1 SjJel: visste något derom.
il För tre eller fyra dagar sedan hade ho:
-Hlemnat sin po:tkammare och med sin tant in
.iflyttat i en präktig våning vid rue de Provence
-1En sängkammare i mo7ernaaste smak, en be
;ihaglig boudoir, så elegant, så priktigt drape.
rad, beklädd roed så fina mattor, att benne
tant icke vågade inträda dit, utan vanligen för.
Iblef i matsalen eler i köket, der hon hels
Itrifdes! Mea på fyra dagar hade :cke Judit
sett någon riceoniska hos sig, hvilket förekon
Ihenne besynnligt; — ty hon var utan upp:
fostran, min icke utan begrepp. Henues en-
jiald och naiver härflot från okunnighet, icke
från inskränkthei; och då hon i sioa tarku
I sammanställde hvad hon kunde förstå, och gis-
sade ena del af hvad hon icke visste, började
hon blifva orolig cch intagas af rädsla . ..
Hon skulle för allt i verlden önskat sig en vän,
hos hvilken hon kunde hemtat råd . . . Mcn
ensam som hon var, hvilkens protektion skulle
hon kunnat begära mot en beskydd.re, den
hon icke kände, men redan fruktade? Det är
en sanning, att af ella idger. hon gjorde sig,
var förestallniogen om fulhet och ålderdom det
som företrädesvis bekymrade henne — ty hen-
nes kamrater hade så ofta upprepat, att hennes
protektör endast kunde vara en vämjelig gubb-
strutt, både upptorkad och lytt; och hon dar-
rade i hela sin kropp, då tanten på femte da-
gen andfådd instörtade och med orden ru är
han här! öppnade döbattangerna.
Judith ville vördnacsfullt stiga opp, men
hennes knän vacklade och fardig avt svimma
föll hon tillbaka på soffan.
Då hon ändtligen vågade lyfta upp sina ö-
gon, såg hon framför sig en skön, ung man,
med eit ädelt u.trycksfullt ansigte, betraktande
henne med så milda, välvilliga ögon, att hon
liksom trodde sig frälsad. — Det forekom
Ihenne som skulle hin, som sålunda betraktade
i hecne, blifva hecnes törsvaraire, och att sf ho-
inom hade hon intet att frukta.
— Mamsell, sade den okände, med en djup
men vördnadsfull röst . . . men då hau i dei-
samma märkte, ait tanten ännu var inne, gif
han henre ett tecken att aflägsoa sig, bvilket
hon efterkom, synnerligast som hon just hade
befaliningar att uigifva för middagen.
Mamseil, ni är här hos er sjelt; jag önskar,
att ni måtte fiana er väl och lycklig. — För-
låt mig om jag sällan kan hafva den äran att
för er frambära min hyllning; mina många gö-
romål beröfva mig detta nöje. Jsg fordrar
också eodast en titel: den af er van; endast
en rättighet: den att uppfylla edra minsta önsk-
ningar!
Judith svarade intet; men henzes hjerta slog
våldsamt och bröstet hväifde sig och lyfte tät)
och ofta peleiinens lätta spetsgarnering.
— Hvad er tant angår . . . och han uttala-
de med en viss föraktlig ton detordet . . . så!
lyder hon hädanefter hvad ni har att säga; jag!
vill, a:t ni skall vara herrskarinna och att allt
här lyder edra befallningar — jag sjelf att bör-
ja med.
Derefter närmade han sig, fattade hennes
band, förde den till sina läppar, och sade, då
han såg att handen ännu darrade:
— Är det min åsyn, som så förskröcker er?
fatta mos! jag skall icke komma tillbaka oftare
än ni behöfver mig och kallar mig! Adjö Ju-
dith! adjö mitt barn!
Han aflägsnade sig, lemnade den stackars flic-
kan i en oro och rörelse den hon icke kunde
förklara. Hela dagen såg hon framför sig den
okändes sköna ansigte, hans stora, utirycksfulla
ögon. Hon hade icke betraktat honom, och lik-
väl hade intet af hans person, hans vext, hans
maner, eller ens hans klädnad undfallit henne;
hon trodde sig ännu hora hans milda röst, hvar-
af hvarje ord var fästadt i hennes misne, Den
stackars Judith, som vanligen sof så väl, hade
en sömniös natt. Det var for första gången! om
morgonen steg hon upp med bleka kinder och
matta ögon. . . . Hennes taut smålog. Man
kunde icke tala om den vackra okände, utan
tt Judits anlete betöcktes af en flammande
ourpur, och tanten smålog å:er.
Men han kom icke igen och Judith kunde
cke bedja honom komma; hvad skulle hon väl
bedja honom om. Den mest eleganta våning
on kunde önska, det bäst serverade bord, do-
mm acklar arRh an vaon då han hafallde oo mo
—— — —... X ? XX -—X Z 2 2 2 - s— Ån nv— — — — — — X X 2 2.