2 SM Lant artnr nr nan nen SAR
köra anlete, började jag äfven beklaga hennes
lotter och fatta den tanka, att hvad jag ansett,
ör sjelfsvåld, var smärta: Detta:var det första
teg jag gjorde mot de begge fruntimren. Jagi
genomskådade deras lif och såg det liksom af-
handladt i tvenne kepitel, om jag så får säga: !
modren kunde börja med dottrens, dottrens
sluta med modrens, och då min tanka en gångl:
blifvit rigtad åt detta håll, studerade jsg tilll
grunden detta lif, så brilj:nt på ytan, och fannl
på botien icke ledsnad, icke afsmak — jag!
fann förtviflan. ;
Ursäkta mig, att jag upprepar åtskilliga smärre
omständigheter. Pet behof jag hade afatt taga
min persorliga värdighet i akt i den beroende
ställning, hvari jag befann mig, föranlät mig,
att bygga på icke blott den aktning, som hvar
och en med ett värdigt uppförande kan fordra,
utan äfven på min egenskap af Fransman.
Detta, som kan synas löjligt i Frankrike, var
en stor autorit i Petersburg, och då jag sade
till alla dessa furstar, dessa generaler, hvilka ett
ord af Nicolaus kunde skicka till Siberien att
der söka en graf, då jag för dem sade, att jag
heldre ville vara den eländigaste medborgare i
Frankrike, som icke kan dömas af andra, än
sina pärer, icke fängslas utan på en magistrats-
persons befallning, som förr eller sednare må-
ste stå till rätta för sina handlingar, var deticke
en af dessa stående fraser i våra journalers
polemik, jag sade en sanning, besvärlig för dem,
som hörde mig, en sanning, som genombröt
den slafskorpa, sowa betäckar alla Ryssars hjer-
tan och häftigt inträngde deri. Furstinnan såg
mig gerna så högt akta det, om bom sjelf am-!
såg för det högsta goda i lifvet.
Man har mycket påstått, att olyckan när-
mar afstånden; men det är utan tvifvel endast
i de fall, då man hoppas, att i ett ömsesidigt
meddelande mellan tvenne lidande själar finna
någon tröst; ty från det ögonblick jag trodde
mig hafva gissat furstinnans hemlighet, från den
dag min vördnad närmade sig till intresse, soml
kunde likna medlidande, från denna dag drog!
sig furstinnan mer tillbaka; mina visiter blefvo!
sällsyntare, och med hvarje gång Douchinkas
kriser hotade åte: komma, bortförde man henne!
eller aflägsnade man mig. Det blef min tur
att underkasta mig detta reflexiocens arbete,!
så öfverväldigande i ensamheten och som så
kraftigt drifver och utvecklar de tankar, åt)
hvilka man cfverlemnar sig. ;
Kan hända har jag denna ständiga sysselsätt-
ning att tacka för det lilla jag visste om furstin-
par, och möjligen lärde jag att känna mer af
henne på detta sätt är, om jag sett henne stän-
digt, utan att tänka öfver hvad jag sett. Jag
skulle kunra femföra det med ett tåligt stu-
dium af en enda bok, hvaraf män lär mer,
än genom att flyktigt genomläsa flere volumer.
Ailt detta passerade under det mest enformi-
ga lif, och kanske hvar och en af oss endast
trodde sig intresseras af sina egna tänkar, då
en händelse, obetydlig till sitt utseende; upp-
täckte för oss, att vi för hvarandra egde sam-
ma intresse. i
Min elev, liksom de flesta barnen i detta
land af hans stånd, hade trott fig i sin guver-
när finna er af dessa svaga, som för efterlåten-
Iheten af sina skyldigheter köper sig fortfäran-
det af sin ställming. En dag straffade jag ho-
rom nog strängt för ett fel, som i sig sjelf var
obetydligt, men utvisade ett fullkomligt förakt
för den autorit, mån gifvit mig öfver honom:
jag förbjöd honom att på åtta dagar visa sig vid
sin fars bord. Ivan fortsatte djerftsin olydnad
och i trots af rein befallning gick han samma
Idag ned att spiss. Jag väntade till desshels
femiljen var samlad; gossen misstog sig och
trodde, att jag icke vågade visa bort honom :i
kens fars värvaro; mer fär fursten inkommit och
furstinnan samt dottren voro? fördiga att sätta
sig, befslide jag en af !de närvarande slafvirna
borttaga Ivars kuvert. Hans far blef öfverra-
skad och slafven lydde icke.
— Hvarföre får icke min fon spis. hos oss?
frågade fursten.
— Fmeden jag förbjudit benom det.
— flyid har hen då gjort för stort fel, att
iförtjena ett sådant straff?
— Det tillhör mig icke att bär diskutera öf-
ver graden ef bens fel; Ivan hör varit olydig
mot mig, det är nog!