gen, hvarförutan, såsom bekant är, ordningens vidmagthåliande icke i en småstad fordrar så många regementer, som i en stor. Detta är, som man ser, mycket enfaldiga suppositioner; ty om småstaden är stor nog för att hysa Riksens Ständer och de för dessas ledning ordonnerade Justussar,, fioner väl pressen äfven der en plats, och så stor ovänskapen än är mellan herrar Fas och Nefas, visar hkväl den ene en allt större och större böjelse att observera den andre, hvadan det ej är troligt, att någonadera blir hemma om den andre reser. Hvad. vidare regementerca avgår, tvillar visst ingen på deras trohet. Svepskälet åter till förflyttningen, ty publiken kan nu mera ej umbära ett sådant, tror man sig hafva fumnit i Herr Nermans fönsterrutor. Det är såleces ett utomordentligen svagt skäl och allieles okändt för Gruoclagen. Också har man väl aldrig hört, att Riksens Stinder befattat sig med att slå ut fönsterrutor; ivertom har man allmänt förment, att de äro itora vänner af glaset, ett förmenande, som ie-! ce motsäges hvarken af den stora reservationsesten 1828 eller af ömheten för konseljen, vilken, såsom Minerva påstått, har glasväggar. Och den lyckliga stadeo? Ar ännu salliid Öebro, staden med det lilla huset på fyra stolvar, och der ingen eada person lärer finnas, om fruktar för sina fönsterrutor?