nad, vi också, och hafva aldrig med skymf el-
ler likgiltighet trampat deras aska. Vitro blo:t,
att det är hvarje generation tillåtet, att vilja
lägga någonting till arfvet efter de generatio-
ner, som försvunnit. Månne häri ligger något
tadelvärdt?
Om vi drifva gäck med de urgamla spek-
takel, i hvilka det urgamla Eagland, grimace-
rar fram sina monarkiska sympathier, så är det
emedan i vår tanka i alla dessa kostsamma ma-
skerader icke fiones någonting upp igtigt, rå
gontisg frivilligt, någonting, som liknar religiös
vördnad för traditioner. Genom att bed:aga
folket, söker Engelska aristokratien att omgifva
konuvgamakten med ett slags skimrande glo:ia,
emedan det är under denna konungamakts man-
tel, som aristokratien utöfvar sitt välde. Se
der alltsammans.
Och låtom oss i förbigående vederligga en
af de mest påtagliga dumheter, i hvilka den
konst:tutionella polemiken fianer så mycket
behag.
Är det ieke, säger man, någonting högst
beundransvärdt, att det finnes institutioner, så
väl sammansatta, att det ej behöfs mer än en
ung nitonårig flickas hand, för att hålla dem i
gång? Förtjenar ej det land framför allt att
beundras, der konungaväldet är så fast och
starkt, att det nästan kan umbära en konung?
Vi erkänna öppet, att detta verkligen är det
politiska fenomen, som Eagland framställer.
Könungamakten har der verkligen denna auto-
maltiska fullkomlighet, i hvilken Benjamin Con-
stant och hans lärjungar sågo det sköna idea-
let för representativa styrelser. Det är icke i
Egland såsom i andra länder, der konungarne
vilja vara någonating mera än krönta statyer.
Men hvad, äro vi då evigt dömda att mötas
med detta stora nonsens af institutioner, som
gå af sig sjelföa? Ar det icke nog med de
sista 50 årens lexa, för att lära oss, att det
der systemet, att låta andra handla för sig, un-
der skenet af en bedräglig frihet, döljer den
mest verksamma och mest förstörande af all
despotism? Då makten på samhällets höjd står
orörlig och liksom fjsttrad, finnes det en an-
nah, söm handiar i dess ställe, och på ett vida
förfärbgare sätt, ty den håndlar i skuggan, utan
kontro!l, utan ansvarighet, utsträcker i oänd-
lighet sina anspråk, låter på tusen olika ställen
sin tillvaro kännas genom förtryck i detalj, och
är så mycket mera fårlig; som den icke kan
åtkommas. Fråga arbetaren i England, hvars
dag:pezring är otillräcklig för att föda honom,
om - han tycker om dessa institutioner, som gå
af sig sjelfve? Han skall sannolikt svara eder,
att han icke vet, om det är bra att konunga-
makten handlar eller ej, men att det fianes en
makt, som är ganska verklig och ganska verk-
sam, och som trycker honom med en ofantlig
tyngd — hans herres makt!
Framtiden skall såga oss fullständigt hvad
dessa evgelska institutioner äro värda, med
hvilka man så mycket skryter, och som gå af
sig sjelfva; men vi kunna redan bedöma dem
efter nigra af deras verkningar.
Vi skola således ölverlemna åt justemilieus
tidnioger att roa sig med beskrifaingen på de
blifvande fåterne i London; att med stolthet
uppräkaa huru många prelater, som voro när-
varande vid kröningen, huru många pärer, am-
bassadörer, ambasadsekreterare, prinsar och ge-
neraler, huru många gånger Drottningen klädde
af sig inför allmänheten, och hura många kys-
sar hon mottog på sin kungliga kind, sin kung-
liga hand. Men sedan detta är gjordt, skola vi
i vår ordning berätta, att den stolta staden
London behöfver 150 hospitaler och nära 2000
barmhertighetsinrättningar, för att icke nödgas
rodna för deu förrutnelse och det elände, hon
innesluter i sitt sköte. WVi skole omtala, att
Liverpool för icke linge sedan räknade 27,000
fattiga på en befolkning af 80 000 personer;
att Cork räknade 26,000 på 60,000; att iaom
församlingen Manchester fyra femtedelar af be-
fokningen voro allmosebjon ; att ifrån 1801 till
1814, då Enogland bekämpade de stora ideraa
i vår revolution, med en kostvad af 20 mil-
liarder, föddes i England 1,300,000 menni-
skor, af hvilka 500,000 blefvo fattighjon! Hvil-
ken progressiov! Denna statistik är rätt så god
som den andra; el:er hvad tycks?
Ack! om det är saont, att konungamakten,
dan ma om fara dar 3 Frscland 3. ae