uppbrände denna invisning på en stor förmöi genhet. Det andra bar en annan signatur; Judith lä ste och återläste det, men kunde knappt förm? lsig att tro sina ögon. Det var ifrån biskoper , och var sammanfattad i dessa ordalag: Mademoiselle! Ni har i går visat er offeniligen i Tuilerinerne med min nevö, grefve Arthur W, och nsålunda vågat måtiet af en skandal, hvars foljnder äro oberäkneliga. Man äger likvil medel att straffa er djerfnhet, — och jag förklarar er derföre mamsell, natt, derest ni icke gör slut på en dylik gudlös nskandal, jag äger nog inflytande hos ministern nöfver hofvet, för att låta skilja er vid noperan. — Om ni åter genast och för alltid nöfv ergifver min nevö, tillbjuda vi eder två tusen luisdorer i guld och förlåtelse för edra ,synder, ty ändamålet helger medlen ete. ete., Judith blef i början tillintetgjord, men fattade likväl snart mod igen, samlade sin styrka och svarade: Monseigneur! Ni behandlar mig grymt, och likväl kan jag inför er och för Gud heligt bedyra, ati jag har intet att förebrå mig, — Detta är en sanDing, jag svär det, . . . men jag vili icke ,skryta med mig tjelf, jag har endast alltför litet förtj.nst dervid, den tillhör helt och hål: ,let honom. nMonseigneur, er nevö är oskyldig till alla nde felaktigheter, hvarför ni amklagar honom, om det är ett brott ati man älskar honom af hela sin själ, så är det jag, som är skyldig; men han är ieke medbrotislig dertill. Se här det beslut jag fattat. nJag skall säga honom, hvad jag för min negen skull aldrig vågat, men jag skall göra det för er, . . och himlen skall förläva mig nkraft dertill . . . jag skall säga honom: Arthur, älskar ni mig? och om, såsom jag för,modar, såsom jag fruktar, han svarar: nef, Judith, jag älskar dig icke; då skall jag lyda neder, monseigaeur, jag skall afligsna mig från pbonom, jag skall aldrig mer återse honom, och ndå hoppas jag ni skall hysa nog aktning för! mig, att icke göra mig några anbud, att icke: ,med er förödmjukelse öka min förtviflan, —! Dea sednare skall vara tillräcklig . . . att gifva mig döden. Men om hirlen, om min goda engel, om mitt lifs lycka ville, att han säger: jeg älskar! ndig . .. o! då blir mitt svar för eder en rättvis orsak, att öfver mig utgjuta edra före,bråelser, edra förbannelser; men vet, monseigneur, att i den händelsen gifvas intet i pverlden, som kuade hindra mig att blifva hans, natt för för bonom uppoffra allt. Ja, jag skulle trotsa allt, till och med eder vrede, ty hvad förmådde väl den? på sin höjd att döda migj ms. och kvad vore döden — endast jag pvarit älskad? ,Förlåt, monseigneur, om detta bref sårar cr!! det kommer från en stackars flicka, utom känmedom om verlden och dess pligier, men som pi edra ögen kanhända finner en ursägt derför nuti sin oerfarenhet, sitt hjertas redlighet och nöppenhet, framför allt i den djupa vördnad. i ,Hvarmed hon har äran att framhärda, monseigueur! etc. i Då detta bref var färdigt, förseglade Judit) och bortskickade det, utan att säga ett ord till sin tant eil:r någon annan. Ifrån detta ögonblick besluten att känna sitt öde, väntade hon! med otålighet grefvens nästa wisit. I i i På atonen var stor opera. Honvir på thea-; tern, och väntade att han skulle visa sig i sin loge, att han skulle gifva henne det öfverenskomna tecknet. Desna afton kom Arthur myc I ket sent och han synies dyster och tankspridd;! han såg icke åt theatern och gaf Judith inteti tecken. Hon förtviflade, hona måste ännu vänta: tvenne dagar. Nista gång var hon lyckligare. Han kom och gaf hezne det öfverenskomna rendezvous i tecknet och Judith sade med klappande bjer; ta: i morgon bittida kommer han och jag skal; lära känna mitt öde! Mam fxlanda mareanan anlnda orafsane Iäsava