HV VAVEV MVM 508 0000
hennes fruktan var onödig; Arthur såg henne
icke, helt och hållet upptagen af en id, som
tycktes egga hans barm och vrede, promenera-
de han med stora steg i boudoiren, och kull-
stötte dervid en dyrbar vas, som gick i bitar.
— Ack hvilken olycka! utropade Judith,
glömmande för ett ögonblick oordningen i hen-
nes toilctt.
— Japanesiskt porslin! kostade minst 500
franes! sude tanten och vred händerna.
— Nej, men jag hade fått den af ho-
— Ni väl! är ni färdig? sade Arthur, som
icke hört mer än det sista.
— På ögonblickei! Mina handskar, tant, min
shawl.
— Och er kappa, sade Arthur; ni glömmer
den och det blir kallt.
— Jag tror inte det.
— Dia hand är het. . . du har verkligen
feber, du bör icke fara ut! sade tanten.
— Nej! svarade Judith häftigt, jag har aldrig
måit bättre än ku.
Vagnen väntade; de stego i, genomforo bou-
levarderne midt på dagen, tillsaramans!! Juditb I
kände eadast glädje. Hon skulle hafva velat,
att hela verlden sett henne. Och till råga på
heanes sällhet kommo på rue de la Paix tven-
ne af hennes kamrater, dem hon helsade med
all den grace lyckan ingifver; tvenne första
sujetter, till fots, och hon ...
Vagnea stadnade vid gallerporten, midtför
rue de Rivoli; Judith tog grefvens arm, och
begge promeaerade framåt stora alleen; det
var eo vacker dag; hela Paris hade samman-
strömmat. Hvar och en vände hufvudet och
frågade: hvad är det för ett skönt par?
— Den unge gref Arthur de W
— År han gift?
Judith darrade vid detta ord, som nådde
hennes öra, intagen af en känsla af tjusning
och smärta, för hvilken hon icke rätt kunde .
göra sig r da. I
— Nej, verkligen icke ännu, sade med rynke
ning på näsan och ett uttryck af förakt en ,
gammal förnäm dam, som bar en liten Wiener-
bund på armen och var åtföljd af tvenne do-!
mestiker i rika livråer; nej, grefve Årthur är
icke gift; hans onkel skulle icke tillåta det. —
— Hvem är då den vackra damen, en sy-
ster kanhända? I
— Ni gör honom orätt . . . det är hans!
mätress . . . en operamamsell, tror jag. i
Till Judiths lycka hörde hon icke slutet på
detta samtal; ty i- detssmma sade baron de.
Blangy, som gick bakom henne, till sin bro-
der, iiddarn: Det var hila Judith.n
— Den som Arthur är kär i?
— Han är galen! han ruinerar sig för henne.
— Det gör han rätt i; det skulle jag göra;
ser du så vacker hon är!
— Hvilken hållsing, hvilket förtjusande ut-
seende ! j
j
,
j
— Hvilken vext, så lätt, så elegant!
— Låt oss gå närmere — bara vi kunde
för trängseln . .. Och rundtomkring upp-
repades alla dessa reflexioner, och Årihur
hörde dem i sin ordning . . . Fruntimmerna,
som sågo Judiths blygsamma min, förläto henne, :
att hon var så skön, och karlarne sneglade pål:
Arthur med afuodsjuka ögon , liksom de sagt: I 1
är han lycklig?
För första gången betraktade han då Judith,l:
som hon förtjenade, och var förundrad öfverj.
att finna henne så vacker. Promenaden i fri-:
ska luften, men framförallt lyckan att allmänt:
beundras hade gjutit en ny purpur öfver hen-
nes kinder, och gifvit hennes ögon ett osäghgt!:
uttryck af behag; och sedan, hon var endast:
sexton år, hon älskade, hon trodde sig älskad; j
huru många orsaker att vara skön! Judithsi
framgång var också fullkomlig, den var ovan-
lig. Hopen följde det vackra paret ända tilll,
deras vaga. Men då, när hon såg Arihur fä-
sta på henne en blick af ömhet, — då för-
svunno alla de öfriga triumferna för denna,
hopensberöm var glömdt, och då hon inträdde
i sin boudoir, egde hon endast en tanka: hvad
jag är lycklig !
Följande morgon erhöll Judith tvenne bref.
— Det första var ifrån baron de Blangy, en
mycket rikare ädling än Arthur, som erbjöd
henne sin kärlek och sina skatter; Judith kom
icke eit ögonblick på den tankan, attvisa detta
a