delcs.
— Jag har icke mer någon ferdran hos er,
den har redan förra månaden bliivit betald.
— Pet är icke möjligt!
— Om ni vil: vända er till min notarie, så
kan ni få vidare upplysning.
Och zu kom han till mig; det var nä-
sian omijligt alt öfvertyga honom. Han kunde
iek: komma ur sin förvåning.
— Det är mycket lyciligt för er, sade jagz.
— Men äonu mer för Arthu: . . . svarade
han med ena missnöjd, förargad min, . . . ty
jag bade tagit mitt parti; det vill säga: då jag
icke kan betala, är dot som jag icke vore skyl-
dig någonting; och denna affär gör mig icke
två sous rikare. Men ena andan sak är det med
bozom; han kan verkhgex skryta af att hafva
gjort lycka.
— Huru, ni skulle verkligen icke veta af
denna betalning?
— Nej verkligen icke; men om alla småskul-
der iika väl läto arraugera sig, skulle det vara
ett noje . . . i stället ait ty värr. . . .
— Ni bar således ännu flere skulder?
— Åh jo, ungefär dubbelt af hvad jag —
eller rättare någon beialt för raig; men ifall
den der någon skulle vilja fortsätta liqvida-
tion, så anhåller jag, att ni ville vara så artig
och derom avertera mig.
— Med mycket nöje.
Vår syrpiis var så mycket större. Arthur:
var orolig att finna upplösningen på denna gå-
ta och jag skyndade till mia embetsbroder, en
hedersman, en mycket instruerad man .
som icke vizste mer än jag . . ,notabene iden-
na affir. Man hade tillstält honom penoningar-
ns, med uppdrag att låta utlösa och döda för-.
bindeiserna. Han lemnade mig breefvet, hvil-:
ket jig framförde till Arthur, som examinerade
det med största uppmärksamhet, men utan att
kuvna göra några uppläckter. Brefvet var:
stämpladt i Havre, der Courval bodde; stilen,
gom icke var hans, var oss helt och bållet o-:
käod. Men Aihur gjorde ett utrop af öfver-
raskning i det han sammanfogade det, brutra
Big; det var detsamma Judith hade brukat.
Han bade en gång skänkt henne en dyrbar an-
tik sten, hvaruti en fenix var graverad. Långt!
ifrån att i denna present se en allusion, ett
smicker, hade Judith endast deruti tänkt sig
ett emblem af sorg och öfvergifvenhet, och lå-
ut deromkiing gravera orden Alltid ensam! —
Detta bref har kommit från henne! sade Ar-
thbur.
— Nå väl, är ni icke förtjust? hon lefver;!
ni ser hou iänker på er . . . I
Men han började bli ursinnig; han skulle
helire velat, att hon varit död, ty, sade han,
hvarföre döljer hon sig? Hvarföre, då hon vet
hvar jsg finoes, fruktar hon att komma till mig,
att visa sig för mina ögon? Hon är ovärdig .
- . hona älskar mig ieke mer. . . hon har
glömt mg . . -
— Men jag tycker, att detta bref borde öf- i
vertyga er om mmetsatsen.
— Och med hvad rätt, fortfor Arthur vildt,
koramer hon utt tilbjuda mig sina välgerningar?
Hvarifrån denna rikedom? Hvem har ingifvit
henne den oförskämdheten att erbjuda mig des-
sa p.nningar, och tär tror hon jag blef nog u-
sel att vilja emottaga något deraf? Jag vill de:
icke! återsänd dem!
— Till hvem då osa jag får fråga?
— Ångår mig iekel . .. jag vill icke hafval
dem.
— Edra skulder äro betalta, gravationerna
utlösta ur er egendom dermed . . -
— Sälj egendomen! realisera summan; den
skall innesiå hos er ända till dess någon anmä-
ler sig att lyfta den .. . Hur otrogen hon
också är, skall jag icke ångra mig att för hen-
ne hafva iuiaerat mig . -. - men blifva rik genom.
hezne . . . det vore en förödmjukelse,den jag:
icke kunde uthärda,
Och osktadt alla mina bemödanden, alla
mina gruodskäl och invändningar, stod han
vid sitt beslut. . Godset såldes till tämmeli-
gen högt Pris, och sedan tre hundra tusen
fraoes hos mig blifvit deponerade, återstod
för Arthur en förmögenhet, hvaraf han ännu
kunde räkna sex tusen livres årlig ränta. sd
Tvenne år foiflöto, under hvilka han fåfängt
bemö lade sig ur sia själ utplåna en känsla, som !
oupphöärlig: förföljde och märterade honom: dv-J!c