tan apell till eder autoritd, eljest kan ni i mor-
on gifva honom en annan guvernör.
— Ni lemna oss! utropade. furstinnan häf-
igt; nej min herre, blif qvar, jag ber eder
lerom; se vi icke, att detta barn har behöft
r?
Dessa sista ord framsades med en så osäker
öst, att jag sjelf blef förundrad; furstinnan
.emtade sig likväl straxt, och sade till sin son:!
— Gå, min herre, gå, och visa er ieke förr
pe ni erhållit er guvernörs tillstånd.
Furstet stod konfunderad; men hans miss-
söje framstack under denna förvinisg, oeh kan-
vända hade han brutit ut, om ieke furstinnan
ned denna snabba uppmärksamhet, denna från!
hjertat utgående fishet, som är:det mest säkra
kännetecken till något doldt intresse, velat spara
nig hvarje obehaglighet, samt hastigt skyrdat
ram till sin man oeh talat med honom tyst.
Det är onödigt att säga de ypperliga och kraf-
iga grunder, hon utveeklade, utan tvifvel för
att bevisa sin man att han först och främst
borde respektera mit autorit, på det den
måtte vara af nigon vigt för min son;
men allt hvad hon kunde säga öfver detta ämne
rörde mig föga; jag tänkte endast på den lif-
lighet, med hvilken furstinnan lade sig emel-
lan, det utrop af förvåning, närmande sig till
förtviflan, som undfallit henne vid min hotelse
alt resa. Jag återkallade i mina tankar ljudet
af hennes röst mer än sjelfva hennes ord, och
jag skakades af en orolig känsla, på en gång
lycklig och fraktande.
Hon hade öfvertalt sin man, ty han nålkades
vig och tackade så artigt han möjligen kunde;
furstinnan sade mig ieke ett ord, likasom fur
steas uttryck af en framtvungen erkänsla till-
räckligt innefattat, hvad hon kunde haft att säga;
det var en segerbulletin, framburen af den be-
segrade.
Efter denna seen, inkommen i min kammare,
frågade jag mig, om det var intresset för sonens
uppfostran, som ensamt ingifvit furstinnan denna
rörelse, hvilken så frapperat mig; jag slutade
med att jöfvertala mig derom. Jag fann hvarje
annan tanka vara en löjlighet, oeb nu kan jag
säga, att, min modesti uppenbarade mer för
mig i denna omständighet, än den djerfvaste
fåfänga. c ( rd et
I allmänhet — man må göra kärleken till
en passion eller en behaglig förströelse — är
det en olycka eller ett fel att för hastigt förstå
qvinnan; ty frukten, att hafva sagt för mycket,
förmår henne att retirera, . då hen ämou kan!
det. Tvärtom; lit .heone gå, så långt hon för-
mår, utan att:tro sig vara upptäckt, och hon
skall snart hinna den punkt, då:-man lätt kan
fatta henne, utan någon möjlighet för henne; att
draga sig tillbaka, Detta hände mig, och då
jag sade med en ödmjukhet, som icke ;var låt-
sad: )
— Ers nåd har sagt mig, att er son har .be-
hof af mig; jag tror det, i fall det är,eder tan-
ka; jag skall bjuda till att rättfärdiga ert, för-
troende till mincringa förmåga; a j
syntes hon förundrad öfver kölden i:denna
tacksamhetsyttring och svarade med någon oför-
sigtigbet, i fall jag så velat fatta det:
— Ni tänker endast på min son!
Samma misstanka, som förut intagit mig, upp-
rann åter, men försvann lika hastigt, och jag
svarade :
— Jag tror det vara en hederlig mans pligt;
att icke i någon mån distrahera sig från de skyl-
digheter, som åligga honom. ;
— Hvad menar ni med det? frågade hon
med en genomträngande bliek; hvad -talar ni
om för slags distraktioner?
— Jag ville säga, svarade jag, att jag icke
tänker imitera mina. kollegers exempel,!- som
salongerna och bland nöjen: fördrifva denstid,
de borde:-egna .åt. sina elever.5 pu
Hela den -liflighet och eld hon visat. var på
en gång förbi, och:hon sade med nästan sorg-
sen tor: : i
— Ni har rätt, min herre! — vinkade mig
ett svagt farväl, och ingiek i sin: boudoir; dör
ren lemmades på glänt, och jag såg furstirnai
nedsjunka på en stol och öfverlemna sig åt er
höftig gråt; jag kunde ieke bindra mig se-de
ljusy. denna omständighet medförde, och, mer
frrvirrad än lveklig af denra nwa unntöädkts in.
) I
— Eder son skall lyda mig utan motsägelse,li
4
l