ac lycsa, att Hus enalolker, 10 aRldvuet LOoda rar
stämmer fiolen höågre än strängarue tåla. D:
är i sanning efta oklokt att förakta det välme
narde, om än rågot ohöfviska språket, hos de:
sa gamla iaveniarier, som för allt deras bhesvö
ati utomhus öiverskyla svagheter och siå p
herrskapets respekt,, icke begära mer än der:
lila pension och rättigheten att em smula fi
aknviieera pir hvad hersskapet iöretager sig. Me
bur ofta sker icke just det okiokaste, och hver
kan väl ucdra, om de gamla ivformatiorsråcen
då ge ej kunaa vinna ys hör hemma i huset
utgju:a sin smärta i grauneos siöe, allt uta
att dermed, bevars, på minsta sätt vilja bafv
saxdt, eti der herrskap är oklokt, som, efierå
dets försnenanie, alltjsmt råkar bära sig okloh
åt. Mize.va har osa variti denna bdsumma nöd
väadighe; au hära Öfvermånet af sin sorg uton
hus, esh tyvörv tyckes detia missöde pu åt
haiva bäfvit bennes lott, såsom msn kina se a
följaane i hecnes Torsdagsinumseer förekomman
de utejatolser:
Vi bekänna, att det undjallit oss, hvad Dag.
ligt Alesinda i går be-öttat, act nemligen Stats-
tidningen, uti en så k:llacd Tidningsöfversigi
skall hefva sökt att gifva något sl:gs färg åt en
mycket omtalt itgerd af Förvaltningen af
Sjöärendena, bestående uti — sisom tidnin-
garne berätt, — en på Constitutorial tjenande
Karzlists afsättnicg, uppå avmölan allcnast af
havs Kontorscbe? om törsumlighet i tjensten, u:
tan att ens den sålunda unmilte blifvit öfver
uppgift.n hörd, mycket mindre fått något till-
fälle att sig förklara. Det synes oss vara föga
val betärkt, att låta Staistidningen, ens på långt
håll, befat:a sig med sådana färgerianstalter, och
det af flera skäl. Avgårde det lagliga, eller o-
lagliga af Förvaltningers ågärd, kommer väl,
gissa vi, någon högre myndighet att yitra sig,
och dessförinran ser det betänkligt ut med för-
söket att skapa en opinion i denua sak för För-
valiningea : kanske får sådant ätvea efter prof-
ningen sina svårigheter. Men i alla händelser
hade val xu, under väntvingstiden, de, som
föra högsta styrelsen öfver Statsiidningen, bordt
betänka, att hvarje slass i den tidningen fram-
kastadt förord uti denna ledsamma, både i o-
tid och ogjordi väder tillkomna sak, skall lik-
som göra någon vida högre myndighet, än För-
valtnipgea, delaktig med denva uti ansvaret ip-
för opaionvea för hvad så!uvda passerat, hvil-
ke: val föga vore önskvärd:, enär afsättningsåt-
gärcen, oberäknadt sin egen ivneboende märk-
vä cigbet, ställes af tidningsrne i sammanhang
mid den afsattes deitagande uti en jury, öfver
eti tryekfrihetsmål, som icke 2lienast varit i o-
tid birjadt, illa anlagdt, sämre fördt och änru
sämre till slut bregdt, utan derjerate födt af sig
tilldragelser, hvilke man icke vela: förutse, och
hilka effektivt lagt all makt och all inflytelse
uti pressens händer. Man ser redan, af vissa
tiraders tryckning med spärrad stil uti tidnin-
ningarne, hvad för firg oppostionens färgerier
ärna ait gifva åt händelsen i Förvaltningen, hvad
motiverna och de ledande krafterna angår; det
skall då säkert vara för dem mycket kärkom-
mei, att Statstidningen, som man väl vet ieke
är någonting för sig sjelf , utan allenast genom
andra, liksom tager på sig hvad den åtminstio
ne borde ignorera. Man får medgifva, alt
hvarihän i dessa sisia tider förståndet: än tagit
sin tillflygt, det: åtminstene icke har något att
beställa med Statstidningen. Men i alla fall:
plefve snilletn! det må ru gå med förståndet hu-
ra det villv
Minerva förebrår oss i dag, ait vi med lik-
gitighet skull: hafva åhört hennes klagan, men
vi försäkra, att detta kommit oss till last en-
dost till följe af ?mellankommande händeiser,
samt alt vi på det ömmaste dela ieke blott
Minervas sorg, uten äfven hennes åsigt om be-
skaffeoheten så väl af Sjöförvaltaingens och
herr Lotsdirektörens Lundstedts afsättningsåt-
görd, som Stat:t:s förssk att färga upp den.
Hvsd bekymret deröfver, att magten effectivt
skalle hafva kommit i pressens händer, augår ,
så hoppas vi, ait Minerva af vissa sednare till-
dragelser öfvertygat sig, att den effectivi be-
finner sig i helt andra bänder, naturligtvis med
reservation för den andel deraf, som kan pbe-
löpa sig på Minervas egen högmögende press,
ul: hvilken man väl afven lika vaturligi får
antaga, att det der bortkomna förstindet tagit
vägen, efter hvilket, enligt Minervas anmärk-