net, men ett ovanligt barn, tänkande och sprit-s tamde; än, likt en kattunge, genomilade hon salongerna, vände upp och ned på allt, skrek och larmade; än satt bon tyst och drömmande l, i ett börn hela timmar igenom, och hernes; drömmerier upplöste sig derpå i en ström afl tårar, hvarför bon hvarken kunde göra sig sjelt eller andra reda, och hon slutade vanligen 4 med att somna in på sin mors knä, lugn och if stilla som ett barn. Då betraktade henne furstinnan och fällde tårar i sin ordning; hon för-, sted hente, hen visste att smart skulle dessa , bullraxde lekar oeh den fysiska trötthet, soml, följde på dem, dessa tårar. utan någon orsak, och denma slapphet efter tårarna vara otillräek-, bga att afleda detta öfverflöd af lif. Jag hade, migra få gånger varit vitne till dessa scener. — Det tillstånd af beroende, hvari jag lefde, tillät , mig icke att, utan anmälan eller ett slags begäran af; audiens, se prinsessah, och ehuru jag visste ait!, detta bruk innebar: ingenting ovanligt och följ , aktligen ingenting för mig förödmjukande, kun-! de jag icke besluta mig dertill. Mina uppvaktningar hos furstionan inträffade ieke oftare, än , då hon sjelf lät kalla mig, för att underrätta , sig om sin sons framsteg. ; Första gången jag såg Douchinka storma om-, kring i sin-moders budoir, kasta omkull möbler och allt som komi henxes väg, bemäktiga sig, furstinnans juvelskrin, med bullrande glädje på-, hänga sig dyrbarheterna och sedermera, liksom; hon varit på en bal; med ovanlig häftighet dan -, sa en masurka, hvartill hon sjelf sjöng melodi , en, samt i det ögonbliek, då hon som mest syntes animerad af dansen oeh sången, hastigt stan-1, na, utbrista i en flod af tårsr, som upplöste sig; i en ljuf, stilla sömn på modrens knä; första, gipgen jag såg detta, fann jag det löjligt och, höjde exlarpe vid furstinnans bekymmerfullia ut-, seende. Denna yra och denna sorg hos ett!, bortskämdt barn syntes mig åtminstone förtjena! att korrigeras. i Sedermera, då jag genom mina samtal med furstinnan, hos henne upptäckt ett öfverlägzet! förstånd, djupa och stadgade begrepp i afseendel på mensklig sällhet, förundrade jag mig öfver den förblindelse eller svaghet, som hindrade! henpe att rätta flickans sjelfsvåld. Imedlertid sade jag intet. I Ryssland, der mer än i något avnat land; England och Holland icke undantagne, penningen betraktas såsom mätare af allt värde, i detta land hade jag redan längesedan lärt, att det var en dumbet, ja nästan oskieklighet, att gifva åt dem, som betalte mig, annat, än hvad de köpt af mig. De hade anförtrodt mig sin son; jag var dem ansvarig för bans uppfostran, men förmedligen hade det ieke tagits väl, om jag vågst göra en anmärkning eller gifva ett råd i afseende å deras dotter. Det är till och med tro ligt, att den tyska gouvernarten i sådant fall skulle keklagat sig öfver mig och genom fursten låtit bedja mig sköta hvad mig tillhörte. Efier jag kommit på detta kapitel, vill jag äfven snmärka, att denna rigorism i afseende på hvars och ens tillkommsnde sysslor, ifrån fursten sjelf, änd. till den sista af hans slafvar, är drifven så långt, att om du begär ett glas vatten af den betjexten; som har deserten om hard, denne visar dig till :den som har vattnet; och om ban bär delsevis råkat bli sjuk och intendenten glömt sätta ep anran på bars plats, kän du er bel deg få varå utan vatten. Jag hace derföre afbållit mig ifråv äfven den nings: srmirkving öfver der unga Douchimkss bisarra nycktr; men m cag bleivo de så våldsåmns, cch utbrotter sf glädje och giå: så ovanliga, ätt mitt ansigte ofrivilligt telade om hvad jag Farde. Jag kunde icke bindra mig ifrån att kasta en blick på fursticnan, då flicksr med vildhet sönders!og några porsbnsvaser, som ryligen kommit från Frarkrike: Furstinmar I etraktsde mig tillbaks, leg dysvert och lyfie siva tgen åt det böra. Imedlertid hide Dovelivks satt sig vid sitt in) Iblavd nyerc fransyska novellförfettre, är Freceric Souli utan tvifvel ep af de mest! vimörkta, både gencm lifbgbeten i sin stil och d:r stora verldsoch me; rickokörpedom, som framtböder i hars karsklersteckninger. Ofvinstiende rovell, bvars scen ör förlagd i Petessburg cch som förekommer i en simlirg smärre borättelser, med gemensam titel: