SALT T ARUBA bat ehe LI UDIERLI FH RTA elr UA
enhet med vårt ejet väsende. Men i sen:
krets får man icke bandla och förestrila s
något efter käaslans ingiivelse; är någoutis
mörkt och dunkelt, så måste det förklaras oc
utredas, och det vore brotisligt att p:sumer
det rätta utan föregående undersökning, isyr
verhet i frågor rörande andras rättigheter uc
mina pligter emot dem. Här gäller det att st
ka sanningen och om man icke finner der, a
öppet erkänna sin okunnighet och brist på in
sigt. Annars bandlar jag mot lägre och högr
medvetande, icke blott mot samvetet, som irc
sig ana det riktiga, men är osäkert och sväf
vande i sitt omdome, utan äfven emot verklige
ovederläggliga förnuftsgrunder, som förbjuda mi
att döma öfver det, som jag icke vet och kän
ner. Samvetets domar skulle sålunda lätt kun
na urarta till okunnighetens, parti-ondans, vid
skepelsens och fanatismens wuslag, som reda
bragt så många olyckor öfver merniskoraa oc
verkat så mycken förstörelse i verlden, och de
är en belig pligt för hva.je rättsinnvig att ick
göra sig delaktig uti ett sådant förfarande. Se
dan samhället fortgått i tusenårig utveckling
sedan lagar och förhållanden blifvit bestämd
genom renade begrepp, så skall jag åter ned
sätta mig och afgöra andras väl eller ve, oskul
eller fördömelse, icke efter objektiva, allmän
giltiga skäl och slutledningar, utan efter et
subjektift försantförbållande, en omotiverad me
ning, som kan leda sin uppkomst från en till
fällig anledning, som gjort ett angenömt elle
obehagligt intryck på min känsla. Är väl det
ta medborgerbghet, är det väl aktnivg fö
det gudomliga ordet, som förbjuder allt falsk
vittnesbörd om och emot nästan? Men vii
man, enligt allmänna språkbruket, kalla äfven de
högre medvetandet i sitt moraliska bruk samvete
så må man icke förgåta, att en allmän exhet måst
fianas för detsamma, utom hvilken hvar och en
allt efter sin olika bildningsgrad, skulle bafva sit
serskilda samvete, och hela moralen och sede-
läran åter nedsjunka till en föränderlig subjeklti-
viset, uti hvilken intet vore konstant utom sjelt-
va dess föränderlighet. Denna enhet är förnuf
tet såsom reflekterad och förmedlad kunska
och insigt uti sitt eget väserde, och såiedes fär
samvetet, om man vill vara konseqvent, en helt
aonan betydelse för det allmänna förståndet, än
det sedan erhåller för den egentliga tänkaren;
för hosom är det förklaradt och upphöjdt till
en renad kunskap osh visshet, och i stället för
att ledas af det egentligen sinnliga i menniskans
natur, så herrskar det öfver detsamma och blir
ett rent menskligt och förnuftigt vetande. Men
om menniskan är en afbild af det gudomliga,
så måste hon oeflåtiigt siräfva och förverkliga
ullkomligheters ideal i sitt inre; men Gud är
sbsolut förnuft och helig vilja, och oändlig kär-
ek och godhet äro hans personliga egenskaper,
som utgöra det konkreta i hans visende. Der-
före skall menniskan aldrig hvila i sitt bemödan-
de att bli bäitre, ällare, frommare och visare,
och om någonsin samvetet i sin form af känsla
san göra sig gällande i veiandet sfer, så är det
ust 1 det outplånliga bebofvet af alit större ljus
och insigter ända tili grafvea. Men en sådan
räckelse är blott en uppmaning till förnuftsenlig
jerksamhet och forskoing, och häri igenkänna
i åter förnuftets egen natur, som är dena eviga
riocipen for sin sjelfutveckling i oändlighet,
Men lyckligtvis är det sanna sann! på alla möj
iga kusskapsgrader, om man förmår att faita
less väsende, och felet ligger blott hos menni-
kan sjelf att anse något för rätt utan grundelig
röfning. Hvad som med en säker slutledning
an bevisas, gäller för allt förnuft, som blott
r ett sådant realiserande af sig sjelf genom en
ortgående bestämning. Det allmänna merni
koförstindet kan derföre hvila med trygghet
id sitt vetande i allt som grundar sig på en
sviklig erfarenhet, och dess omdöme är ofel-
art, när det vill inse cch bedöma, hvad det
an känna och firstå. Också kan det ordaa
fvets allmänna förhållanden förträffligt, och det
ar en beundransvärd klarhet och styrka i allt
vad som hörer till dess vunliga krets. Men
varföre skall det trygga sig vid den dunkla
änoslan i alla högre mål, då det förkastar dess
ednirg i sin egentliga verksamhetssfer? Icke kan
pan t. ex. vara astronom eller fysikus efter
lotta känslan, och icke kan en kirurg göra en
urlig operation efter en blott inbillad föreställ-