Hennes kamrater åter, då de sågo benne så
skön, så briljant, så betäckt med dyrbarheter,
upphörde icke att göra henne frågor. . . . Och
dessa frågor innehöllo intet annat, än hvad Ju-
dith sjelf ville vets. Men en dag, då det var
stor representation, återsåg hon i kungliga logen
den okände, hvilken fixerade henne. Hon fäl!-
de ett utrop af glädj2 och öfverraskning, så att
en dansör kom af sig, just som han skulle gö-
ra en pirveit. . . . Hvad är det? sade Natalie,
en af hennes kamrater, som höllandra ändan af
blomstergirlanden.
— Pet är han . . . se dit!
— Ar det möjligt, grefve Arthur de W,
Jen hofman och hvad mer är. en vocker gosse?
Du är min sjil icke att beklaga. Men hur kan
du skrika till så der, för en person, som du
ser alla dagar?
Judith hörde henne icke; hon var för myc-
ket lycklig! Ärihur hade fråa den kungliga lo-
gen gjo:t henne sin helsning, till stor skandal
för hans förgyllda omgifniog. Då bon skulle å-
tervända til! sin klädloge, hade Arthur infunnit
sig i kuliszep och frågade henne högt i närvaro
af en kammarherre:
— Tillåter ni, att jag för er hem, macmoi-
selle?
— Ni gör mig mycken ära, stammode Jadith,
darrende på rösieg, utan att mörka, att hennes
svar väckte karsrat rnas skratt.
— Skynda er då . . . jag väntar dernere, —
Jag svarar för att Judith icke tog lång tid på
sig, för sin omklädnad; i hastigheten sönderslet
boa sin gasreck och sina sidenmamlucher, och
macame Bonnivet, som vanligen bestred me
i
ee 55 AC ar Cr aa
me ——
marjunghutjensten (en funktion hvarpå alla mö-
i drar och tanter vid teatern ega privilegium förmåd-
jan knapt följa henne utför trappan, med kasmirs-
Ischiswlea, som niecen glömt, på armen. Arihur
hade c öjt på teatera, samtalande med en grupp
lar ungdomen och Lubert, direktören, hos hvil-
ken han rekommenderade Judith. Då han såg
henne komma, gick han henne till möte, bjöd!
I henne i allas åsyn sin arm ocn begge nedstego
iutför theaterstalens serskilda trappa. En ele-
gant kup väntade och jag kan icke beskrifva
Iden steckars Judiths oro och rörelse då bhon
befann sig vid hans sida, på denna trånga ter-
räng, som gjorde deita tö:e å t.e anvu mer:
intimt och ljuft. Han fruktade, att bon skulle
förkyla sig, och uppd og vagnsfönsterna; han!
tog kasmirsschawlen, som hon hölli handen, slog!
ut den, hiljde de hvita axlarna, den sköna!
vexten och ett hjerta som klappade af en o-
känd rörelse. Hvad Judith var vacker! hvad!
hon var fö:tjusande, förskönad af kärslan af!
sin sälhet; men devna: sällhet varade icke Jän-!
ge: det är ej långt mellan rue Grande- Batelie-:
re och rue de Provence, och ett par sköna!
grå skäckar sprioga så foui! Vayocn stacnar;!
Arthur stiger ur, bjuder sitt sällskap hand:n,
stiger med henne en trappa upp, ringer, tor
ett vördnadsfullt afsked och aflagsvar sig. ;
Ånnu en ledsam natt för Juditb. Grefvensi
uppförande förefaller så hesynverligt! Han kune
de vil ändå stigit in, sutit rer, gjort en liten
visit; visserligen var det rågoi mot konvenan-!,
sen, men det hade dock varit artigare än attt
så der tvärt ta forväl! . .. F
Hon kunde icke få en blund i siva ögon;!;
ton promenerade fram och tillbaka på golf-:l
I
r
vet, och då dagen randades, öppnade hon
fönstret för att hemsa frisk luft och såg ut; men
tänk, huru stor hennes surpris var! grefvens
esipage stod utanför porten; hela natten hade
det väntat der; hästarve skrapade gatstenarne
af köld och otålighet; kusken sof på kuskboc-
ken ....
— Ursäkten, mina herrar, stfbröt notarien, ak-
ten börjar och jag vill icke förlera något af o-
peran; vidare nästa enitr: akt!
:
1
I nn
18