nad, vi också, och hafva aldrig med skymf eller likgiltighet trampat deras aska. Vitro blo:t, att det är hvarje generation tillåtet, att vilja lägga någonting till arfvet efter de generationer, som försvunnit. Månne häri ligger något tadelvärdt? Om vi drifva gäck med de urgamla spektakel, i hvilka det urgamla Eagland, grimacerar fram sina monarkiska sympathier, så är det emedan i vår tanka i alla dessa kostsamma maskerader icke fiones någonting upp igtigt, rå gontisg frivilligt, någonting, som liknar religiös vördnad för traditioner. Genom att bed:aga folket, söker Engelska aristokratien att omgifva konuvgamakten med ett slags skimrande glo:ia, emedan det är under denna konungamakts mantel, som aristokratien utöfvar sitt välde. Se der alltsammans. Och låtom oss i förbigående vederligga en af de mest påtagliga dumheter, i hvilka den konst:tutionella polemiken fianer så mycket behag. Är det ieke, säger man, någonting högst beundransvärdt, att det finnes institutioner, så väl sammansatta, att det ej behöfs mer än en ung nitonårig flickas hand, för att hålla dem i gång? Förtjenar ej det land framför allt att beundras, der konungaväldet är så fast och starkt, att det nästan kan umbära en konung? Vi erkänna öppet, att detta verkligen är det politiska fenomen, som Eagland framställer. Könungamakten har der verkligen denna automaltiska fullkomlighet, i hvilken Benjamin Constant och hans lärjungar sågo det sköna idealet för representativa styrelser. Det är icke i Egland såsom i andra länder, der konungarne vilja vara någonating mera än krönta statyer. Men hvad, äro vi då evigt dömda att mötas med detta stora nonsens af institutioner, som gå af sig sjelföa? Ar det icke nog med de sista 50 årens lexa, för att lära oss, att det der systemet, att låta andra handla för sig, under skenet af en bedräglig frihet, döljer den mest verksamma och mest förstörande af all despotism? Då makten på samhällets höjd står orörlig och liksom fjsttrad, finnes det en annah, söm handiar i dess ställe, och på ett vida förfärbgare sätt, ty den håndlar i skuggan, utan kontro!l, utan ansvarighet, utsträcker i oändlighet sina anspråk, låter på tusen olika ställen sin tillvaro kännas genom förtryck i detalj, och är så mycket mera fårlig; som den icke kan åtkommas. Fråga arbetaren i England, hvars dag:pezring är otillräcklig för att föda honom, om han tycker om dessa institutioner, som gå af sig sjelfve? Han skall sannolikt svara eder, att han icke vet, om det är bra att konungamakten handlar eller ej, men att det fianes en makt, som är ganska verklig och ganska verksam, och som trycker honom med en ofantlig tyngd — hans herres makt! Framtiden skall såga oss fullständigt hvad dessa evgelska institutioner äro värda, med hvilka man så mycket skryter, och som gå af sig sjelfva; men vi kunna redan bedöma dem efter nigra af deras verkningar. Vi skola således ölverlemna åt justemilieus tidnioger att roa sig med beskrifaingen på de blifvande fåterne i London; att med stolthet uppräkaa huru många prelater, som voro närvarande vid kröningen, huru många pärer, ambassadörer, ambasadsekreterare, prinsar och generaler, huru många gånger Drottningen klädde af sig inför allmänheten, och hura många kyssar hon mottog på sin kungliga kind, sin kungliga hand. Men sedan detta är gjordt, skola vi i vår ordning berätta, att den stolta staden London behöfver 150 hospitaler och nära 2000 barmhertighetsinrättningar, för att icke nödgas rodna för deu förrutnelse och det elände, hon innesluter i sitt sköte. WVi skole omtala, att Liverpool för icke linge sedan räknade 27,000 fattiga på en befolkning af 80 000 personer; att Cork räknade 26,000 på 60,000; att iaom församlingen Manchester fyra femtedelar af befokningen voro allmosebjon ; att ifrån 1801 till 1814, då Enogland bekämpade de stora ideraa i vår revolution, med en kostvad af 20 milliarder, föddes i England 1,300,000 menniskor, af hvilka 500,000 blefvo fattighjon! Hvilken progressiov! Denna statistik är rätt så god som den andra; el:er hvad tycks? Ack! om det är saont, att konungamakten, dan ma om fara dar 3 Frscland 3. ae