delcs. — Jag har icke mer någon ferdran hos er, den har redan förra månaden bliivit betald. — Pet är icke möjligt! — Om ni vil: vända er till min notarie, så kan ni få vidare upplysning. Och zu kom han till mig; det var näsian omijligt alt öfvertyga honom. Han kunde iek: komma ur sin förvåning. — Det är mycket lyciligt för er, sade jagz. — Men äonu mer för Arthu: . . . svarade han med ena missnöjd, förargad min, . . . ty jag bade tagit mitt parti; det vill säga: då jag icke kan betala, är dot som jag icke vore skyldig någonting; och denna affär gör mig icke två sous rikare. Men ena andan sak är det med bozom; han kan verkhgex skryta af att hafva gjort lycka. — Huru, ni skulle verkligen icke veta af denna betalning? — Nej verkligen icke; men om alla småskulder iika väl läto arraugera sig, skulle det vara ett noje . . . i stället ait ty värr. . . . — Ni bar således ännu flere skulder? — Åh jo, ungefär dubbelt af hvad jag — eller rättare någon beialt för raig; men ifall den der någon skulle vilja fortsätta liqvidation, så anhåller jag, att ni ville vara så artig och derom avertera mig. — Med mycket nöje. Vår syrpiis var så mycket större. Arthur: var orolig att finna upplösningen på denna gåta och jag skyndade till mia embetsbroder, en hedersman, en mycket instruerad man . som icke vizste mer än jag . . ,notabene idenna affir. Man hade tillstält honom penoningarns, med uppdrag att låta utlösa och döda för-. bindeiserna. Han lemnade mig breefvet, hvil-: ket jig framförde till Arthur, som examinerade det med största uppmärksamhet, men utan att kuvna göra några uppläckter. Brefvet var: stämpladt i Havre, der Courval bodde; stilen, gom icke var hans, var oss helt och bållet o-: käod. Men Aihur gjorde ett utrop af öfverraskning i det han sammanfogade det, brutra Big; det var detsamma Judith hade brukat. Han bade en gång skänkt henne en dyrbar antik sten, hvaruti en fenix var graverad. Långt! ifrån att i denna present se en allusion, ett smicker, hade Judith endast deruti tänkt sig ett emblem af sorg och öfvergifvenhet, och låut deromkiing gravera orden Alltid ensam! — Detta bref har kommit från henne! sade Arthbur. — Nå väl, är ni icke förtjust? hon lefver;! ni ser hou iänker på er . . . I Men han började bli ursinnig; han skulle helire velat, att hon varit död, ty, sade han, hvarföre döljer hon sig? Hvarföre, då hon vet hvar jsg finoes, fruktar hon att komma till mig, att visa sig för mina ögon? Hon är ovärdig . . hona älskar mig ieke mer. . . hon har glömt mg . . — Men jag tycker, att detta bref borde öfi vertyga er om mmetsatsen. — Och med hvad rätt, fortfor Arthur vildt, koramer hon utt tilbjuda mig sina välgerningar? Hvarifrån denna rikedom? Hvem har ingifvit henne den oförskämdheten att erbjuda mig dessa p.nningar, och tär tror hon jag blef nog usel att vilja emottaga något deraf? Jag vill de: icke! återsänd dem! — Till hvem då osa jag får fråga? — Ångår mig iekel . .. jag vill icke hafval dem. — Edra skulder äro betalta, gravationerna utlösta ur er egendom dermed . . — Sälj egendomen! realisera summan; den skall innesiå hos er ända till dess någon anmäler sig att lyfta den .. . Hur otrogen hon också är, skall jag icke ångra mig att för henne hafva iuiaerat mig . -. men blifva rik genom. hezne . . . det vore en förödmjukelse,den jag: icke kunde uthärda, Och osktadt alla mina bemödanden, alla mina gruodskäl och invändningar, stod han vid sitt beslut. . Godset såldes till tämmeligen högt Pris, och sedan tre hundra tusen fraoes hos mig blifvit deponerade, återstod för Arthur en förmögenhet, hvaraf han ännu kunde räkna sex tusen livres årlig ränta. sd Tvenne år foiflöto, under hvilka han fåfängt bemö lade sig ur sia själ utplåna en känsla, som ! oupphöärlig: förföljde och märterade honom: dv-J!c