2 SM Lant artnr nr nan nen SAR köra anlete, började jag äfven beklaga hennes lotter och fatta den tanka, att hvad jag ansett, ör sjelfsvåld, var smärta: Detta:var det första teg jag gjorde mot de begge fruntimren. Jagi genomskådade deras lif och såg det liksom afhandladt i tvenne kepitel, om jag så får säga: ! modren kunde börja med dottrens, dottrens sluta med modrens, och då min tanka en gångl: blifvit rigtad åt detta håll, studerade jsg tilll grunden detta lif, så brilj:nt på ytan, och fannl på botien icke ledsnad, icke afsmak — jag! fann förtviflan. ; Ursäkta mig, att jag upprepar åtskilliga smärre omständigheter. Pet behof jag hade afatt taga min persorliga värdighet i akt i den beroende ställning, hvari jag befann mig, föranlät mig, att bygga på icke blott den aktning, som hvar och en med ett värdigt uppförande kan fordra, utan äfven på min egenskap af Fransman. Detta, som kan synas löjligt i Frankrike, var en stor autorit i Petersburg, och då jag sade till alla dessa furstar, dessa generaler, hvilka ett ord af Nicolaus kunde skicka till Siberien att der söka en graf, då jag för dem sade, att jag heldre ville vara den eländigaste medborgare i Frankrike, som icke kan dömas af andra, än sina pärer, icke fängslas utan på en magistratspersons befallning, som förr eller sednare måste stå till rätta för sina handlingar, var deticke en af dessa stående fraser i våra journalers polemik, jag sade en sanning, besvärlig för dem, som hörde mig, en sanning, som genombröt den slafskorpa, sowa betäckar alla Ryssars hjertan och häftigt inträngde deri. Furstinnan såg mig gerna så högt akta det, om bom sjelf am-! såg för det högsta goda i lifvet. Man har mycket påstått, att olyckan närmar afstånden; men det är utan tvifvel endast i de fall, då man hoppas, att i ett ömsesidigt meddelande mellan tvenne lidande själar finna någon tröst; ty från det ögonblick jag trodde mig hafva gissat furstinnans hemlighet, från den dag min vördnad närmade sig till intresse, soml kunde likna medlidande, från denna dag drog! sig furstinnan mer tillbaka; mina visiter blefvo! sällsyntare, och med hvarje gång Douchinkas kriser hotade åte: komma, bortförde man henne! eller aflägsnade man mig. Det blef min tur att underkasta mig detta reflexiocens arbete,! så öfverväldigande i ensamheten och som så kraftigt drifver och utvecklar de tankar, åt) hvilka man cfverlemnar sig. ; Kan hända har jag denna ständiga sysselsättning att tacka för det lilla jag visste om furstinpar, och möjligen lärde jag att känna mer af henne på detta sätt är, om jag sett henne ständigt, utan att tänka öfver hvad jag sett. Jag skulle kunra femföra det med ett tåligt studium af en enda bok, hvaraf män lär mer, än genom att flyktigt genomläsa flere volumer. Ailt detta passerade under det mest enformiga lif, och kanske hvar och en af oss endast trodde sig intresseras af sina egna tänkar, då en händelse, obetydlig till sitt utseende; upptäckte för oss, att vi för hvarandra egde samma intresse. i Min elev, liksom de flesta barnen i detta land af hans stånd, hade trott fig i sin guvernär finna er af dessa svaga, som för efterlåtenIheten af sina skyldigheter köper sig fortfärandet af sin ställming. En dag straffade jag horom nog strängt för ett fel, som i sig sjelf var obetydligt, men utvisade ett fullkomligt förakt för den autorit, mån gifvit mig öfver honom: jag förbjöd honom att på åtta dagar visa sig vid sin fars bord. Ivan fortsatte djerftsin olydnad och i trots af rein befallning gick han samma Idag ned att spiss. Jag väntade till desshels femiljen var samlad; gossen misstog sig och trodde, att jag icke vågade visa bort honom :i kens fars värvaro; mer fär fursten inkommit och furstinnan samt dottren voro? fördiga att sätta sig, befslide jag en af !de närvarande slafvirna borttaga Ivars kuvert. Hans far blef öfverraskad och slafven lydde icke. — Hvarföre får icke min fon spis. hos oss? frågade fursten. — Fmeden jag förbjudit benom det. — flyid har hen då gjort för stort fel, att iförtjena ett sådant straff? — Det tillhör mig icke att bär diskutera öfver graden ef bens fel; Ivan hör varit olydig mot mig, det är nog!