S-ATA AE Me AA RAT RAT TEATRET
NÖJET.
Hvem är du, sköna, lufiga gestalt,
Som menskan evigt tror sig se och fånga,
I former, lika brokiga som många?
Hvar bor du? ingenstädes? öfverallt?
Vår iuoga, ifråa vaggan intill grafven,
Bezärligt sträcks emot din fyllda skål.
Hvar är du? frågar fursten, frågar slafven,
På alla taner, alla tungomål.
Han svaret får af sorgen, mödan, plågan;
Men hvarje stuad ändå förnyar frågan.
Hve a är dea usle, som ej ägt dig än?
Hvem är den sälle, der du velat stanna?
Du alla åidrars trösterska och vän,
Dua än bär roseokind, än fårad panna;
Aa saftfoll frukt, än doftrik blomsterknopp,
Aa wmogaad verklighet, än gyllne hopp.
Hvar fioas du ej? hvar är den gräas dig sluter?
Dena spida, som ur lindan veckas opp,
Lio välust känne: i sia fria kropp,
Och vid sin moders hröst, din nektar njuter,
Och slamrar in, omhvärfd af drömmars krans,
På förger rika, arma på konturer.
Ur vaggan växt, till större kraft och sars,
Han famnar dig i rediga figurer,
Ich svänger kring med dig i munter dans.
Han ser dig ej i drömmarsa men tingen,
J:g bryter glidtigt uti blommans glans,
Och flämiande dig tar i fjärilvingen.
Vid läxans allvar fäst, en kär bekant
Försulet tittar öfver bokens kaut.
ÅA: det ej du? jo visst. Du skapnad tager
An of en grann bukett, frin ängen ryckt,
A ; af de ringlar du på isen drager
I skridskons fart, att härma fogelns flygt,
An i demanten af en snöboils glitter;
Ej ar han kall — din värma deri spritter.
Si nk mot barnet, slösande än mer
Mo. ycglingen du tusenformad ler,
Skön der du är, än mer der han dig hoppas.
De: ges ej skugga, som hans solsken stör,
Och pensela, som hans lefnadsmålning gör,
I pu;purdoft och szurskimmer doppas.
Han har ej framtid, der du icke fiuns;
Han har ej forntid, der han vig ej minns,
En. dag af vårvind och af fogelsånger,
Ena afion uian trötthet, med en natt
Af mystiskt dunkel och af drömmars skatt,
Och efier den en mörgon utan ånger.
Han ser dig i hvar tanka, hvarje ting;
För nonaom har du aldrig högtidskläder;
I hvardagsdrägt med dig han dansar kring
I gratiers och kariters syskonring.
I flickans form du helst mot honom träder;
I ait han ser dig der: dess blyga skick,
Dess smiria växt, dess halva trånadsblieck ;
Du i dess lockar dig förföriskt binder,
Du ljuder melodi i hennes röst,
Dig gömmer skälmskt i gropen på dess kinder
Och sväler darrande vid hennes bröst.
I drufsans fullhet du mot honom glöder;
B.:ni skämt och sång du fraggar i pokaln,
Som gör sin rund uti ett lag af bröder.
Vid tärnaos arm du flyger genom saln,
Pi ioners vågor förd i koastgjord dager.
Hans starka lemmar du i böljan tvager;
I fåleas frustning på ett moln af dam
Du ljungeldssnabb på fältet ilar fram;
Der kopplet skäller och der jagthorn skalla,
Med honom tränger du bland skogeas snår,
Att svettig följa villebrådets spår.
Ej usder, att ban kan dig så befalla ;
Du är ju hans, i allt hans väsen känns,
T pulsen slår, i hvarje fiber spänns ;
Så är hans dag — — så, tror han, bli dealla!
För mannen ej af kärlek, dans och vin
Du tar gestalt; nu skapar du en annan;
En lindrig skugga drar du öfver pannan
Och döljer löjet under embeotsmin.
Betärksamt du omkring hans länstol vankar
I planers riktning, — i kalkylers mängd,
Och staplar vpp dig uti siffrors längd.
Saart tröttnar du likväl; de djupa tankar
Tju kör i vån, ditt väsen återtar,
Framför hsxns spann med skalken: uppsyn far,
Med smakens hand du kryddbeströr hans rätter )
Och vinstens löfte på hans korlek sätter. i
För skalden, tärd af diktens ljufva qval,
Af anicgar och känslor utan tal
estormad, hvartill han ej hittar ordet,
Da hjistar dar - ah han är lyucklig ren å