muatran at: alska OCh icCiva ior SILL lacxerues-
Ja.j. I sin barndom får ban t. ex. oftast icke
uppvärma sin känsla af några fosterländska mia-
nen; ty är han fattig och obemedlad, så för-
tvioar han vanligen i torftigh t, och hörer han
till. de välmående och bidade klasserna, så
uppfostras han sutingen uteslutande för sitt sär-
skilda yrke, eller är det af Rom eller Grek-
laed ban går ati emoitaga sia första, egent-
lisa bildmiog. Deias språk och mythologi och
nigra . fragmenter af deras historia och vilter-
ket äro hans ungdoms förnämsta sysselsittoing,
och när han ändtligen vänder sia båg åt den
närvarande tiden och lifvets ve:kliga förhållan-
den, så är han som en främling från södern,
och liksom fruktar den närmare bekantskapen
med den strängare och miadre lyckl gt lottade
norden. De:före blir också icke förhållandet
så, som det borde vara; ty han lefver endast
genom flygtiga studier i sitt fäderneslands kär-
lek. Tess ödea har han måhänla inhemtat ur
ett ofullständigt -:kompendium; dess saga och
fornrägrer har han knappast förnummit; dess
strider för sin frihet, sina seder och sin stats
författning ro honom nästan obekanta; utveck-
lingen af dess lagar och inrättningar har han
aldrig följt med någon sirdeles uppmärksamhet
från deras uppkomst; dess behof och dess till-
gångar, dess närvarande ställning och ståndpunkt
äro honom snart sagdt okända, och så komma
brödomsorgerna och bekymren för befordran
cch fortkomst, och rär han slutligen ser sig
om i lifvet cch skall handla såsom medbor-
gare, så står kan der och känner, hvad han
icke kunde kärna, och tänker hvad han icke
skulle tärka, om förhållandet med hans ung-
dom va:it anvorlunda. Det är liksom man här
ville plantera ett träd oeh hemta jord och vat-
ten fråa G ckland till dess näring; väl kunna
himmelens vindar föra hit molnen från långt af-
ligsna trakter och gifva svalka åt dess kona i
khojdea; men sjelfva trädet miste likväl upp-
vexa och bära sina blommor och blad i den
nordiska luten. Greklands och Roms sto-het
gruzdades icke g2nom sådana frammande stu-
dier ; hvar ech en upprexte andeligen och le-
kamligea i sitt eget testerland; han kände sitt
Lf i staten, och i dess jord grodde alla hans
gladaste förhoppningar. Det var ett stort ge-
mensamt lif, hvaraf hans eget blott var den
lyckliga känslan af delade fröjder och njutnin-
gr. Väl kunde också faror och strider om-
hvärfva och bota hans frihet; men hans mod
kunde icke falla, då det t. ex. gällde försvaret
af det cviga Rom, der hans namn aldrig skulle
glömmas. Men för vår tid är det en olycklig
fördom, att fåsta sig med så stor förkärlek vid!
det romerska och grekiska elementet i bildnin-
gen. Att klassisk lirdom är af högt värde, lä-
rer väl ingen bestrida, och det inses utan svå- !
righet, at: en lefvande uppfattning af mensklig-
hetens fortgsång genom tiderna ej är möjlig utan
en förtrolig bekantskap med forntidens tän-
kare, historici och skalder; men det synes!
vara en småsak att fäkta på lif och död om la-
tinska grammatikan och att i dess formlära och
syntax se sprikkunskapens begynnelse och än-
da. Hufvudsaken är ozekligen, att lära sig tän-
ka, och fianves det ej något ämne till öfniog för
tanken uiom latinet och g ekiskan ? Alit vårt
tal är ju satser, omdömen och slutledningar,
och ordningen och sammanhanget böra om
möjligt vara änau strängare och tullkomligare i
det som skrifves. Hvad annat söker man völ i
latioet? Kan barnet ifrån vaggan lära sig be-l
teckaa tingens mångfald och uttrycka sina käns-
lor på något annat språk, så kan det äfven lä-
ra sig fatta tenkens lagar och språkmekanismen
utan både latin och grekiska. Man talar om
nödvändigheten att först studera ett sådant språk,
som genom nominers och verbers bestämdare
flexioner liksom utpregar i formen tamkens in-
re väsende, men månne icke detta är form i
sig sjelf, och månne icke den tänkande hand-l.
lingen och verksamheten tillräckligt modifiera
och bestämma sig sjelfva i hvar och en fullstän-(
dig tanka, för att fattas utan afseende på en ytt-
re tillfällighet i formen? Jo, visserligen. Detl
är vanans makt, som är så stor öfver menuni-
skorna, att de göra allt för att försvara och för-
fåkta sica älskade fördomar, och må de gernal:
hänga sig fast dervid, blott att det högre icke
uppoffras för detta småsktiga fikande efter seger
i striden på den lärda rännarbanan! användes