jmlene med parad:gmer och oändligheten
verbalformer ech anomalier i latiaet och gre-
Ikiskan, lät honom inträda i historiens hel-
I gedom, som ändå är och borde viva målet fö
hans andeiiga valfort. Ty det är ovcdersögliger
I hans bestämmelse ati lära känna verldea oct
menniskorna. för att kuaza Jefva ibland dem,
inverka på dem och i sin mån bidraga till de-
ras upplysning och säillbet. I historien erhöll
naturligtvis faderneslandet sitt eget sköna upp-
höjda rum, och det blef liksom medelpuakten
i perspektivet af universum. I denna mångfald
af bandling och verksamhet skulle hvar och en
af sig sjelf nästan och uan svårighet finna hrad
som är rätt och samhöllsenligt, och om äfven
tänkandets första former biefvo såsom vanligt
i sin början me a subjektiva, så grundlades dock
derigenom ett oafvisligt behof att få reda och för-
klaring på föremålet för ens högsta intresse. Så-
lunda skulle man förbereda sig sjelf vill rättslå-
rans, moralens och samhållslärans studium, som,
grundlagdt genom den från barndomen fortgå-
ende religionsundervisangen och befordradt och
understödt genom den omsorgsfulla vården om
ens seder och ledningen af ens böjelser, skulle
vid den egentliga ungdomens begyunelse med
framgång kumna företagas. Natu:kunskap och
mathemaltik höra äfven ovedersägligen till pri-
märundervisningen och något fast icke konstnärs-
messigt studium af det sköna, som lemnar ett
så djupt och outplånligt intryck på sinnet, men
i sin början mera hörer till den religiösa kul-
ten, föräldrabuset och umgängeslifvet än till sko-
lan. Men naturen måste vi känna i sina gruod-
drag, och lagaraa för tingens existens och ve-
xelverkan äro spekulationens konkretaste form,
som väl framställd och förklarad icke har något
motbjudande och missbildande äfven för den
spädare och oöfvade tankeförmågan. Den som
vill och får sysselsätta sig med den så kallade
klassiska litteraturen, borde utom en fortsatt för-
kofran i fö:enämnda allmänna medborgerliga
kunskaper vid ungdomsålderns egentliga början
elier vid 14 å 15 året äfven egna en del af sin
tid åt Jatinet och grekiskan, hvilket då utan
tvifvel bör kunna ske med f:amgång och skynd-
samhet. En icke förcktlig språklärare, Scheller,
anser ej mer än på sin höjd tvenne år beböfli
ga, för att grammatiskt förstå och bedöma de
fsrnämata Jatinska auktorer, och således kunde
den flyktande ungdomsiiden bätt:e användas, än
att under 8 å 10 år fruktlöst bortslösas på ew
otillräckligt inhemtande af de forsta elernen-
terna af eit ofta sedan för hela lifvet ofrukt-
bart vetande. På det sättet uppfostrad skul-
le ynglingen leiva uti och älska sitt fäder-
nesland. Med glädje och förhoppning skulle
han se sig om för framtiden och med förirö-
stan och mod afvakta ödets och menniskolifvets !
alla skiftnipgar. Väl kunde han frukta, att den
mäktige ovännen skulle med list och våld söka i
komma hans fosterland på fall och omhvärfva
dess fredliga sträfvande mes tusende ranker ;
men med lugn och sjelfförsakelse skulle han
tryggad hvila vid Gud och på sin egen kraft
och veta att falla i den rätta stunden för det
högsta och skönaste på jorden. I sia egen van-
del och sitt förhållande till sina medborgare
skulle han vara rättvis och billig, deltagande
och god, icke sökande för sig sjelf något an-
nat, an det som vore hans egna gerningars lön.
Men framför ailt skulle han inse, att menskliga
vetandet är ett ringa ting utan ett fortsatt sträi-
vande ef:er högre och andelig upplysning. Den
formen af vetande, som är det allmännaste bland i
menniskorna, är i sig sjelf en mer elier mindre
dunkel känsla, en klarare eller mörkare före-!
ställning, och kallas van!igen derföre, att det i
sig innefattar hela det lägre medvetandet, sam-l.
vete. Dess hufvudkarakter är en aning om och l;
en längtan efter något högre, som ligger till il
grund derför, såsom dess oklarnade och out-:
redda begrepp. I lifvets vanligaste förhållanden ji
kan det äfven utgöra en ledstjerna, ty den re-i:;
na känslan verkar såsom det lefrande, sinhgt:
existerande begreppet, fastän utan vetande om ls
sig sjelf. Den eviga lagen för det rätta och !
sanna är dess väsende, och der inga farliga l
motsatser uppstå i strid emot hvarandra och
I
L
j
!
J
I
I
I
förvilla det oöfvade förståndet, der dömer ock-
så samvetet rätt. Således se vi i kärleken till
nästan, i hvarje djupare rörelse af tacksamhet
och deltagande, kuru samvetet verkar, och i
religionen har det fått sin förklaring genom tron