han till svar på en anmärkning endast yttrat: ,Det. der är baracchennes sideer. Jag har all möda i verlden att hindra hexine besöka mina slafvar då de äro sjuka.n av fö Konsultationen var icke lång. Resultatet afsades i närvaro af både fursten och furstinnan, och bestod deri, att jag borde återvänae vill Frankrike. Fursten lät denna nadergörtelse j vara sig nog; Ieke så farstinnan.: 24 Man lider mycket af ledsnaden uti denna sjukdom, sade hon; nå väl, till dess hr Labig kan återvända bland oss, låtom oss följa med att hålla henom; sällskap. Jag! var verkligen mycket sjuk och antingen defutaf, eller för att taga furstianan ur: sin villa, svarade jag bestämdt: — Det är för sent, min furstiaöa! Hon tog. detta svar, sam, det konavenerade, henae: för sheane betydde dessa ord: ,det är för sent, ieke:. jag älskar er icke längre, de bezydde: hjertats: glädje är för stor för krops peas svaghet. ! — Nå väl, res då, sads bon; vi scola vänta er. Fursten såg på henne förvånad. Mon märkte det och fortfor: Vår son skall icke hafva någon annan till guvernör, äader. Detta bara älskar er, det vördar ! och högaktar er; det har förstått er, likasom vi, min herrc, det vill ieke hafva. må gon annan guvernör! i XY: dammas ateta Yänumng Lia, lismska og