HV VAVEV MVM 508 0000 hennes fruktan var onödig; Arthur såg henne icke, helt och hållet upptagen af en id, som tycktes egga hans barm och vrede, promenerade han med stora steg i boudoiren, och kullstötte dervid en dyrbar vas, som gick i bitar. — Ack hvilken olycka! utropade Judith, glömmande för ett ögonblick oordningen i hennes toilctt. — Japanesiskt porslin! kostade minst 500 franes! sude tanten och vred händerna. — Nej, men jag hade fått den af ho— Ni väl! är ni färdig? sade Arthur, som icke hört mer än det sista. — På ögonblickei! Mina handskar, tant, min shawl. — Och er kappa, sade Arthur; ni glömmer den och det blir kallt. — Jag tror inte det. — Dia hand är het. . . du har verkligen feber, du bör icke fara ut! sade tanten. — Nej! svarade Judith häftigt, jag har aldrig måit bättre än ku. Vagnen väntade; de stego i, genomforo boulevarderne midt på dagen, tillsaramans!! Juditb I kände eadast glädje. Hon skulle hafva velat, att hela verlden sett henne. Och till råga på heanes sällhet kommo på rue de la Paix tvenne af hennes kamrater, dem hon helsade med all den grace lyckan ingifver; tvenne första sujetter, till fots, och hon ... Vagnea stadnade vid gallerporten, midtför rue de Rivoli; Judith tog grefvens arm, och begge promeaerade framåt stora alleen; det var eo vacker dag; hela Paris hade sammanströmmat. Hvar och en vände hufvudet och frågade: hvad är det för ett skönt par? — Den unge gref Arthur de W — År han gift? Judith darrade vid detta ord, som nådde hennes öra, intagen af en känsla af tjusning och smärta, för hvilken hon icke rätt kunde . göra sig r da. I — Nej, verkligen icke ännu, sade med rynke ning på näsan och ett uttryck af förakt en , gammal förnäm dam, som bar en liten Wienerbund på armen och var åtföljd af tvenne do-! mestiker i rika livråer; nej, grefve Årthur är icke gift; hans onkel skulle icke tillåta det. — — Hvem är då den vackra damen, en syster kanhända? I — Ni gör honom orätt . . . det är hans! mätress . . . en operamamsell, tror jag. i Till Judiths lycka hörde hon icke slutet på detta samtal; ty idetssmma sade baron de. Blangy, som gick bakom henne, till sin broder, iiddarn: Det var hila Judith.n — Den som Arthur är kär i? — Han är galen! han ruinerar sig för henne. — Det gör han rätt i; det skulle jag göra; ser du så vacker hon är! — Hvilken hållsing, hvilket förtjusande utseende ! j j , j — Hvilken vext, så lätt, så elegant! — Låt oss gå närmere — bara vi kunde för trängseln . .. Och rundtomkring upprepades alla dessa reflexioner, och Årihur hörde dem i sin ordning . . . Fruntimmerna, som sågo Judiths blygsamma min, förläto henne, : att hon var så skön, och karlarne sneglade pål: Arthur med afuodsjuka ögon , liksom de sagt: I 1 är han lycklig? För första gången betraktade han då Judith,l: som hon förtjenade, och var förundrad öfverj. att finna henne så vacker. Promenaden i fri-: ska luften, men framförallt lyckan att allmänt: beundras hade gjutit en ny purpur öfver hennes kinder, och gifvit hennes ögon ett osäghgt!: uttryck af behag; och sedan, hon var endast: sexton år, hon älskade, hon trodde sig älskad; j huru många orsaker att vara skön! Judithsi framgång var också fullkomlig, den var ovanlig. Hopen följde det vackra paret ända tilll, deras vaga. Men då, när hon såg Arihur fästa på henne en blick af ömhet, — då försvunno alla de öfriga triumferna för denna, hopensberöm var glömdt, och då hon inträdde i sin boudoir, egde hon endast en tanka: hvad jag är lycklig ! Följande morgon erhöll Judith tvenne bref. — Det första var ifrån baron de Blangy, en mycket rikare ädling än Arthur, som erbjöd henne sin kärlek och sina skatter; Judith kom icke eit ögonblick på den tankan, attvisa detta a