Md Ra VR SRRRRN MRBS bd I fen 5 AFA MER I 9
het den tredje; läkaren förbjöd mig lemna min
kammare. Det onda tilltog och snait ordine-
rade mig läkaren hemmets laft, det vill säga,
han såg icke någon vidare möjlighet att häfva
mitt onda. Prinsessans hela hopp hate hvilat
på läkarens; hon haie icke gjort sig uågon
idg, hverken om min död e!le: min bortresa;
:beggedera voro för henne ett. Som hon trod-
ide, kunde det onda jag bar endast likas af
rhenne: hon inbillade sig, att jag dog af kärlek.
En afton imträdde hon i mia kammare. I
Frankrike hade en dylik visit varit ursäktlig;
i Ryssland var dena en händelse af oförklarlig
djerfhet. Jag låg då hon kom in. Sedan en
månad hade hon icke sett mig; jag hade blif
vit förfärligt blek och affallen. Min åsyn grep
hennes hjerta som en förebråelse. Jag var så
svag, att jag icke förmådde straxt tacka hemne
för silt besök; hon tog min tystnad för förtvif-
lan. Hon satte sig rädd ocb darrande vid min
säng, fattåde minhand och sade med låg röst:
po Ni dör och tänker endast på er sjelf!
Du vet huru, då man blifvit hänförd ef en
antagen rol, man emot sin vilja håller sigfast
i den :och, då man icke längre eger kraft att
fortsätia den, mathinmässigt fattar i omständig-
heterna; för ätt likasom följa med. Jag ägde
icke längre något qvar af dea besynnerliga för-
villelse, som förmått mig att älska furstinnan,
och likväl kunde jag icke afhålla mig att-bittert
svara:
— Säg sparare, min furstinna, att ingen tön-
ker på mi
— Och jag då! sade hon, med en tår?
ögat,
— Ni! svarade jag, ni är-lyeklig, ni är en
hög furstiona; ni är ställd så högt ofver mig,
iatt- mina eländiga plågor icke skunna hinna Upj
till er. a RR
O!z2 sade hon; med darrande: röst, em ni
visste, huru myeket jag lider, omi ni visste i.
Det gifres ögonblick, då månåen visar: en:o
förklarlig grymhet;: ehuru jag shvarken älskade
eliershatade denna-qvinna, varken ville hämna
mig eller vinna henne, handlade jag doek som!
om jag varit ledd af detsa begge passioner;
jag drog; tillbeka min hand; den hon häftigt
teyckte, och sade,-i det jag bortvände hufvudet:
—: Jag vet inte, min furstinnan.
Tårarna? runoo häftigt söfren: -hennaes kinder
ned på bröstet, hennes förtvilade bliekar irrade
vildt omkring, och saktadt betjeningeus nvärsaro!
bo
böjde hon sig ned och sade med en nästan
qväfd rösta ov
— Nå väl-RudoH, jag älskar er! Bö
Ett rop af öfverraskaing uadföll mig. . Hen
trodde sig böra hämma : utbrottet af min glä
dje och lade handen på min mun, uader.
det. hon såg sig om. Hennes gemål inträdde:
i rummet. Han medförde några af hofvets lä-
kare, för att koasuliera omuvmitt tillstånd. Jag
fick sedermera veta, att hans fåfänga hindrat
bonom att: fatta -misstånka: på sia fru, och att
han till svar på en anmärkning endast yttrat:
,Det. der är baracchennes sideer. Jag har all
möda i verlden att hindra hexine besöka mina
slafvar då de äro sjuka.n av fö
Konsultationen var icke lång. Resultatet afsa-
des i närvaro af både fursten och furstinnan,
och bestod deri, att jag borde återvänae vill
Frankrike. Fursten lät denna nadergörtelse
j
vara sig nog; Ieke så farstinnan.:
24 Man lider mycket af ledsnaden uti denna
sjukdom, sade hon; nå väl, till dess hr Labig
kan återvända bland oss, låtom oss följa med
att hålla henom; sällskap.
Jag! var verkligen mycket sjuk och antingen
defutaf, eller för att taga furstianan ur: sin
villa, svarade jag bestämdt:
— Det är för sent, min furstiaöa!
Hon tog. detta svar, sam, det konavenerade,
henae: för sheane betydde dessa ord: ,det är
för sent, ieke:. jag älskar er icke längre, de
bezydde: hjertats: glädje är för stor för krops
peas svaghet. !
— Nå väl, res då, sads bon; vi scola vänta er.
Fursten såg på henne förvånad. Mon märkte
det och fortfor:
Vår son skall icke hafva någon annan till
guvernör, äader. Detta bara älskar er, det
vördar ! och högaktar er; det har förstått er,
likasom vi, min herrc, det vill ieke hafva. må
gon annan guvernör! i
XY: dammas ateta Yänumng Lia, lismska og