att fingra på saker, hvilkas bruk och egenska-
per de ej förstå.
Man torde väl, mot detta vårt yttrande, hvar
man måhända vill se en allusion på den stort
kemisten, som råkade att blifva icke fullt si
stor juryman: man torde, förutse vi, åter upp:
repa den invändningen att oppositionstidningarn4
ansett domstolarne böra tillhålla valda jurymär
att icke, utan laga förfall, undandraga sig för-
troendet; men man bör erinra sig, att den på-
pekade jurymannen säkert icke var okuvnig orm
det bonom tillämnade förtroendet, hvilket han
alltså kunnat afböja innan något skäl till laga
förfall kom i fråga. För öfrigt gäller den der
aktsamhetsreglen hvar och en annan lika väl
som honom.
Men vi återkomma till ins. och hans dubia.
Från dei faktum att juryn äger dölja sina moti-
ver och sia diskussion, får icke dragas den
slutsats, att juryn bör döma utan motiver;
det fanns en tid, då domstolarnes vota icke
heller voro för parterne eller allmänheten till-
gängliga; men deraf fick man ingenting annat
sluta, än att Jagstiftarn velat skyla domarenas
svagheter, alldeles icke att han velat gynna dem
—i ins. kan i Calonii opera läsa vackra tankar
om den saken. Föröfrigt är det ett misstag, att
jurymännens vota skola döljas: detta är icke fö-
reskrifvet i tryckfrihetslagen, och det går rätt
väl an, hvad äfven blivit praktiseradt, eller att
jurymännen hvar för sig lemna sitt votum med
namnet undertecknadt till domstolen.
Mea om juryn håller sig aldrig så hemlig,
kan väl sådant icke betaga hvarken ins. eller
pågon annan kristen menniska rättigheten att
döma om beslutet. Det är många saker, som
göras i mörkret, men hvem har sagt, att man
ej får döma öfver dem? Statsrådet, eler, om
vi så våga säga, Konseljen, agerar ju äfven i
skydd af hemligheten; men ins:s värdinna, fru
Minerva, torde kunna upplysa, att man deraf
ieke är förhindrad att döma om Konseljens pro-
dukter, och söka efter motiverna så godt man
förmår; ty värr är man ej altid i stånd att fin-
na dem.
Hvarföre skulle man icke få välja jurister till
jurymän? Aldrig må ins. låta inbilla sig, att så-
dant strider mot Juryimättningens ic:; man
skulle kunna komma på den tron :tt ins. ha-
de horn i sidan till den . Kongl. HofRätten.
Jurister censeras vara rättslärde, och sådane ä-
ro i allmänhet bäst skickade att reda rättsfrå-
gor. Snarare borde ins. sätta ifråga huruvida
man kunde välja kemister. Om dessa också
skulle hafva mer än vanligt stora samveten, är
det derföre icke sagdt, att juristerne skulle vara
dem förutan. Juristen är ock bunden till sam-
vetet när han dömer. Hans första handling
är en föreskrift af samvetet, ty detta säger ho-
nom, att han icke af sig sjelf känner det mål,
som är ifråga. Derföre ransakar han först om
faktum, jemför sedan detta medlagen och skri-
der så till utslaget, d. v. s. till afgörande af
hvad lagen om detta mål säger. Vid denna sista;
handling bar han åter behof af samvete, icke för!
att urdersöka målet eller lagen, utan sig sjelf,!
d. v. s. sin öfvertygelse; det är, i korthet;
sagdt, blott en liten blick i spegeln, för att se ;
om domareas öfvertygelse i allt är sådan, som :
den ru går att visa sig för verlden. Så der
ungefar kunde en juryman äfven förfara. Nu
bör ins, ohservera, att det är någon skilnad ,
mellan en jury, som ransakar om existensen af ;
ett af aklagazren uppgifvet faktum, och som skall 1
sluta till denna existeos från omständigheter, !
ställningar och förhållanden, samt en jury, som ;
har fakium, och i lag konstateradt för fottningar!.
och landssed eller opinion söker dess rubrik. Det
sednare är händelsen i tryckfrihets- -juryer, och
derföre är kanskap om lag och landssed mera på
sitt ställe der, än i den förstnämnda arten af,
juryer. Och om en jurist sitter i en sådan ja)
ry: hvarföre skulle icke han likaväl som en ic-
ke jurist, förstå att jemföra det gifma faktum ).
med de lagar och den laodssed, som böra gåf-
va det sin färg? Icke måtte kemisten och bo-1
tanikern vara dertill skickligare, de som i all- 1
mänhet mindre än sjelfva bonden hafva affärer !
eller beröring med menniskor. Det är isynner-,
het en sak, som juristen framför dessa försiår!
att lägga märke till, och denna är inflytelsen af!
existerande lag eller landssed på, om vi så fåt
säga, färgen af den anklagades handling. Ins. j.