man är det genom sitt eget förvållande till! . :.
Aftonen kom och dermed första representa-
jtionen af Robert, cch min vän Meyerbeer skör-
dade en ära och en framgång, som återljudade
åfver hela Europa. Jag återsåg ieke mer Hi
Arthur; jag lärkte icke vidare på honom — jag
bade glömt honom.
Fem år hade förflutit, då jag en afton begat
mig till spektäklet, och åter intog min orkester-
plats. Denna afton var det icke Robert som
uppfördet; det var Hugenotterna.
— Ni kommer för sent, sade en af mina vän-
ver, professor i lagfarenheten och opera-abon-
nent lika snillrik cm aftonen som full af lärdom
om morgonen.
— Det bar pi gjort mycket illa i, ty bär
her varkats mycket nytt! sade, med ett slag på
min sxel, en liten man, med skarp 1iöst, svarta
kläder och pudradt hufvud. J:g vände mig om;
det ver Hr Baraton, den noiarie min fa milj bru-
kade värda sig till i affärer.
— Ni här? svarade jag; och edra göromål?
— Har jag gifvit på båten. Jag är förmögen,
enklivg, går på sextitalet; jag har tjugu år va-
rit gin och trettio år notsiie; det är 1d :ttjag
slår mig lös oeh roar mig .
Och har tio cagar varit orkester abon-
nent, sade professorn i lagfarenheten.
— Ja det är sannt, jig skrattar gerna; —
jag tycker om komedien; jag har tagit en plats
på operan.
— Hvarföre icke sn:rare på F:ancais?
— Det är icke så tokrobgt der som här!
man ser och hör de besynpnerligarte saker i
verlden. Dessa herrar veta allt, känna till
allt . . . Det finns icke en loge, hvarom de ej
berättat mig någon historia.
Och han betraktade professorn i lagfarenhe-
ten, som log med denna blygsamma och re-
jseiverade min, hvilken ungefär betyder: jag
Iskulle kunna säga er mycket andra siker, om
Jag ville I
— Ni har verkligen rätt! sade jag och mi-
jaa ögon riktade sig mekaniskt mot den loge
på andra raden, som nigra år förut så lifligt
I väckt min pyfikenhet. Men tänk min öfver-
Iraskning! hon stod tom äfven derna afton; den
lenda i hela salongen, som ej var upptagen.
I Smickrad af att äfven hafva en liten bisto-
ria för mig, berättade jag för mitt auditoriöm
i få ord hved jag nyss meddelat läsaren.
i Man afhörde mig med uppivärksarhet. —
Mica grannar förlorade sig i gissningar. Pro-
ifessorn sökte återkalla siva gamla minnen; den
I Hlla notarien log förärgligt.
I — Nå väl, mina herrir, hvem af er, som
vet allting, känner denna historia? hvem ken
Ilsöa denna gåta?
i Alla tego . .. till och med sjelfva Profes-
Isorn, som strök sig med banden på pannan,
för ätt bjdlpa minnet tillrätta, och som säker-
ligen gjort upp Fågon för tillfället lämplig a-
nekdo:, om noterien endast lemnat honom li
tet tid.
— Hvem berättar denna historia, mina her-
Irar? frågade hin med en triumferande min; —
jag könner henne till sina detaljer, ifall ingen
lennan , ..
(o— Ni Hr Baraton?
I — Tala, berätta! och alla vände sina huf-
vuden möt berältarn. i
I detia ögonblick afbröts samtalet af de för-
sta stråktagen på fiolerra.
I
(Forts. följer.)
i