Nedanstående bref; hvars införande af tillfäl-
lig orsak blitvit uppskjutet, torde till sitt inne-
håll imedlertid icke ficnas utan intresse:
Utdrag af ett bref från Upland, skrifvet i
slutet af Maj 1838.
— — — Hvad du, min k. broder, skrif-
ver om fattigdom och tiggeri bortnas i din ort,
det är som om du varit bär och beskrifvit hu-
ru här tillgår. Deruti har na min hustru ändt-
ligen rätt, att hon ej på 6 år sett så många
tiggare i hvardagsstugan, som på denna enda
vinter, säger hon, Du kan nog undra på, att
fattigdomen är så stor här, der vi baft flere
goda år å slag, och der skörden i höstase ej
heller var så dålig. Men det är så med den
saker, si, att det fordras allt hvad jorden bära
kan, om ej fattigdomen, som sår nära på vid
hvarje stugudörr, skall komma in hel och hållen.
Vid Olsmässkroken äro alla utan och vänta på
att få gripa till den pya skörden. Af den skall
man då så äta, betala arbete och tjeosefolk, och
de mjö!pund man kunnat få läna. Så skall hö-
karen hafva sitt för borgade saltvaror, så skall
arrendet eller räntorma å skulden ut, och så
komma alla utskylderne, hvilkas olika benämningar
jag ej kan uppräkna, och så är det, i Februa-
ri, slut med trösken på logen och säden i lå-
ren på samma gång; och så kommer brist och
nöd sea. Äfven våran Landshöfding har gjort
hvad han kan att förekomma tiggeri. Han har
lyst på, att inga tiggare få gå utsocknes, men
om de det göra, så skola de gripas och i hem-
orten inställas, och det på den församlings be-
kostnad, der de hafva sitt hemvist. Vi hade
likfullt mycket fundament om den saken i soc-
kenstämman, först huru vi skulle hålla våra eg-
na inom socknen, och sedan hvart vi sku gö-
ra af de främmande. Gamla Majorn på Tors-
by sa, att det syntes, att Landshötdingen varit
officer, ty, sa ban, de gå raskt till väga; men,
sa han, inte kan man binda eller stänga in de
fattiga, utan ban ville föreslå, att hvarje soc-
ken blefve omgifven med en varggårds-gärssgål,
så kunde man hålla vakt i grindhålen vid vä-
garne. Hojägmiästaren i Länet memte han nog
kucna ge invension dertill, ty då vargarna så
högst sällan så in öfver hans varggålar, så
skulle väl aldrig gubbar, käringar och barn gå
ut öfver dem; sa bam, heller. Då sa jag, att
detta nog vore bra i skogsorter, men att det ej
ginge an å slättbygd. Då svarde Majorn: Åh,
kära Beogt Hansson, der gör Hofjägmästaren
lefvande gäörssgålar, ty för sin insigt i sådant
dersblef han visst Riddare. Hå, hå, sa ja, göra
lif i gärssgålar låter ban väl bli; så Riddare ban
är, och då skratta a!la Herrarne och Prosten
me. Så sa också Mojoren, att hvarje försam-
ling borde hafva sina fattiga märkta, så kunde
man veta hvart de hörde; ty de hafva aldrig pass
och säga ej hvart de höra, om de ock veta det.
Då sa jag rent ifrån, att detta ej gick an med
menniskor; men han, som är en slipad karl,
svarte — bar ej Fader Bevgt sett skeppet, som
är iomärkt på gamla sjöman Petter? Jo, saja.
Nå, sa han, då kan man väl äfven märka in en
sockens namn i skallen på em Tiggare: så ser
man hvarifrån Gynnaren är, och derpå kunde
jag ej svara. Men Prosten sa att, som han ej
kunde taga Brors förslager till protoeollet, så