uppbrände denna invisning på en stor förmö-
i genhet.
Det andra bar en annan signatur; Judith lä
ste och återläste det, men kunde knappt förm?
lsig att tro sina ögon. Det var ifrån biskoper
, och var sammanfattad i dessa ordalag:
Mademoiselle!
Ni har i går visat er offeniligen i Tuileri-
nerne med min nevö, grefve Arthur W, och
nsålunda vågat måtiet af en skandal, hvars folj-
nder äro oberäkneliga.
Man äger likvil medel att straffa er djerf-
nhet, — och jag förklarar er derföre mamsell,
natt, derest ni icke gör slut på en dylik gudlös
nskandal, jag äger nog inflytande hos ministern
nöfver hofvet, för att låta skilja er vid
noperan. — Om ni åter genast och för alltid
nöfv ergifver min nevö, tillbjuda vi eder två tu-
sen luisdorer i guld och förlåtelse för edra
,synder, ty ändamålet helger medlen ete. ete.,
Judith blef i början tillintetgjord, men fat-
tade likväl snart mod igen, samlade sin styrka
och svarade:
Monseigneur!
Ni behandlar mig grymt, och likväl kan jag
inför er och för Gud heligt bedyra, ati jag
har intet att förebrå mig, — Detta är en san-
Ding, jag svär det, . . . men jag vili icke
,skryta med mig tjelf, jag har endast alltför
litet förtj.nst dervid, den tillhör helt och hål:
,let honom.
nMonseigneur, er nevö är oskyldig till alla
nde felaktigheter, hvarför ni amklagar honom,
om det är ett brott ati man älskar honom af
hela sin själ, så är det jag, som är skyldig;
men han är ieke medbrotislig dertill.
Se här det beslut jag fattat.
nJag skall säga honom, hvad jag för min
negen skull aldrig vågat, men jag skall göra det
för er, . . och himlen skall förläva mig
nkraft dertill . . . jag skall säga honom: Ar-
thur, älskar ni mig? och om, såsom jag för-
,modar, såsom jag fruktar, han svarar: nef,
Judith, jag älskar dig icke; då skall jag lyda
neder, monseigaeur, jag skall afligsna mig från
pbonom, jag skall aldrig mer återse honom, och
ndå hoppas jag ni skall hysa nog aktning för!
mig, att icke göra mig några anbud, att icke:
,med er förödmjukelse öka min förtviflan, —!
Dea sednare skall vara tillräcklig . . . att
gifva mig döden.
Men om hirlen, om min goda engel, om
mitt lifs lycka ville, att han säger: jeg älskar!
ndig . .. o! då blir mitt svar för eder en
rättvis orsak, att öfver mig utgjuta edra före-
,bråelser, edra förbannelser; men vet, mon-
seigneur, att i den händelsen gifvas intet i
pverlden, som kuade hindra mig att blifva hans,
natt för för bonom uppoffra allt. Ja, jag skulle
trotsa allt, till och med eder vrede, ty hvad
förmådde väl den? på sin höjd att döda migj
ms. och kvad vore döden — endast jag
pvarit älskad?
,Förlåt, monseigneur, om detta bref sårar cr!!
det kommer från en stackars flicka, utom kän-
medom om verlden och dess pligier, men som
pi edra ögen kanhända finner en ursägt derför
nuti sin oerfarenhet, sitt hjertas redlighet och
nöppenhet, framför allt i den djupa vördnad. i
,Hvarmed hon har äran att framhärda, mon-
seigueur! etc. i
Då detta bref var färdigt, förseglade Judit)
och bortskickade det, utan att säga ett ord till
sin tant eil:r någon annan. Ifrån detta ögon-
blick besluten att känna sitt öde, väntade hon!
med otålighet grefvens nästa wisit. I
i
i
På atonen var stor opera. Honvir på thea-;
tern, och väntade att han skulle visa sig i sin
loge, att han skulle gifva henne det öfverens-
komna tecknet. Desna afton kom Arthur myc I
ket sent och han synies dyster och tankspridd;!
han såg icke åt theatern och gaf Judith inteti
tecken. Hon förtviflade, hona måste ännu vänta:
tvenne dagar.
Nista gång var hon lyckligare. Han kom
och gaf hezne det öfverenskomna rendezvous i
tecknet och Judith sade med klappande bjer- ;
ta: i morgon bittida kommer han och jag skal;
lära känna mitt öde!
Mam fxlanda mareanan anlnda orafsane Iäsava