nungaätten med sina bördsanspråk och tusei mäktiga anhängare, den hanseatiska maktei med sina pantebref och sin handelsdespotism huru den påfviska fanatismen med sina nyckla till folkets to och sitt herravälde öfver des samveten, huru de mäktiga slägterna med ko nunganamn på sina stamtaflor, med sitt faste bref på rikets jord och sina mäktiga förbindel ser utom rikets gränser, huu dessa alla och hvar för sig reste upprorets fana i alla riket: delar, huru de tände i ena knuten innan de hann slockma i den andra; skall man hehöfvc erinra Statstidningen om detta och derjemte fråga: hvar finnas i dag dessa ,uppror, dess: stämplingar,? Hafva de herrar, som nu sitta vid styret, mit uppror, när de rest omkring landet, och af upprors och stämplingars däm. pandev blifvit hindrade från alla de nyttiga förbättringar, hvarmed de eljest ämnat lyckliggörs detta rike? Men vi lemna Statstidningens jemförelse, med dea erinran likväl att det icke är den oppositionella pressen, som stört den store konungen i hans himmel, genom återkallandet af hans stora mödor och klagolåten öfver våra små. Dock, man kan spara frågorne; Statstidningen säger ju sjelf, att ingen annan samhällsolycka hemsöker oss än pressens fräckhe. För Siatstidvingen återstår blott att förklara, först hrvauti denna fräckhet består, och sedan huru!edes den kunnat, såsom upproren och stämplingarre i Gust. I:s tid, hindra de nyttiga och landsfaderllga förbättringar, som någou här i riket velat införa. Hvazi består det fräcka hos tryckpressen? Förmodiigen deri, att den fräckt berättar hvad som sker, äfven då detta avgår förvaltningen af de offentliga ärenderna? Om derigenom verkhgen något ondt kunde åstaidkommas, så borde man dock icke förblanda den, som utpekar den skadliga frukten, med den, som planterat trädet på hvilket hon vuxit. Pressen kan berätta styrelsens åtgärder , och hvad mer är, dessa åtgärder skola ju och böra berättas. Derföre och ieke för något annat infördes tryckfriheten i detta land 1809. Hvem är så litet hemmastadd med vårt statsskick, att han ej vet, att tryckfriheten infördes: såsom vilkoret för den yttersta kontrollen å styrelsens handlingar: folkets tydliga kuaskap om dem. De skola, så var lagsti!tarens menivg, oförtäckt och oförtrutet för folket framläggas; det beror sedermera af folket sjelft att afgöra hvad det på grund af dessa handlingar vill göra. Det finns blott ett enda, och i alla; länder med yttranderätt kändt och erkändt medel, att förekomma vådorna af en fri press, och deita är att handla så, att folket har skäl att gilla det. Aila andra medel äro fåfänga, och det bjelper icke att harmas på tryckpressen, den fia nemligen , och kalla den; fräck, ty folket ser på regeringen, icke på pressen. Eller hvarföre följer då folket icke! regeringens egen press? Alla menniskor förpligtas, åtminstone af den moraliska lagen, att i allt handla så, att dess handlingar kunna fram-! dragas i ljuset, men regeringen förpligtas dertill! äfven af borgerlig lag, som bestämdt bjuder, att regeringen må låta hvarje sin handling komma i dagen. Huru bar väl den fräcka tryckpressen vupretat medborgare, de ena att förolämpa domaremakten, de andra att bryta gatufred och husfred)? Man brukar icke framföra sådana beskyllningar, utan att påpeka de uttryck, som bevisa dem. Hvar fianas då dessa? Oppositionspressen har beskrifvit uppträdet i Hofrätten och beklagat det, beskrifvit gatuuppträgena och manat till afståeade derifrån. Är det fräckt? Hvad gjorde då den officiella pressen? Den teg i det närmsta, och när den ändtligen måste öppaa mun, skedde det äfven för att berätta, endast icke för att beklaga eller varna — Förmodligen beklagar Statst. icke hvad som skett. Oppositionspressen anförde vidare opinionsyttringarna i Hof-Rätten och vid den afskedade Öfverståthållarns afreso, såsom ett ut tryck af bildade medborgares missnöje med vissa åtgärder; den officiella pressen har föraktat, och föraktar ännu detta omdöme, och hemsöker i stället sin vederpart, för det opinionsyttringarne repeteras äfven af andra klasser och i dessas egna manegr. Denna vederpart